- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
801-802

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parkosz ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fyra »lords of appeal». Men öfverhuset är äfven
i några fall första instans, nämligen dels då
lorder anklagas för förräderi, dels då underhuset
anklagar en person inför öfverhuset. Detta är
formen för ministrarnas juridiska ansvarighet,
men äfven andra personer kunna på detta sätt
anklagas. Detta rättegångssätt kallas impeachment
(se d. o.). Öfverhuset har dervid först att afgöra
om den anklagade är brottslig eller ej, men får icke
fälla dom, så vida ej underhuset särskildt begär
det. Underhuset kan nämligen låta sig nöja med att
den anklagade förklarats brottslig.

2. De franska parlamenten. Namnet parlament
användes i äldsta tider i Frankrike om alla politiska
församlingar, bl. a. Marsfälten. Sedermera betecknades
dermed konungens hofdagar, som bestodo af rikets
förnämsta andliga och verldsliga vasaller, hvilka
under 12:te årh. brukade samlas två gånger om året
och rådgöra om rikets angelägenheter. Ludvig den
helige (1226–70) gaf institutionen en bestämdare
karakter genom att bestämma, att högsta domsrätten
skulle utöfvas af ett antal medlemmar af hans hof,
hvilka efter den tiden skulle utgöra det egentliga
parlamentet. Derigenom blef detta en öfverdomstol,
men fortfor att samlas blott två gånger om året
ända till 1302, då Filip den sköne förordnade,
att det ständigt skulle vistas i Paris. Genom
en ordonance af 1319 delades det i tre kamrar: la
chambre des requêtes,
som dömde i sådana mål, hvilka
parlamentet afgjorde i första instans, och ch. des
enquêtes,
som förberedde de mål, hvilka afdömdes
af den tredje kammaren, la grand’ chambre, nämligen
alla vad från lägre domstolar. Dertill kom längre
fram ch. criminelle de la tournelle, som afdömde
brottmål, i hvilka man vädjat till parlamentet. På
1700-talet fanns det sju kamrar, nämligen tre
»ch. des enquêtes», två »ch. des requêtes» samt de två
andra. Sedan parlamentet således blifvit en domstol,
förlorade vasallerna småningom allt inflytande der;
de andlige aflägsnades t. o. m. derifrån genom lag,
så att slutligen endast jurister sutto der. Desse
skaffade sig en mängd privilegier, såsom nästan
fullständig skattefrihet, rätt att invälja nya
medlemmar (1401), oafsättlighet (1467) och rätt
att sälja sina sysslor (1512), hvarigenom dessa
öfvergingo till att blifva ärftliga, ett slags
familjefideikommiss. År 1635 var medlemmarnas antal
i Parisparlamentet 125. – Parlamentet förskaffade
sig äfven en politisk makt, som gjorde det till en
mycket vigtig faktor i samhället. Det blef nämligen
under 1300-talet sed att alla kungliga förordningar
skulle inregistreras i parlamentets böcker,
hvilken handling ursprungligen blott betecknade,
att parlamentet fått del af förordningen och i sin
rättskipning skulle tillämpa den. Men snart påstod
parlamentet, att det, såsom representant af rikets
gamla parlament eller riksförsamlingar, egde rätt
att pröfva beslutets laglighet och följaktligen rätt
att göra föreställningar (remonstrances) eller att
förkasta beslutet. Detta skedde derigenom att det
vägrade »inregistrera» beslutet, som sålunda förlorade
all betydelse.
Denna rätt tog sig parlamentet på 1400-talet,
och en af de första gånger den tillämpades var
1462. Konungen kunde väl bryta motståndet (se Lit
de justice
), men parlamentet blef dock genom denna
sin makt en farlig motståndare mot konungen, ty den
allmänna meningen gaf oftast parlamentet rätt. Hur
betydande denna makt var framgår t. ex. deraf
att parlamenten i elfva år kunde genom sitt
motstånd förhindra verkställigheten af Nantesiska
ediktet. Parisparlamentets mäktigaste period var
Ludvig XIV:s minderårighet (1643–53), då det sökte
uppträda såsom franska folkets representation och
framkallade Frondeupproret (se Fronden). Med
Ludvig XIV råkade parlamentet flere gånger i strid,
men konungen behöll öfverhanden, förvisade från Paris
de djerfväste ledamöterna och förbjöd slutligen d. 24
Febr. 1673 parlamentet att göra några anmärkningar
mot konungens beslut. Sedan inregistrerades ända
till Ludvigs död (1715) de kungliga förordningarna
utan diskussion och utan dröjsmål. Men knappt var
Ludvig död, förr än det återtog sin gamla makt,
då det 1715 förkastade hans eget testamente. Sedan
fortfor det att vara en härd för oppositionen och
blef derför illa tåldt af regeringen, som 1753 för
en kort tid upplöste det och förvisade dess medlemmar
(exil du parlement). Det återställdes dock snart och
fortsatte oppositionen icke blott mot regeringen,
utan äfven mot upplysningsfilosofien, i det att
det lät genom bödeln uppbränna flere filosofiska
verk. När den bekante kanslern Maupeou sökte reformera
rättsväsendet, förenade sig parlamenten emot honom,
men blefvo då upplösta (1771). De återinfördes
å nyo 1774, när Ludvig XVI bestigit tronen, och
lade många hinder i vägen för de reformförsök,
som gjordes af hans framstående ministrar. Till
sist blef Parisparlamentet den kraftigaste ifraren
för ständernas (»états généraux») inkallande. Dessa
samlades 1789, och ett bland deras beslut blef att
parlamenten skulle afskaffas, hvilket skedde genom
en lag af d. 7 Nov. 1790.

Äfven i provinserna funnos parlament, hvilka der hade
ungefär samma ställning som Parisparlamentet inom sin
krets, ehuru väl detta var det förnämsta till rang
och betydelse och ett rättesnöre för de andra. Det
äldsta provinsparlamentet var det i Toulouse för
Languedoc, inrättadt 1443. De öfriga voro Grenoble
(1453), Bordeaux (1462), Dijon (1477), Rouen (1515),
Aix (1501), Rennes (1553), Pau (1620), Metz (1633),
Douai (1686 upprättadt i Tournai, 1713 flyttadt
till Douai), Besançon (1676), Nancy (1769). Ungefär
samma befogenheter som dessa parlament hade fem
s. k. conseils souverains i Colmar, Perpignan,
Arras, Dombes och på Corsica. Anmärkas må, att
äfven provinsparlamenten hade att inregistrera
kungliga beslut, och de kunde äfven vägra
inregistrera. Konungen kunde dock tvinga dem dertill
på det sätt att han genom provinsguvernören befallde
inregistrering »sans délibération», hvilken handling
alltså motsvarade en »lit de justice» i Paris.
J. Fr. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free