- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
787-788

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paris, Grek. hjeltes., son af konung Priamos i Troja - Paris, grefve af. Se Ludvig Filip och Orléans, franska hertigliga ätter (slutet) - Paris. 1. Alexis Paulin P. - Paris. 2. Gaston Bruno Paulin P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hjordarna och sina kamrater, skall hafva förvärfvat honom
binamnet Alexandros (»mannavärjaren»). Vid ett besök
i Troja blef han genom en tillfällighet igenkänd och
återupptagen af sina föräldrar. Sjelf utmärkt genom
en ovanlig skönhet, valdes P. till skiljedomare i den
bekanta skönhetstäflan mellan de tre gudinnorna Hera,
Athena och Afrodite (jfr Eris) och gaf skönhetens
pris åt den sistnämnda. Till gengäld erhöll han
hennes löfte att till maka få den skönaste bland
qvinnor. Detta löfte infriades sålunda, att P. med
Afrodites bistånd bortförde den sköna Helena, som
var förmäld med konung Menelaos i Sparta, i hvars hus
han rönt ett gästfritt mottagande. Deraf framkallades
det trojanska kriget (se d. o.), då Greklands furstar
sammanslöto sig för att under ledning af Agamemnon,
Menelaos’ broder, hämnas det begångna illdådet. Under
kriget visade P. sig vara en god bågskytt, och med
Apollons hjelp tillfogade han med sin pil Achillevs
det dödande såret. För öfrigt skildras han af Homeros
såsom visserligen kunnig i krigets värf, men feg,
vankelmodig och veklig. Af trojanerna var han hatad
såsom krigets upphofsman. Enligt yngre sagor blef han
kort före Trojas intagande af Filoktetes sårad med en
förgiftad pil och sökte i sin nöd hjelp hos sin första
maka, Oinone, en dotter af flodguden Kebren, hvilken
egde en underbar läkedomsförmåga. Men förtörnad öfver
hans trolöshet, vägrade hon att hjelpa honom, och
P. dog af sitt sår, hvarefter Oinone, ångrande sin
hårdhet, sjelf förkortade sitt lif. Af den bildande
konsten brukar P. framställas såsom en skön ung man
i frygisk klädedrägt. A. M. A.

Paris, grefve af. Se Ludvig Filip och Orléans,
franska hertigliga ätter (slutet).

Paris. 1. Alexis Paulin P., fransk lärd, f. 1800,
d. 1881, har gjort mer än någon fransman i vårt
århundrade för att väcka intresse för och sprida
kännedom om den fornfranska literaturen. Han
anställdes 1828 vid Nationalbiblioteket, der
han avancerade till konservator och stannade i
nära 50 år. 1853–72 innehade han derjämte den för
honom inrättade lärostolen i medeltidens franska
språk och literatur vid Collége de France. Efter
Raynouard valdes han 1837 till medlem af Franska
institutet och 1838 till ledamot af den kommission
inom nämnda akademi, som fått i uppdrag att
fortsätta benediktinernas storartade verk, »Histoire
littéraire de la France». Under hans hägn bildades
1875 »Société des anciens textes français» (Franska
fornskriftsällskapet). Redan i sin första skrift,
Apologie de d’Ecole romantique (1824), hänvisade
P. till de literära skatterna från Frankrikes
medeltid. 1831 publicerade han Berte aux grands
pieds,
en af de under sekler glömda national-epopéer,
hvilka han återupptäckt, och åt hvilka han återgaf
deras rätta namn, »chansons de geste». I det märkliga
företalet till denna sin bok lade P. grunden till
den franska episka poesiens historia. Ett stort
antal fornfranska texter, dels i lärda upplagor,
dels öfverförda till nutida språk, följde på denna
den första i Frankrike tryckta »chanson de geste»;
episka: Garin le Loherain (1833–35, 2 bd; 1862, 1 bd), Les
romans de la Table ronde
(1868–77, 5 bd); lyriska:
Bomancero français (1833); satiriska: Les aventures
de maître Renart
(1861); allegoriska: Le livre du
Voir dit
af Guillaume de Machaut (1875); historiska:
dels La chanson d’Antioche (2 bd, 1848), dels Les
grandes chroniques de Saint-Denis
(1836–1840,
6 bd), Villehardouin (1838) och Guillaume de Tyr,
Histoire de la conquête de la Terre-Sainte
(1879–80,
2 bd) o. s. v. – »Histoire littéraire de la France»
innehåller i hvarje del fr. o. m. den 20:de (1842)
t. o. m. den 28:de (1881) – med undantag af den
24:de – betydande arbeten af P., t. ex. om Jean
Bodel, Adam de la Halle, Rutebeuf
och Adenet le Roi
(12:te och 13:de årh.); om den nationella episka
diktningen; om den lyriska konstdiktningen; om Le
Roman de la Rose
och den ene af dess författare,
m. m. Af de 8 tomer, i hvilkas författande han
deltagit, har P. ensam skrifvit en tredjedel. Af samma
betydelse som dessa publikationer och afhandlingar,
men af ännu varaktigare gagn är P:s största arbete,
Les manuscrits français de la Bibliothèque du Roi
(1836–48, 7 bd), der han möjligast fullständigt
beskrifver ett tusental fornfranska handskrifter
(Februari-revolutionen afbröt fortsättandet af detta
arbete genom indragning af statsanslaget). Smärre
afhandlingar utgaf P. i myckenhet, några af stor
innebörd, såsom Mémoire sur la relation originale
des voyages de Marco Polo
(1833) och De la mise
en scène des mystères
(1855). – Af arbeten, som
behandla andra ämnen än medeltidsliteraturen, må
nämnas P:s öfvers. af Byrons »Don Juan» (1827, 2
bd), hans utmärkta upplaga af »Tallemant des
Réaux» (1852–58, 9 bd; 3:dje,uppl. 1860) och hans i
handskrift efterlemnade Études sur la vie de François
I:ier
(utg. 1885, 2 bd). – 2. Gaston Bruno Paulin
P.,
fransk språkforskare och literaturhistoriker,
den föregåendes son, f. 1839, studerade två år vid
universiteten i Göttingen och Bonn, der han blef
lärjunge till den romanska filologiens mästare Diez,
hvars mantel han kan sägas hafva upptagit. År 1858
ingick han vid l’École des Chartes, der han 1862
blef archiviste-paléographe, och 1865 erhöll han
vid universitetet doktorsgraden. År 1867 utnämndes
han till lärare i fransk historisk grammatik, i
Sorbonne, vid de af dåvarande undervisningsministern
Victor Duruy stiftade fria kurserna för den högre
undervisningen. Fr. o. m. hösten 1868 var han,
efter hvartannat, répétiteur, directeur-adjoint
och directeur d’études uti romanska språk vid den
af samme minister 1868 stiftade ȃcole pratique des
hautes études», hvars president P. blef 1885, och der
han sedan 1872 nästan årligen haft äfven svenskar till
lärjungar, f. n. (1888) uppgående till sammanlagdt ett
tjugutal. 1866 och 1869–72 vikarierade han för sin
fader vid Collège de France och blef der ordinarie
professor i dennes ämne 1872. Han valdes 1876 till
medlem af Institutet, 1877 till adjungerad och
1881 till ordin. medlem af »Commission de l’histoire
litt. de la France» samt 1885 till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free