- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
829-830

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anser han egentlig vetenskaplig visshet möjlig. Men
vida mer än Cartesius drifven af religiöst intresse,
har han ock en vida mer subjektiv uppfattning både
af Gud och af menniskan. Så opponerar han sig emot
Cartesius’ tendenser till en i viss mån deistisk
uppfattning af Gud i förhållande till verlden. Det är
menniskans religiösa behof långt mer än behofvet af
ett första upphof för verldsalltet, som är bestämmande
för hans gudsbegrepp. I öfrigt och mera med afseende
på menniskan anser han tvänne tänkare såsom typiska
för uppfattningen af hvar sin väsentliga sida i det
menskliga lifvet: Epiktetos och Montaigne. Den förre,
menar han, framställer menniskan med hänsyn till
hennes bestämmelse, den senare med hänsyn till hvad
hon faktiskt är. Den senares skepticism vill han
visserligen ej biträda, såvidt den skulle innebära
något tvifvel på t. ex. de matematiska sanningarna
eller med dem beslägtade sanningar. Men de fordringar
P. ställer på vetandet, likasom på det menskliga
lifvet i det hela, äro höga. Allt, framhåller han,
står i nödvändigt sammanhang, och den, som ej vet
allt, han vet derför i sjelfva verket intet. Ur
denna och beslägtade synpunkter vill han motivera
en skepticism, »en lärd okunnighet», ehuru mildare
än Montaignes. Det menskliga vetandets ständiga
fortgång ej blott hos individen, utan ock hos slägtet,
visar vår skilnad från djuren och vår daning för det
oändliga. Men syftar än vår sträfvan dit, så är vårt
afstånd från målet dock oändligt. En förklaringsgrund
till denna skilnad mellan vår bestämmelse och vårt
faktiska tillstånd i detta som i andra afseenden
finner P. i något, som både Epiktetos och Montaigne
förbisett, nämligen att vår natur är genom syndafallet
förderfvad, och att detta förderf återverkar på den
natur, som omgifver oss. Hans filosofiska verldsåsigt
och särskildt hans skeptiska tendenser bilda sålunda
basen för ett kristligt åskådningssätt, i jansenistisk
anda, hvilket, ehuru till sitt syfte katolskt, dock
i flere afseenden röjer likheter med protestantisk
pietism. I denna verldsåsigt fingo hans mystiska
tendenser näring och vunno, i synnerhet under de
senaste åren af hans lefnad, stor utveckling. Hans
vigtigaste arbete af filosofisk betydelse, förutom
ofvannämnda »Lettres provinciales», utgöres af hans
Pensées sur la religion, en vid hans död ofullbordad
samling anmärkningar och betraktelser, hvilken var
afsedd för ett arbete till den kristna religionens
försvar och 1670 utgafs af jansenisterna tillika med
andra fragment (den bästa uppl. af dessa »Pensées»
är utgifv. af Faugère, 1844).

Såsom matematiker intog P. en mycket framstående
plats bland sina samtida. Redan vid 12 års ålder fann
han på egen hand de flesta af satserna i Euklides’
första bok. Vid 16 år författade han en liten skrift,
Essai pour les coniques (tr. först 1779). Något
senare sysslade han länge med förfärdigande af en
räknemaskin, och åt matematiken egnades äfven delvis
hans tid under de sista åren af hans korta lefnad. I
den nämnda skriften om de koniska sektionerna
framställde han bl. a. den bekanta
satsen rörande en inskrifven sexhörning (se Pascals
sexhörning
) och en vigtig sats rörande involution
af sex punkter. Bland hans öfriga matematiska
skrifter må nämnas Traite dé triangle arithmétique
(1653; tr. först 1665) och den under psevdonymen
A. Dettonville utgifna skriften Lettres à M. de
Carcavi.
I den förra summerade P. bland annat genom en
enkel metod olika serier af figurtal (se d. o.) och
angaf sättet att bilda binomialkoefficientorna;
i den senare åter löste han på ett skarpsinnigt
sätt åtskilliga af honom sjelf framställda
problem rörande cykloiden, bl. a. rörande sättet
att bestämma ett cykloidsegments yta, tyngdpunkt
och revolutionssolidum, äfvensom andra hithörande
frågor. Han använde dervid med stor skicklighet den
af Cavalieri införda metoden för odelbara storheter,
åt hvilken han dock gaf en mera strängt vetenskaplig
form. – P:s »Lettres provinciales» och »Pensées» hafva
gång på gång utgifvits i förbättrade upplagor. Hans
samlade Oeuvres utgåfvos första gången 1779 och
hafva sedan erhållit flere nya uppl. – En bildstod
af P. finnes i Paris och en i Clermont (1880).
L. H. Å.         G. E.

Pascal, François Michel, fransk bildhuggare, f. i
Paris 1814, lärjunge af David d’Angers, började
utställa 1840 och har sedan utfört många arbeten
för offentliga byggnader: Låter barnen komma till
mig
(1848; marmorgrupp), Edvards söner (1853; d:o),
Långfredagen (bronsgrupp), Marias bebådelse och Marias
besök hos Elisabet
(1861, reliefer i katedralen i
Perigueux), Korsnedtagningen, Grafläggningen och
Qvinnorna vid grafven (reliefer i Notre-Dame i Paris),
S. Georg och S. Martin från Tours (i kyrkan S. Pierre
i Angoulême), Ludvig XII (ryttarebild i relief),
skulpturer på vestsidan af kyrkan S. Étienne du Mont
i Paris m. fl.

Pascals hydrostatiska paradox. Se Bottentryck.

Pascals sexhörning, matem., kallas en i en konisk
sektion inskrifven sexhörning. En sådan sexhörning
eger den märkliga egenskapen att de tre punkter,
i hvilka dess motstående sidor utdragna skära
hvarandra, ligga i en rät linie. Denna sats, som
upptäcktes af Pascal, gäller, äfven om sexhörningen
har utspringande hörn.

Pascals snäcka, matem. Om man från en fast punkt
på periferien till en gifven cirkel drager en rät
linie, som skär cirkeln i en andra punkt, och från
denna sistnämnda punkt åt båda hållen afsätter på den
räta linien stycken lika stora med en gifven längd,
så blir orten för de två sålunda erhållna punkterna,
om den gifna räta linien vrider sig kring den fasta
punkten, en kroklinie, som efter sin upptäckare
kallas Pascals snäcka. Är den gifna längden mindre än
cirkelns diameter, består kroklinien af två slutna,
i en punkt sammanhängande linier, af hvilka den ena
är hjertformig, den andra oval. I ett gränsfall
försvinner ovalen, och Pascals snäcka öfvergår då
till en kardioid (se d. o.). G. E.

1. Pasch, Lorens, porträttmålare, född i Stockholm
i Mars 1702, var son af den från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free