Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paradise lost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tarserna framtill försedda med otydliga plåtar. Hannarna
bära vanligen knippen af liksom upprispade fjädrar,
hvilka äro fästa i ett under första vingleden
beläget hudveck samt medelst en särskild muskel
kanna utbredas och sammanläggas efter behag. De båda
mellersta stjertpennorna äro ofta utomordentligt
förlängda och deras fan endast antydt. Dithörande
foglar vexla mellan nötskrikans och lärkans
storlek. De lefva i skogar, äta bär och insekter, äro
mycket rörliga och gömma sig i täta trädkronor vid det
minsta buller. Om aftnarna samlas de i flockar för
att tillbringa natten i toppen af höga träd. Redan
före soluppgången äro paradisfoglarna vakna och
sysselsatta med att söka sin föda. Parningstiden
beror af monsunen. I små flockar, på 10–20 stycken,
samla hannarna sig då i vissa, vanligen mycket
höga träd med utbredda grenar och tunt löfverk,
flyga under stark upphetsning från gren till gren,
sträcka på halsarna, lyfta och skaka på vingarna,
vrida stjerten hit och dit, öppna och slå i hop
fjäderbuskarna på kroppens sidor och låta höra ett
qväkande ljud, hvarvid honorna infinna sig. Bona och
äggen äro ännu okända. Foglarna sägas rufva icke i
fritt byggda bon, utan i håligheter mellan grenarna i
de högsta skogsträden, hvilka äro obestigliga. Dessa
foglar bebo Nya Guinea, Aru-öarna och några få andra,
närbelägna öar samt nordöstra Australien. Sedan flere
århundraden tillbaka hafva derifrån utförts fogelskinn
med afskurna fötter, hvilken stympning gifvit
anledning till de besynnerligaste sagor. Man kallade
de foglar, af hvilka ifrågavarande skinn erhöllos, för
paradisfoglar, emedan man ansåg dem härstamma från
paradiset, vistas i luftkretsen och lifnära sig under
flygten, endast då och då hvilande sig några ögonblick
på trädens grenar genom att hänga sig fast vid dem
medelst sina långa, smala stjertfjädrar. Sedan under
Magalhães’ verldsomsegling upplystes dock huru det
förhöll sig med paradisfåglarnas fötter, men folket
behöll sin tro orubbad, ja man menade t. o. m., att
dessa arters honor lade sina ägg på hannarnas rygg,
der dessa kläcktes ut, medan foglarna flögo omkring
i luften. Papuaerna skjuta paradisfoglarna med pilar
och fånga dem med fogel-lim eller snaror, flå dem,
skära bort bakre delen af bukhuden, rycka ut de stora
vingpennorna och torka skinnet. Sådana skinn uppköpas
af handlande på de indiska öarna och bringas ut i
marknaden, der de afyttras till Kina och Europa.
Paradisfogelslägtet, Paradisea, har näbben lika lång
som hufvudet och lindrigt böjd. Fjädrarna på kroppens
sidor äro mycket förlängda och liksom upprispade på
sidorna. Stjertens båda mellersta pennor äro ovanligt
långa och trådformiga samt sakna fan. Paradisfogeln,
P. apoda, har hufvudet ofvan, tinningarna, nacken
och halsens sidor mörkgula, pannan, hufvudets sidor,
hakan och strupen mörkt guldgröna, kroppens öfriga
delar, vingarna och stjerten mörkt sammetsbruna,
sidornas fjäderknippen orangegula och mot spetsen
mera hvitaktiga. Honan är brunaktigt blekgrå ofvan,
undertill blekgul.
Längden utgör 45 cm. Arten förekommer endast på
Aru-öarna. – Röda paradisfogeln, P. rubra, som blir 33
cm. lång, finnes endast på öarna Vaigeu och Batanta. –
På Nya Guineas nordliga halfö samt öarna Mysol och
Jobie förekommer papua-paradisfogeln, P. papuana,
som blir ungefär 38 cm. lång. Äfven de båda sistnämnda
äro praktfullt färgade.
Kungsparadisfogelslägtet, Cicinnurus, har kroppens
sidofjädrar föga förlängda och de båda mellersta,
långa stjertpennorna utan fan till nära spetsen, men
i densamma försedda med rundadt fan samt skrufformigt
vridna och hopsnodda. Dit hör kungsparadisfogeln (se
d. o.). – Kragparadisfogelslägtet, Lophorhina, har
nackens, framryggens och bröstets fjädrar förlängda
till en krage, hvaremot sidornas fjädrar och de
mellersta stjertpennorna icke äro förlängda. Dit föres
kragparadisfogeln (se d. o.). –
Strålparadisfogel-slägtet, Parotia, har på hvardera sidan af hufvudet
bakom örat tre långa, blott i spetsen med fan
försedda fjädrar, fjällartade fjädrar på nacken
och bröstet samt förlängda, dock ej mjuka eller
dunlika fjädrar i sidorna. Stjerten är graderad,
med de mellersta pennorna hvarken förlängda eller
trådformiga. Sexfjädrade paradisfogeln,
P. sexpennis, är svart, med praktfull, grön
och blå metallglans, på framhufvudet en hvit,
atlasglänsande fläck, öronfjädrarna med gulgrönt
ändfan och kroppssidornas fjädrar hvita. Honan är
ofvan mörkbrun, på hufvud och nacke svartbrun, under
hvitaktigt brun. Längden utgör 30 cm. Den förekommer
i Nya Guineas bergstrakter, troligen talrikt.
C. R. S.
Paradise lost [-dejs låst], »Det förlorade paradiset»,
och P. regained [rigäned], »Det återvunna paradiset»,
titlarna på tvänne berömda skaldeverk af Milton
(se denne).
Paradisenkan (paradisvidan), Vidua
paradisea, zool., hör till enkefoglarnas familj
(Viduidae) inom tättingarnas ordning och foglarnas
klass. Näbben är kort, kägelformig och spetsig. De
medellånga vingarna hafva första pennan lika lång
som handtäckfjädrarna samt den tredje och fjerde
längst. Tårna äro försedda med starka klor. Under
fortplantningstiden hafva hannarna vanligen fyra
bland stjertpennorna utomordentligt förlängda och
egendomligt formade. Denna prydnad är hannarna till
åtskilligt besvär. De vistas derför mera i träden
och låta stjerten hänga rakt ned, då de sitta,
hvaremot de måste bära honom högt, då de gå på
marken. Under flygten utgör stjerten ett hinder
för alla snabbare rörelser, och vid någorlunda
stark blåst är han dem till stort men. Till färgen
är hannen svart, med ett bredt halsband. Halsens
sidor och kräfvan äro kanelfärgade och anstrukna
med kanelgult, öfriga undre delar blekt rostgula,
vingpennorna mörkbruna med bleka kanter. Honan är
gråaktig som en hussparf, med blekt hufvud och två
svarta strimmor på hjessän. Fogelns längd utgör 15
(med de långa stjertpennorna 30) cm. Arten är hemma
i mellersta Afrika, företrädesvis i glesare skogar.
C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
