- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
793-794

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Park, Mungo - Parkano, socken i Åbo och Björneborgs län - Parker, Matthew - Parker, engelska sjömilitärer - Parker. 1. Sir Hyde P. - Parker. 2. Sir Hyde P. - Parker. 3. Sir William P. - Parker. 4. Sir Peter P. - Parker. 5. Sir George P. - Parker. 6. Sir William P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följeslagare, men fortsatte det oaktadt, i båt, färden
utför floden, snart utsatt för fientligheter. Till
sitt mål – Nigers mynning – kom han icke; redan 1806
ingick underrättelse om att han under ett öfverfall
af negrer drunknat i närheten af Bussa. Hans hemkomna
meddelanden från denna senare färd utgåfvos 1815
under titeln Journal of a mission to the interior of
Africa.


Parkano, socken i Åbo och Björneborgs län, Ikalis
domsaga och härad, Finland, utgör ett imperielt
pastorat af 3:dje kl., Åbo ärkestift, Tyrvis
kontrakt. Areal 984 qvkm. Befolkningen, finsktalande,
4,807 personer (1885). A. G. F.

Parker, Matthew, den andre protestantiske ärkebiskopen
i Canterbury, f. 1504, studerade i Cambridge och
inträdde 1527 i det kyrkliga ämbetet, der han
snart förvärfvade stort anseende för omfattande
och grundlig lärdom, synnerligen på patristikens
område. Till reformationens grundsatser bekände han
sig öppet i en år 1533 inför universitetet hållen
predikan, som vann Henrik VIII:s och ärkebiskop
Cranmers synnerliga bifall. Från denna tid kallades
han ofta att predika vid hofvet. Drottning Anna
Boleyn valde honom till sin kaplan och själasörjare,
och konungen utnämnde honom till föreståndare för
kollegierna Stoke-Clare (Suffolk) och Corpus Christi
(Cambridge), der P. vidtog flere genomgripande
och tidsenliga reformer. Reformationsverket egde i
honom en trogen bundsförvandt, och han stod i ett
vänskapligt förhållande till Cranmer och Latimer. Den
förstnämnde biträdde han särskildt vid utarbetandet af
den i 42 artiklar affattade trosbekännelse, som sedan,
bearbetad och reducerad till 39 artiklar, 1562 antogs
till läronorm för den engelska episkopalkyrkan. Äfven
under Edvard VI:s regeringstid, då eljest
reformationens målsmän egde ganska fritt spelrum,
bibehöll P. alltjämt en stilla tillbakadragenhet,
hvarigenom han under den »blodiga» Marias regeringstid
undgick martyrdöden, om han än då måste i fattigdom
och nöd flykta från ort till ort undan sina
förföljare. Vid drottning Elisabets tronbestigning
(1558) kallades han till ärkebiskop i Canterbury,
det högsta, men tillika mest maktpåliggande
ämbetet i den engelska kyrkan. Angelägen att
försona de stridiga religionspartierna, önskade
drottningen se ärkebiskopsstolen intagas af en
representant för den »gyllene medelvägen mellan
Rom och Genève», mellan katolicism och calvinism,
och för en sådan förmedlingspolitik syntes P., som
var på en gång evangelisk och kyrkligt konservativ,
vara rätta mannen. Han konsekrerades d. 17 Dec. 1559
af trenne under Marias tid fördrifna, men nu ur
landsflykten återkomna biskopar, hvarigenom den
apostoliska successionen bevarades inom den engelska
episkopalkyrkan. P. egnade sig nitiskt åt sitt ämbetes
mångartade åligganden, var synnerligen angelägen
att få de lediga biskopsstolarna och pastoraten
besatta med värdiga och dugliga män samt uppbjöd på
flitigt företagna visitationsresor all sin kraft för
att utrota rådande missbruk och återställa kyrklig
ordning. Mot
nonkonformisterna förfor han i början ganska mildt; men då
dessa till följd deraf endast uppträdde så mycket
djerfvare och drottningen ogillade ärkebiskopens
undfallenhet, förändrade han taktik och använde sedan
stränga åtgärder för att konseqvent genomföra den
kyrkliga uniformiteten samt qväfva den puritanska och
katolska oppositionen. Denna stränghet har blifvit
mycket olika bedömd. Anglikanerna prisa P. såsom
episkopalkyrkans räddare från puritanismen, under det
motståndarna göra honom ansvarig för den ödesdigra
separationen. Hans stora förtjenster om vetenskapen,
särskildt den arkeologiska forskningen i England,
erkännas af alla. Många betydelsefulla manuskript och
minnesmärken från Englands gamla historia framdrogos
af honom i ljuset. P. afled d. 17 Maj 1575.
H. W. T.

Parker, engelska sjömilitärer, af hvilka flere intaga
hedrande platser i engelska marinens annaler. – 1. Sir
Hyde P
., vice amiral af blå flaggen, utmärkte sig
vid Saint Lucia 1780 och levererade 1781 holländarna
den blodiga bataljen vid Doggerbank. 1782 utnämndes
han till chef för marinen i Indien, lade på ditresan
senast till vid Rio Janeiro, men förolyckades spårlöst
under fortsättningen af färden. – 2. Sir Hyde P.,
yngre son till den föregående, f. 1740, d. 1807
såsom amiral af hvita flaggen, belönades 1779 med
knightvärdighet för sitt deltagande i kriget mot de
nordamerikanska kolonierna och förde 1795 sjökommandot
i Vestindien. 1801 sattes han till öfverbefälhafvare
för den expedition, som skulle spränga den mellan de
nordiska rikena förnyade väpnade neutraliteten till
sjös. Efter det ryktbara anfallet mot Köpenhamns
redd d. 2 April, hvarvid hans underbefälhafvare
Nelson var den egentligen verksamme, visade han sig
utanför Karlskrona d. 19 April och var äfven betänkt
på att gå till Kronstadt, då hvarje kraftåtgärd från
Englands sida gjordes obehöflig genom Alexander I:s
uppstigande på Rysslands tron.
– 3. Sir William P., f. 1743, d. 1802,
rear-(konter-)amiral af röda flaggen, tillhörde
en annan slägt än de föregående och blef 1797
baronet för sitt goda förhållande i slaget vid
Saint Vincent. Hans son, Sir William George P. (f.
1787, d. 1848), blef vice amixal af hvita
flaggen. – 4. Sir Peter P., af en tredje slägt, f.
1716, tjenade i sjuåriga kriget och kriget mot
de affälliga kolonierna samt tillfångatog 1782
franske amiralen De Grasse, hvilket tillskyndade honom
baronetvärdigheten. Han avancerade till »amiral
af flottan» och dog 1811.
– 5. Sir George P., den föregåendes brorson,
f. 1766, blef slutligen amiral af röda flaggen och
dog 1847. Han fick 1807 befälet öfver en eskader i
Östersjön och angrep d. 22 Mars 1808 vid Själlands
odde danska linieskeppet »Prinds Christian» med
den påföljd att dess kapten, K. V. Jessen, efter
ett tappert försvar satte fartyget på grund och gaf
sig. – 6. Sir William P., f. 1781, d. 1866, baronet
1844, icke beslägtad med de föregående, utmärkte sig
de första åren af 1800-talet mot fransmännen samt
var 1835–41 amiralitetslord. Sistn. år

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free