Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parkosz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domaremakt upprätthålles. Vidare att hvarje offentligt
uppdrag erkännes såsom i första rummet förpliktande
och förenadt med ansvar för det sätt, hvarpå
det fullgöres. Det förpligtar att uträtta det
bästa möjliga i det allmännas tjenst samt medför
rättigheter och förmåner, så vidt som dessa erfordras
för att möjliggöra verksamheten. Slutligen att
representationen sammansättes på ett sätt, som gör
densamma till den på samhällets väl riktade allmänna
meningens organ. Det är i dessa förutsättningar,
som det parlamentariska statsskicket har haft
sitt fotfäste och utvecklat sig till ofvan angifna
styrelseform. Parlamentarismen har, såväl till namnet
som till saken, i sin rätta form tillhört England,
der den uppstod såsom en frukt af 1688 års revolution,
riktad mot absolutismen. Der man åter med misskännande
af den engelska parlamentarismens karakter, betydelse
och förutsättningar ansett parlamentarismens betydelse
bestå i ett styrande parlament, hvars underdåniga
tjenare styrelsen skall utgöra, har man öfvergifvit
det parlamentariska styrelsesättets grundsatser,
som fordra, att en monark har initiativet i statens
styrelse och leder den i öfverensstämmelse med
folkrepresentationens upplysta mening. Der har man
slagit in på en väg, som hvarken tillfredsställer
monarkiens eller republikens kraf. Der alstras en
personlig partipolitik, med dertill hörande söndringar
och ministerkriser, som efter hand gör styrelsen
till en lekboll för flere om makten täflande
partiers ensidiga syften. En monarki, grundad på
republikanska principer, kan ej ega bestånd. Lika
litet låter sig en republik med parlamentariskt
styrelsesätt genomföra. Frankrike i våra dagar
gifver derpå exempel. Kastar man åter en blick på
de republikanska representativa författningarna i
Nord-Amerikas förenta stater och Schweiz, finner
man helt andra garantier för samhällsskickets
styrka och frihetens bevarande än de parlamentariska
grundsatserna. Den styrelse, som har den verkställande
makten, eger stadga och bestånd under den tid,
för hvilken den blifvit vald, och kan således
under densamma vara ostördt verksam. De styrelsen
förlamande ministerkriserna och den dermed förenade
personliga partipolitiken äro för detta styrelsesätt
främmande. Sedan regeringen blifvit för den i
grundlag bestämda tiden utsedd och dermed förbundna
styrelseorganisation kommit till stånd, lägga sig
de i och för valet af regering upprörda vågorna.
H. L. R.
Parlamentera (Fr. parlementer, af parlement i den
urspr. bet. af samtal), underhandla med fienden;
inlåta sig i underhandlingar, dagtinga. Se vidare
Parlamentär.
Parlamentljuset. Se Lyskraft.
Parlamentär, en officer, som afsändes från den ena af
tvänne med hvarandra krigförande truppafdelningar
för att meddela sig med den andra. Parlamentär
bör åtföljas af en trumpetare eller trumslagare
och en följeslagare, som bär en hvit flagg
(»parlamentärflagg»; jfr Flagg). Enligt vedertaget
krigsbruk är han jämte sina följeslagare oantastlig
och får icke beskjutas, göras till föremål för våld eller
tagas till fånga, dock kan man binda för hans
ögon, under det han föres genom trupper e. dyl.,
och likaledes kan han qvarhållas någon kortare tid,
om omständigheterna det fordra. Om han missbrukar
sin ställning, går han dock sin oantastlighet
förlustig. En befälhafvare är emellertid icke skyldig
mottaga parlamentär. C. O. N.
Parlando, parlante, Ital., »talande», musikt.,
säges om ett icke strängt musikaliskt bundet, utan
mera deklamatoriskt sångsätt, hvilket mest förekommer
i buffaoperor. – Aria parlante, aria af öfvervägande
deklamatorisk karakter.
Parlera (Fr. parler), tala (i synnerhet främmande
språk); prata, språka.
Parley [-le], Peter. Se Goodrich.
Parlour [parlör], Eng., egentl. samtalsrum i ett
kloster; rum, hvarest familjen vanligen uppehåller
sig, hvardagsförmak.
Parlör (af Fr. parleur, språksam person, pratmakare),
samling af öfningsexempel för talandet af ett
främmande språk.
Parm (någon gång palm; af Isl. farmr, last,
skeppsladdning), äldre svenskt hömått, af vexlande
storlek under olika tider. En s. k. krono-parm
l. skattehö-parm l. höåm (se d. o.) mätte (instr. af
d. 19 Maj 1688) 1 kubikfamn = 216 kbfot; en parm i
Stockholm var vida större och motsvarade 676,8 kbfot
(k. förordn. d. 16 Jan. 1728).
Parma. 1. Fordom sjelfständigt hertigdöme i norra
Italien, hade vid sin förening med konungariket
Italien (1860) en areal af 6,200 qvkm. och 1/2
mill. innev. Under heliga ligans krig mot Frankrike
bemäktigade påfven Julius II sig 1512 städerna Parma
och Piacenza, hvilka förenades med Kyrkostaten, men
af påfven Paul III (af huset Farnese) 1545 upphöjdes
till ett särskildt hertigdöme, som han gaf åt sin
naturlige son Pietro Luigi Farnese (se d. o.),
hvars ätt 1731 utgick på manssidan med hertig
Antonio. 1731–35 tillhörde P. och Piacenza spanske
prinsen Karl, en son af Antonios brorsdotter
Elisabet och konung Filip V af huset Bourbon, och
1735–48 Österrike samt afträddes jämte Guastalla
sistn. år till den ofvannämnde Karls broder Filip
(1748–65). Då Filips son Ferdinand (1765–1802) afled,
tog Frankrike P., Piacenza och Guastalla. Redan
d. 30 Mars 1806 gaf Napoleon Guastalla åt sin syster
Pauline och senare P. åt Cambacérès och Piacenza
åt Lebrun såsom franska län, men Parisfreden 1814
och Wienkongressakten (1815) gåfva P., Piacenza
och Guastalla såsom sjelfständigt hertigdöme åt
Napoleons gemål kejsarinnan Marie Louise. Efter
hennes död (1847) tog enligt 1817 och 1819 fastställda
bestämmelser hertigen af Lucca Karl II, sonson af den
ofvannämnde hertig Ferdinand, P. i besittning. Huset
Bourbon hade således åter kommit på P:s tron,
men redan i Mars 1848 måste hertigen fly ur sitt i
revolution stadda land. Hans myndighet återställdes
redan i Aug. genom österrikiska vapen, men d. 14 Mars
1849 afsade han sig regeringen till förmån för sin
son Karl III, som regerade sitt lilla rike med mycken
stränghet. Sedan hertigen d. 27 Mars 1854 dött för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
