- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
821-822

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parsi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förekommer hos de romerske grammatici
fr. o. m. Varro. Med afseende på formen äro participen
fullständiga adjektiv; man måste derför bestämma
deras hufvudkarakter som adjektivisk. Endast när med
denna adjektiviska form och funktion förenar sig
en betydelse af något till tiden begränsadt, kan
adjektivet kallas particip, som sålunda attributivt
kan vara ett uttryck för ett skeende. Participet såsom
grammatisk kategori har i allmänhet utvecklats ur
adjektivet och är en tidsspecificering deraf. Denna
utveckling har skett på det sättet att vissa
adjektivformer kunnat uppfattas såsom afledningar
såväl af speciella verbalstammar (pres.-, perf.-,
aorist-) som af de indifferenta rötterna och
sålunda mönster för bildande af adjektiv af andra
verbalstammar uppkommit. – Participets särskilda
kännemärke är, att det kan uttrycka bestämda
tidsåtskilnader, dock i allmänhet ej annorlunda
än så, att det utmärker samtidighet (pres.) eller
förfluten (perf.) eller tillkommande tid (fut.) i
förhållande till hufvudverbets handling. Ännu
fastare förbundet med verbet blir participet, i fall
det antager dess konstruktionssätt. Participen äro
ursprungligen indifferenta med afseende på verbets
genus (aktivt eller passivt), jfr egande i aktiv
betydelse, men ännu i lagspråket innehafvande
(= som innehafves) i passiv betydelse; fallen med
vanlig passiv bildning tillhör ett verb, som icke
kan förekomma i passivum. I satsen han blir kallad,
har kallad adjektivisk form, men hela uttrycket
är detsamma som han kallas; kallad är sålunda
particip. Men om man säger jag har kallat honom,
är kallat för språkkänslan lösryckt från förbindelse
med adjektivet samt fullständigt införlifvadt
med verbet och dess konstruktionssätt. Participet
har fullständigt ingått i verbet, förlorat sin
participkarakter; men det kan historiskt uppvisas,
att den nämnda satsen betyder ungefär jag har
honom såsom kallad.
I franskan t. ex. märker man
ännu ett sväfvande mellan de nämnda ståndpunkterna
i skrifningen af participet i uttryck sådana som
les dames, que j’ai vues, de damer jag sett, och j’ai
vu les dames,
jag har sett damerna. Naturligen kan
ett particip sekundärt öfvergå till rent adjektiv:
slående (likhet), träffande (anmärkning), drucken
o. s. v. Likaledes kan det, liksom hvarje adjektiv,
substantiveras: så äro fiende, bonde ursprungligen
adjektiv. – De moderna språken bilda i allmänhet
endast tvänne particip: för presens aktivum
och för perf. passivum. Analytiskt kunna dertill
participialuttryck för andra tempora bildas: hafvande
kallat, skolande kalla
(-s). I svenskan finnes ett
pres. part. på -nde, ett perf. part. (pass.) på -d,
-t
(kallad, köpt), ett på -n (tagen, gifven). Ur
dessa senare former har det s. k. supinet (kallat,
köpt, gifvit
) utvecklats. Ändelsen -nde (T. -nd)
är historiskt identisk med Lat. -ent- i legens
(ackus. legentem), läsande, .Grek. [-ont-] ([-ant-]
m. fl.) i [pheront-], bärande (nom. [phepon]), och
Sariskr. -ant- i bharant-, bärande (nom. bharan),
alla återgående på Indo-europ. -o-nt-, -e-ent-,
-nt-.
Part. på -d, -t är identiskt med Lat. -to-
i captus, tagen, Grek. [-to-] i [leptós], tagen (närmar sig i
Gr. de s. k. verbaladjektiven), Sanskr. -ta- i yukta-, förenad,
återgående på Indo-europ. -to-. Part. på -n hafva
motsvarigheter i Lat. dignus, värdig, bonus, god, och
Grek. [semnos], helig, som äro hufvudsakligen adjektiv,
och Sanskr. på -na i purna-, fylld (Lat. plenus,
Sv. full). Dessutom finnas i de gamla språken
flere participialbildningar, t. ex. Lat. ger-endus
(se Gerundivum) och fu-turus, blifvande,
o. s. v. Lat. 2:dra pers. plur. pass. ferimini är
urspr. ett part. = Grek. på [menos]-. Participialformer
kunna också öfvergå till att bilda andra former
af verbet, t. ex. T. imp. aufgepasst!, pass opp!,
är ett part. – I de utom-indo-europeiska språken
är bildningen af particip i allmänhet analog med
de indoeuropeiska språkens, vare sig den sker genom
suffigering o. s. v. eller medelst vokalförändringar,
såsom i de semitiska språken. Många språk sakna
participium i den mening vi ofvan gifvit det.

Satsbyggnaden med particip,
participialkonstruktionen, är egentligen en
förkortad konjunktional eller relativ bisats,
i det att participet representerar både
konjunktionen, subjektet och predikatet samt
sjelf står såsom attribut till något substantiv i
hufvudsatsen. Participialkonstruktioner äro högst
vanliga t. ex. i grekiska, latin, italienska, franska
och engelska, men måste vid öfversättning till svenska
merendels utbytas mot fullständiga bisatser. K. F. J.

Particulier [-kylie], Fr. (egentl. särskild),
privatperson, som lefver af sin förmögenhet,
ränteägare.

Partie égale [-ti egal’], Fr., jämnt spel, lika vilkor,
täflan mellan jämnstarka motståndare.

Partiel (Fr., af Lat. pars, del), som utgör del
af ett helt; som endast delvis är eller försiggår;
omfattande endast vissa delar.

Partien (Fornpers. Parthava l. Parthuva,
Grek. Parthyene, Parthyaia, Parthia, Lat. Parthia)
var i forntiden namnet på en del af nuv. provinsen
Korasan i Persien. Det låg s. ö. om Kaspiska hafvet,
men skildes från detta genom det mellanliggande
Hyrkanien, och var ett dels af berg, dels af
vidsträckta saltstepper uppfyldt land. Dess
innebyggare, parterna (Grek. parthoi l. parthyaioi,
Lat. parthi), sannolikt af turansk stam, voro ett
rått, men kraftfullt och krigiskt nomadfolk och
behöllo till stor del detta skaplynne äfven under
sin politiska storhetstid. I synnerhet voro de kända
såsom utmärkta ryttare och bågskyttar. Allmänt
fruktad var deras försåtliga krigföring, hvilken
hufvudsakligen gick ut på att genom låtsad flykt
antingen locka fienden i ett bakhåll eller, då han
under förföljandet kommit tillräckligt nära, fälla
honom medelst bakåt riktade pilskott. – P. lydde
i äldre tider efter hvarannat under assyriskt,
mediskt och persiskt herravälde. Det öfvergick
sedan i Alexander den stores rike och vid dess
sönderfallande (slutet af 4:de årh. f. Kr.) i det
af Seleukos grundade syriska riket. Men under den
syriske konungen Antiochos II:s regering frigjorde
parterna sig och grundade under ledning af Arsakes
(Arsaces) år 256 f. Kr. det partiska riket, hvilket
snart erhöll en väldig tillväxt och i sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free