- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
733-734

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papperssnäcka ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beskaffad, att dess afstånd från en fast punkt är lika
med dess afstånd från en fast rät linie. Parabeln
kan lätt uppritas med tillhjelp af en vinkelhake
och en tråd. Man ställer vinkelhaken med ena benet
utefter den fasta linien, gör trådens längd lika
med längden af det andra benet och fäster den med
ena änden i den fasta punkten, med andra änden i
änden af sistnämnda ben, mot hvilket man medelst
ett stift spänner tråden. Låter man nu vinkelhaken
glida utefter den fasta linien, beskrifver stiftet
en parrabel. Parabeln har formen af ett U, hvars
båda armar blifvit utdragna i oändlighet. Den fasta
illustration placeholder

punkten (F) kallas brännpunkt (focus), den fasta
linien (AB) styrlinie; den från punkten mot linien
dragna perpendikeln (AF) är parabelns axel. Med
brännpunktsradie förstår man afståndet mellan
brännpunkten och en punkt på parabeln. Parabeln
kan äfven erhållas genom intersektion mellan ett
plan och en kon och är således en konisk sektion
(se Konisk 4). Parabeln eger åtskilliga märkliga
fysiska egenskaper. Så t. ex. reflekteras i en spegel
med parabolisk genomskärning alla parallelt med
axeln infallande strålar till en och samma punkt,
nämligen brännpunkten; och den kroklinie, som en
kastad kropp beskrifver i lufttomt rum, utgöres
af en parabel. – Stundom användes ordet parabel i
sammanställningen »kubisk parabel», »semi-kubisk
parabel» o. s. v. för att utmärka vissa enklare slag
af paraboliska kroklinier (se Neil och Parabolisk).
G. E.

Parabolani (Lat., af Grek. paraballesthai, sätta på
spel, näml. lifvet), benämning på sjukvårdarna i de
äldre kristna församlingarna, i synnerhet i Egypten
och Mindre Asien. Dessa sjukhustjenare voro råa och
oförvägna män. På »röfvaresynoden» i Efesos, 449,
infann sig patriarken Dioscurus af Alexandria med en
hel lifvakt af parabolaner, genom hvilkas våldsamma
och hotfulla uppträdande han förskaffade seger åt
eutychianismen.

Parabolisk. 1. Som innehåller liknelser 1. parabler. –
2. Matem., hörande till parabeln. Man gifver
ofta namnet parabolisk kroklinie åt en kroklinie,
som till formen öfverensstämmer med en parabel,
och i synnerhet åt en sådan, hvars ordinata är en
hel rationel funktion af abscissan. Så angifves
t. ex. ofta den s. k. Newtons interpolationsformel
utgöra lösning af problemet att genom ett antal
gifna punkter draga en parabolisk kroklinie. Stundom
benämnas äfven de paraboliska kroklinierna rätt och
slätt parabler (se Parabel). – 3. Paraboliska
metoden
. Se Chapman F. H. af.
G. E.

Paraboloid, matem., en speciel yta af andra
graden. Paraboloiderna delas i elliptiska
och hyperboliska paraboloider. Den elliptiska
paraboloiden
är åt ena hållet obegränsad, men har åt
det andra hållet en halft äggformig begränsning. Dess
afskärningar med ett plan äro i allmänhet ellipser
eller parabler. Utgöras afskärningarna med ett mot
axeln vinkelrätt plan
af cirklar, kallas den rotationsparaboloid. Om
den hyperboliska paraboloiden se d. o.
G. E.

Paracefal (af Grek. para, felaktigt, miss-, och
kefale, hufvud), missfoster med missbildadt hufvud.
F. B.

Paraeelsus, Aureolus Bombastus, egentl. Philipp
Theophrast von Hohenheim,
schweizisk läkare, filosof,
f. 1493 i Maria-Einsiedeln (Schwyz), idkade studier
vid universitetet i Basel, men lemnade det snart och
företog under de närmast följande tio åren vidsträckta
resor genom hela Europa (han besökte äfven Sverige,
1520), dervid han mycket färdades med herdar,
skarprättare, zigenare, badare och gamla qvinnor för
att utforska deras hemliga kurer mot sjukdomar. Det
räckte icke länge, innan han bland höga och låga
förvärfvade sig stort rykte som läkare. Efter
sin hemkomst kallades han 1527 till professor och
stadsläkare i Basel. Der gjorde han sig likväl af
många skäl snart omöjlig. Han bröt med de gamla
traditionerna, vågade uppträda mot Galenus och andra
stora auktoriteter, brände offentligen Avicennas
arbeten, nedlät sig till att föreläsa på tyska i
st. f. latin, var sträng vid kontrollen af apotekarna
och använde alltför enkla receptformler. Hans stora
praktik ådrog honom kollegernas afund, och slutligen
råkade han också i delo med stadens myndigheter, mot
hvilka han utgaf smädeskrifter. P. måste 1528 hals
öfver hufvud fly och förde sedan ett äfventyrligt
vagabondlif, följd af hundratals lärjungar, af
hvilka dock, såsom han sjelf säger, blott några
få förstodo honom, under det att de öfrige endast
voro lymlar, hvilka ville lära sig hemliga konster
af honom. 1540 kom han till Salzburg. Han dog der
d. 24 Sept. 1541, såsom det uppgifves till följd af
en fraktur å skallen, hvilken han ådragit sig under
ett slagsmål. – P. tillhörde sin tids teosofiska
riktning, och särskildt utmärkande för honom är,
att han betraktade universum ur kemisk synpunkt. På
verldsutvecklingen i det hela, ja äfven på rent
personliga, etisk-religiösa förhållanden tillämpar han
kemiska analogier. De kemiska krafterna få tillika
en halft symbolisk betydelse, och hans utredningar
förlora sig ofta i det rent fantastiska. Menniskan
är enligt honom en mikrokosm, en verld i smått, och
denna mikrokosm står med makrokosmen, universum,
i lefvande, organisk vexelverkan. – Om P. har
mycket blifvit skrifvet, och omdömena om honom gå
i de mest motsatta riktningar. Några se i honom
läkekonstens reformator och höja honom till skyarna;
andra uppfatta honom såsom en mystiker, svärmare,
bedragare, drinkare och gycklare. Så mycket torde
väl i alla fall få anses vara gifvet, att P. egde
en ovanlig sjelfständighet och kraft, annars hade
han icke, såsom han gjorde, vågat bryta med läror,
hvilka genom halftannat årtusendes helgd blifvit
fastlåsta såsom ofelbara. Likaså säkert är det, att
han egde tillräckligt skarpsinne att genomskåda de
stora bristerna i den tidens teori och praxis, och
att han förde sin strid med obestridlig talang. Men
å andra sidan bör märkas, att ungefär samtidigt med
honom andra män

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free