Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paris. 2. Gaston Bruno Paulin P. - Parisblått. Se Berlinblått - Parise, Erik - Parish-Alvars, Elias - Paris-hymnen (Fr. La Parisienne), fransk folksång under Juli-revolutionen 1830 - Parisienne, La. Se Parishymnen - Parisiska blodsbröllopet. Se Bartolomeinatten - Pariska krönikan. Se Arundel och Paros - Parisk marmor. Se Paros - Paris-kommunen (Commune de Paris) l. endast kommunen, namn på tvänne upprorsregeringar - Paris-kommunen. 1. Paris-kommunen af 1792 - Paris-kommunen. 2. Paris-kommunen af 1871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlem i redaktionen af »Journal des savants». P. är
medlem af akademierna i München, Berlin, Rom (Lincei),
Köpenhamn och, sedan 1878, Vetenskaps-societeten
i Upsala. På hans initiativ stiftades 1875 Franska
fornskriftsällskapet. Han är äfven grundläggaren af
tidskrifterna »Revue critique» (1866) och »Romania»
(1872). – Bland P:s lärda arbeten må nämnas Étude sur
le rôle de l’accent latin dans la langue française
(1862), De Pseudo-Turpino (1865), Histoire poétique
de Charlemagne (s. å.; erhöll det stora Prix Gobert),
Grammaire historique de la langue française (1868),
La vie de Saint Alexis (1872; erhöll likaledes
Prix Gobert; inledningen är grundläggande för den
franska filologien; ny uppl. 1885), Dissertation
critique sur le poème latin du Ligurinus (1872), Le
Petit Poucet et la Grande-Ourse (1875), Les contes
orientaux dans la littérature française du moyen âge
(s. å.), Les Miracles de Notre Dame (1877 o. f.;
8 delar), Le Mystère de la Passion d’Arnoul Gréban
(1878), La poésie du moyen âge (1885), La poésie
française au quinzième siècle (1886), Les Serments
de Strasbourg, introduction à un commentaire
grammaticale (s. å.), Esquisse de la littérature
française au moyen âge (1888), samt en mängd
tidskriftsartiklar i bl. a. »Journal des savants».
C. W-d.
Parisblått. Se Berlinblått.
Parise [-ris], Erik, medaljör, född fransman,
lär af drottning Kristina kallats från Rom att i
Sverige upphjelpa den förut af guldsmeder öfvade
medaljtillverkningen. Han omtalas först på hösten 1649
och utförde åtskilliga medaljer öfver drottningen åren
1650–54, arbetande i tämligen hög relief och ej utan
förtjenst. Ännu 1662 qvarstod P. i hofvets tjenst,
men öfvergick 1663 till M. G. De la Gardies och
kallas 1666 »glasmakare». Han lär hafva dött å Leckö.
-rn.
Parish-Alvars [perisj], Elias, engelsk harpvirtuos,
f. 1808, var elev till Dizi, Labarre och Bochsa. Efter
företagna konstresor i Europa och Orienten stannade
han efter 1847 i Wien, der han utnämndes till
k. kammarvirtuos. Död derst. 1849. P. var en af
sin tids förnämste harpspelare och tillika mycket
framstående tonsättare för sitt instrument. Han skref
bl. a. 2 konserter, en concertino för 2 harpor med
orkester, fantasier, romanser m. m. samt Voyage d’un
harpiste en Orient, utgörande en samling bulgariska,
turkiska, grekiska och andra österländska melodier.
Paris-hymnen (Fr. La Parisienne), fransk folksång
under Juli-revolutionen 1830. Denna krigiska dikt
författades af Casimir Delavigne till en marschmelodi
af Auber. Dess första versrad lyder: »Peuple français,
peuple des braves». Tämligen spak i tonen och
hyllande Ludvig Filip, fick den en tid tjenstgöra
såsom folksång under borgarekonungadömet. Den är
öfversatt till svenska af C. V. A. Strandberg.
Parisienne [-siä’nn], La. Se Parishymnen.
Parisiska blodsbröllopet. Se Bartolomeinatten.
Pariska krönikan. Se Arundel och Paros.
Parisk marmor. Se Paros.
Paris-kommunen (Commune de Paris) l. endast kommunen,
namn på tvänne upprorsregeringar, som ryckt till
sig den politiska och administrativa makten i
Paris. 1. Paris-kommunen af 1792. Medan massorna
d. 10 Aug. 1792 stormade Tuilerierna, bemäktigade sig
åtskilliga af upprorets ledare stadshuset (Hôtel de
Ville) och konstituerade sig der såsom styrelse. Denna
tillkännagaf sin tillvaro för Nationalförsamlingen och
fordrade oinskränkt myndighet samt tillsättande af en
utomordentlig domstol för afdömande af de »brott, som
begåtts den 10 Augusti», m. m. Paris-kommunen blef
allsmäktig under ledning af Danton, Robespierre
och Marat samt begagnade bl. a. motgångarna
i kriget för att uppreta Paris-pöbeln mot
Nationalförsamlingen och rojalisterna. Förgäfves
försökte Nationalförsamlingen spränga kommunen och få
en ny stadsstyrelse vald. Nationalkonventet, hvilket
efterträdde Nationalförsamlingen såsom franska folkets
representation och hade sitt säte i Paris, måste sida
om sida med sig tåla denna revolutionära myndighet,
som styrde endast med skräck. Robespierres fall
d. 9 Thermidor år II (d. 27 Juli 1794) medförde
Pariskommunens. Robespierre och ett åttiotal af
hans ämbetsbröder – till största delen obskura
män – slutade på sjavotten. – 2. Paris-kommunen af
1871. Redan då det 2:dra kejsaredömet störtades (d. 4
Sept. 1870), började socialisterna och anarkisterna
i Paris att utveckla en liflig verksamhet, delvis en
följd af den häftiga agitation, som vid denna tid
drefs af det hemliga sällskapet Internationalen
(se d. o.). Möten höllos i alla stadsdelar, och
sektioner af Internationalen bildades, der de mest
samhällsupplösande läror predikades samt hatet mot
»bourgeoisien» och »kapitalet» uppeldades. De, som
ifrade för sådana ytterligheter, blefvo derför gifna
motståndare till Nationalförsvarsregeringen, mot
hvilken man uppmanade till strid. Hvarje motgång i
kriget mot Tyskland blef ett nytt upphetsningsmedel,
och slutligen framkallade Metz’ fall det första
väpnade upploppet, d. 31 Okt. 1870, då Gustave
Flourens besatte Hôtel de Ville och häktade Trochu,
Favre och Arago. Emellertid befriades desse snart af
nationalgardet, och upproret kufvades. Upprorsmännen
fortsatte sina agitationer och öfvade förstädernas
befolkning i vapen samt gjorde d. 22 Jan. 1871,
medan tyska armén inneslöt Paris, ett nytt,
men fåfängt försök att rycka till sig makten inom
detsamma. De derefter följande tilldragelserna: Paris’
kapitulation och tyskarnas intåg i staden, valen
till Nationalförsamlingen och dennas åsidosättande af
Paris’ radikala representanter, regeringens flyttande
till Versailles, allt detta bidrog att öka de
missnöjdes antal i Paris. Dertill kom, att regeringen
ej fäste tillbörlig vigt vid agitationerna, och att
dessa gjorde stora framsteg inom nationalgardet. Den
24 Febr. 1871 förenade sig rörelsens ledare till en
centralkomité, och s. d. förbundo sig 114
bataljoner af nationalgardet att lyda endast denna
komité. Två dagar senare följde det första politiska
mordet, utan att regeringen ändock ingrep. När sedan
de tyska trupperna i början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
