Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parsi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
största utsträckning (omkr. år 100 f. Kr.) omfattade
alla land mellan Indus och Eufrat. De partiske
konungarna af Arsakes’ ätt (se Arsaciderna),
hvilkas residens omvexlande var förlagdt till
Rhagai, Ekbatana, Seleukeia och Ktesifon, hyllades
likasom de fornpersiske med nästan gudomliga
vördnadsbetygelser. Deras verkliga makt var
dock inskränkt genom en mäktig och sjelfrådig
feodaladel, hvarjämte deras sträfvanden att
införa grekisk odling bragte dem i fejd med
den mäktiga inhemska prestkasten (magerna),
hvilken gent emot den påträngande hellenismen
fasthöll vid den fäderneärfda religionen (sol- och
stjerndyrkan). Det partiska rikets inre historia är
derför en nästan oafbruten följd af partistrider,
hvilka dock ej hindrade fullföljandet af en kraftfull
eröfringspolitik. En framstående plats såsom regent
och eröfrare intog i synnerhet Arsakes V Fraates I:s
(181–144) broder Arsakes VI Mithridates I (144–136
f. Kr.). Hans son Arsakes VII Fraates II (136–127)
bilade striden med Syrien genom att gifta sig med en
syrisk prinsessa. Efter Arsakes IX Mithridates II
(med tillnamnet »den store», d. 87 f. Kr.) kommo
parterna under Arsakes XII Fraates III omkr. 60
f. Kr. i fientlig beröring med romarna, hvaraf följden
blef långvariga och länge med vexlande framgång förda
strider. Parterna gällde en tid såsom Roms farligaste
fiender, och i synnerhet var det fullständiga
nederlag, som Arsakes XIV Orodes I tillfogade
triumviren Crassus år 53 f. Kr. vid Carrhae, länge
ett ämne till bekymmer och grämelse. Äfven Arsakes
XV Fraates IV (36–4 f. Kr.) tillfogade romarna,
under Antonius, förluster. Mera afgörande fördelar
vunnos först af Trajanus, som fråntog Arsakes XXV
Chosroes (d. 121) det partiska rikets hufvudstäder
Seleukaia och Ktesifon (116 e. Kr.) samt lade en
stor del af dess område under romerskt välde. Dessa
eröfringar gingo dock snart förlorade, och äfven
de följande romerske kejsarna måste gång på gång
föra krig mot parterna, till dess omsider desses
af inre split alltmera försvagade välde under
Arsakes XXX Artabanos IV år 226 e. Kr. störtades af
Ardesjir (Artaxerxes), sasanidernas stamfader,
hvilken grundade det ny-persiska riket.
A. M. A.
Partigängare (T. parteigänger, Fr. partisan,
Sp. guerrillero), egentl. en som går ett visst
partis ärenden; anförare för eller ifrig anhängare
af ett parti; krigsv., truppafdelningar, vare sig
regelbundna trupper eller frikårer, hvilka föra krig
på egen hand, oberoende af de stora krigsrörelserna,
endast för att tillfoga fienden skada. De inlåta
sig alltid på det s. k. lilla kriget (se Krig,
sp. 1540). hvilket då ofta antager benämningen
partigängarekrig. Garibaldi var den siste store
partigängaren i Europa.
C. O. N.
Partihandel. Se Minuthandel.
Partikel (Lat. particula, dimin. af pars, del),
minsta smådel, grand, 1. Fys., en mycket liten del
af en kropp. Man tänker sig visserligen partikeln så
liten, att den är osynlig
äfven för ett med det starkaste mikroskop väpnadt öga,
men dock tillräckligt stor för att besitta alla den
sammansatta kroppens fysiska egenskaper. De minsta
partiklar, af hvilka en kropp tänkes vara sammansatt,
benämnas molekyler (se d. o.). Dessa molekyler
antagas visserligen äfven sjelfva vara sammansatta
af ännu mindre delar, atomer, men dessa hafva icke
mer samma fysiska och kemiska egenskaper som den
sammansatta kroppen. – 2. Gramm. Partiklar l. småord
är en sammanfattande benämning för de ordklasser,
som kallas adverb, prepositioner, konjunktioner
och interjektioner (se dessa ord). Det gemensamma
kännetecknet för alla dessa ordklasser är deras
egenskap att vara oböjda och oböjliga, hvarigenom
partiklarna såsom en grupp kunna ställas i motsats mot
alla de öfriga ordklasserna tillsammans. Emellertid
är det egentligen adverb, propositioner och
konjunktioner, som ega någon inbördes grammatisk
och funktionel frändskap. Interjektionerna äro en så
specifik ordklass, uttryckande i ett ord en hel sats,
att de blott på grund af sin flexionslöshet räknas
till partiklarna. 1. R. R. 2. K. F. J.
Partikularism (Fr. particularisme, af
Lat. particiilaris, särskild). 1. Mosaismens tro att
Gud är företrädesvis och i särskild mening judarnas
gud. – 2. Teol., den inom reformerta bekännelsen
rådande läran att Gud på förhand genom särskildt
beslut (decretum particulare) utkorat vissa menniskor
till salighet och de öfriga till evig fördömelse
samt att Jesus endast för de förra lidit och dött. –
3. Polit., en till ett större statsförbund hörande
stats envisa af-söndringslust eller sträfvan
att motsätta sig allt närmare införlifvande med
helstaten, all närmare gemensamhet med denna i
afseende på institutioner och författningar. Detta
slags partikularism har framträdt hufvudsakligast
i Nord-Amerikas förenta stater, Schweiz och Tyska
riket. På liknande sätt talar man om den irländska,
den norska partikularismen. – 4. Bygdpolitik, kortsynt
och sjelfvisk intressepolitik. Jfr Separatism. –
Partikularist, anhängare af det ena eller andra
slaget af partikularism.
Partikularitet (Fr. particularité), särskild
omständighet.
Partikuliär (Fr. particulier, se d. o.), egendomlig,
sällsam, besynnerlig.
Partikulär (Lat. particularis), som hänför sig blott
till en del af det hela. – Partikulära omdömen, log.,
sådana omdömen, i hvilka predikatet gäller blott om en
del af subjektets omfång, t. ex. några menniskor äro
svenskar, hvarvid man lemnar oafgjordt om alla eller
endast några äro det. Enär emellertid t. ex. i detta
omdöme det egentligen logiska subjektet onekligen
är »några menniskor», angifver man tvifvelsutan
riktigare de partikulära omdömenas väsende så,
att deras subjekt säges i sig sjelf vara bestämdt
allena med afseende på det genus, inom hvars omfång
det faller (i detta fall menniska), och först i och
genom predikatet närmare begränsas gent emot annat,
som äfven faller inom samma omfång (se Subkonträra
omdömen). De partikulära omdömena angifvas i logiska
läroböcker vanligen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
