- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
711-712

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pantsjatantra ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

direction des salles d’asile (1847), Enseignement pratique
dans les écoles maternelles
(1849), Histoires et
leçons de choses pour les enfants
(1858, flere uppl.;
»Berättelser från barnaverlden», 1870), alla tre
prisbelönta af Franska akademien, Jeux gymnastiques
avec chants
etc. (1862; flere uppl.) och Cours
d’éducation et d’instruction primaire
(20 bd, 1869–75).

Papeete l. Papeite, hufvudstad och förnämsta
handelsplatsen på ön Tahiti bland Sällskapsöarna,
säte för franska guvernören, ligger på nordvestra
kusten af ön och har omkr. 3,000 innev., deraf ett
större antal européer.

Papegoja. Se Papegojor.

Papegojdufvan, Treron abyssinica, zool., hör till
familjen dufvor (Columbidae) inom duffoglarnas
ordning (Pullastrae) och foglarnas klass. Hon är
ofvan blekt olivgrön, undertill ljusgul, med hufvudet,
halsen och bröstet askgråaktigt gröna samt skuldrorna
vinröda. Längden utgör 31 cm. Arten är hemma i hela
mellersta Afrika från Indiska hafvet och Röda hafvet
t. o. m. de vestafrikanska öarna samt från Sahara
till Sambesi. I utseende och lefnadssätt visar hon
stor likhet med papegojorna. Flygten är mycket snabb
och åtföljd af ett pipande buller. Lätet är något
tjutande, icke kuttrande. C. R. S.

Papegojfiskar, Scarus Forsk., zool., ett
till fam. Labridae eller en särskild ordning,
Pharyngoynathi (se d. o.), hörande slägte af de
taggfeniga fiskarnas ordning bland benfiskarna. Af
slägtets tio arter tillhöra nio de varmare delarna
af Atlanten, en art östra delen af Medelhafvet. De
utmärka sig derigenom att tänderna äro sammanväxta
till en tandad skifva i hvardera käken, hvarigenom
käkarna få ett näbblikt utseende, som gifvit anledning
till namnet. Den europeiska arten, S. cretensis L.,
är allmän i östra delen af Medelhafvet och förekommer,
ehuru mera sällsynt, äfven vid Italiens kuster, men
ej vid franska Medelhafskusten. Han blir omkr. 30
cm. lång. Färgen (blå eller röd) uppgifves vexla
efter årstiderna. Han lefver bland tången, som synes
jämte svampar o. dyl. utgöra hans födoämne. Redan
de gamle romarna ansågo denna fisk vara en idislare,
och detta har genom Sagemehls undersökningar i nyaste
tider blifvit bekräftadt. På sidorna af de nedre
svalgbenen har nämligen denna fisk ett slags påslika
utvidgningar, i hvilka de afbitna födoämnena samlas
för att ytterligare söndermalas mellan svalgtänderna,
innan födan kommer in i magen. Denna fiskart, som
af grekerna ännu kallas skaro, var mycket prisad hos
de gamle såsom läckerhet och ansågs, enligt Plinius,
på hans tid såsom den yppersta af alla fiskar. Kejsar
Claudius berättas hafva sändt Optatus Elipentius med
en flotta till Grekland för att derifrån hemta denna
fiskart, som inplanterades i hafvet mellan Ostia
och Campagna. I Grekland anses fisken ännu i dag
såsom läcker och anrättas med en sås på hans lefver
och inelfvor. R. L.

Papegojor, Psittacidae, zool., bilda en familj
inom de partåiga foglarnas ordning (Zygodactyli)
och foglarnas klass. Från närbeslägtade familjer
skiljas de derigenom att de hafva
näbben försedd med vaxhud samt öfverkäken rörlig,
bågformigt böjd och försedd med lång, hakformigt
nedböjd spets. Benen äro tjocka, starka, köttiga,
men aldrig höga. Tarsen är kortare än mellantån
samt klädd med nätlikt fördelad hud. Klorna äro
starkt böjda, spetsiga, men hvarken långa eller
starka. Oftast hafva papegojorna lysande färger, af
hvilka den bladgröna är förherskande. Dessa färger
undanskymmas dock ofta af mindre lifliga. Könen
äro merendels lika, och de unga foglarna skilja sig
vanligen obetydligt från de gamla. – Framför andra
medlemmar af foglarnas klass utmärka papegojorna sig
genom en likformig utveckling af sina sinnen. Hvad
aporna äro bland däggdjuren kunna papegojorna sägas
vara bland foglarna, nämligen en förening af goda och
dåliga egenskaper af mångahanda slag. Papegojornas
flygförmåga är i allmänhet ej synnerligen utbildad,
dock bättre hos de små arterna. På marken röra
de flesta sig mindre väl, men deremot klättra och
klänga de med stor färdighet samt taga dervid näbben
till hjelp. Denna, som är mycket rörligare än hos
andra medlemmar af foglarnas klass, användes också
på mångfaldiga sätt: som griporgan, för att stycka
sönder födan, att söndergnaga föremål, som vapen,
klätterorgan m. m. Papegojornas stämma är stark,
ofta skrikande, högligen vexlande, stundom välljudande
och melodisk; somliga arter, som uppträda flockvis,
blifva genom sitt skrän rent af odrägliga. Dessa
foglars förmåga att efterhärma menniskans röst
och ord är nogsamt känd. Häri öfverträffa de alla
andra djur, visa en förvånande förmåga att inlära
äfvensom att lämpligt använda ord och uttryck
samt förbinda alltså begrepp med det inlärda. –
Papegojorna äro hemma i alla verldsdelar, med
undantag af Europa, talrikast i Amerika och Indiska
arkipelagens östra öar, fåtaligast i Asien. Man
har beskrifvit inemot 400 arter, af hvilka blott
en femtedel finnes utom vändkretsarna. I allmänhet
äro de bundna vid skogarna. Några finnas dock på
stepper och i bergstrakter ofvanför skogsområdet;
men regeln är, att ju mera storartade skogarna äro,
dess talrikare uppträda dessa foglar. De äro der
lika vanliga som sparfvar och kråkor hos oss. Utom
under fortplantningstiden lefva de flesta papegojor i
skaror (ofta af ofantlig storlek), som hålla troget
tillhopa. Tidigt om morgonen lemna de sin sofplats
(någon tät trädkrona, af hål uppfylld klippvägg eller
ihåligt träd), söka gemensamt upp sin föda, utsätta
vakter för att skydda sig mot fara och uppsöka på
qvällen åter en gemensam hviloplats. Deras näring
utgöres hufvudsakligen af frukter och frön, men
äfven af knoppar, blommor, honing och frömjöl samt
insekter, maskar o. d. I fångenskapen vänja de sig
vid kött och förtära sådant med begärlighet. Genom
de härjningar, som papegojorna anställa på fält och
i trädgårdar, blifva de på många trakter en verklig
landsplåga samt omöjliggöra der och hvar odling af
vissa fältfrukter. – Strängt engifte är utmärkande
för papegojorna, och makarna hålla tillhopa under
hela lifvet. Äggen äro ofta 2, hos åtskilliga 3–4,
någon gång 6–10,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free