- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
851-852

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Passavant ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Passionisternas orden l. Heliga korsets och Kristi
lidandes samfund
(Lat. Congregatio clericorum
excalceatorum S. S. Crucis et Passionis
), en för
religiös hänförelse och romersk missionsifver utmärkt
kongregation. Stiftaren, Paolo della Croce (Paul
»af korset»), föddes i Piemont 1694, tog sig namnet
della Croce och afled d. 18 Okt. 1775. Han synes
hafva varit en själsfrände till sin syd-italienske
landsman och samtida Liguori samt utmärkte sjg
för strängt allvar och pastoral nitälskan. År
1725 erhöll han påfvens medgifvande att stifta en
förening. Samfundet, som växte långsamt, gjorde sig
genom nitisk missionsverksamhet förtjent om den
katolska kyrkan samt erhöll påflig sanktion 1741
och 1769. Denna ordens ändamål är, enligt det fjerde
munklöfte, som dess medlemmar aflägga efter fulländadt
ettårigt noviciat, »att ifrigt främja den trognaste
hågkomst af Kristi frälsningsbringande lidande och
död». Kongregationen har aldrig vunnit någon större
utbredning, vare sig man ser på de manlige eller de
qvinlige medlemmarnas antal. Pius IX kanoniserade
stiftaren d. 1 Maj 1867. H. W. T.

Passionsblomma, Passiflora, bot., ett slägte
hufvudsakligen af långrefviga örter, klättrande
med skrufformigt sig hopvridande klängen,
uppkomna af förvandlade grenar. Slägtet är typen
för nat. fam. Passifloreae Juss. (kl. Gynandria,
ord. Pentandria L.). Till denna familj höra omkr. 250
arter, de flesta tillhörande Amerikas varmaste
trakter. Närmast beslägtade med Cucurbitaceae, skilja
sig passifloréerna från dessa genom närvaron af 2
stipler vid de vanligen handnerviga och ofta 2- till
5-flikiga bladen. Det artrika slägtet Passiflora har
ofta stora och vackra blommor, som äro regelbundna,
med 5-taliga foder, kronor och ståndare, men med 3
märken å fruktämnet, som hos somliga arter utvecklas
till en välsmakande bärfrukt. Innanför de stora,
breda, blå, gula eller på annat sätt färgade
kronbladen sitter ett slags bikrona af talrika,
trådsmala, ibland i ringar förenade, strängliknande
och färgade bildningar, ur hvars midt ett tämligen
långt stjelkstycke reser sig, hvilket uppbär
ståndarna. Öfver dessa höjer sig pistillen med sina
3 fria märken, hvilka hafva en spik-liknande form och
sålunda för folkfantasien gifvit anledning till namnet
»(Kristi) korsblomma» eller »passionsblomma». Många
arter odlas för de egendomliga blommornas skull
såsom prydnadsväxter i våra fönster och växthus
(P. caerulea, P. quadrangularis, P. edulis m. fl.).
O. T. S.

Passionshistorien (jfr Passion; »lidandes-historien»)
l. Kristi pinas historia kallas de fyra
evangelisternas berättelser om Kristi sista
lidande. Vanligen förstås dock med uttrycket den
genom sammanställning af de fyra evangelisternas
berättelser bildade utförliga framställning af
detta ämne, som förekommer i den till psalmboken
hörande »evangelieboken» under titeln »Kristi
pinas historia». Denna, som utarbetades af
Luthers medhjelpare Johann Bugenhagen och
utgafs 1530, är indelad i sex »akter» och
genomgås i den svenska kyrkan såsom text till de
s. k. passionspredikningarna
under fastan såväl vid de veckogudstjenster, hvilka
denna tid hållas (vanligen onsdagar och fredagar),
som ock vid de söndagliga aftonsångsgudstjensterna
i städerna. På Långfredagen är alltid »femte akten»
högmässotext och »sjette akten» aftonsångstext. En
liknande användning af Bugenhagens passionshistoria
förekommer flerestädes inom den lutherska
kyrkan. J. P.

Passionskors. Se Kors.

Passionsmusik l. passion (se d. o.),
dramatiskt-musikaliskt verk, skildrande Kristi
pinas historia. Redan i medeltidens mysterier
medverkade musik, dock mera tillfälligt. Sin
närmaste förebild har »passionen» i den gregorianska
koralen, som för påskveckan föreskref föredrag af
pinohistorien efter evangelierna. Tidigt började
man nämligen att genom skilda sångare låta utföra
den berättande texten och Kristi, lärjungarnas,
öfverstepresternas m. fl:s tal. Denna blandning
af episka och dramatiska beståndsdelar ingick
såsom bestämmande i passionsmusiken, hvilken
äfven upptogs af den protestantiska kyrkan och der
fick tillägg af ytterligare ett lyriskt element,
i det Johann Sebastiani inlade koraler och
Sebastian Bach kontemplativa arior och körer
(den »ideala zionsförsamlingen»). Som mönster
kan gälla Bachs »Matteuspassion». Genom sin mera
lyriska och subjektiva prägel samt sitt specifika
innehåll skiljer sig passionsmusiken från det
egentliga oratoriet; likväl är skilnaden i form icke
bestämd, och flere verk kallas oratorier, hvilka
h. o. h. hafva formen af en passion (t. ex. Bachs
»Weihnachtsoratorium», Wennerbergs »Jesu födelse»).
A. L.

Passionspredikningar. Se Passionshistorien.

Passionsspel (T. passionsspiele) kallas i Tyskland de
andliga skådespel l. mysterier (se d. o.), hvilkas
hufvudämne var Jesu lidandes historia, men i hvilka
ofta äfven helt andra bibliska motiv framställdes i
närmare eller fjärmare samband med denna, såsom Gamla
test:s profetior, Jesu liknelser, hans uppståndelse
och himmelsfärd o. s. v. Dessa skådespel uppfördes
ursprungligen för påskhelgens firande, och en sådan
»Ludus paschalis sive de passione Domini» på blandad
tyska och latin finnes ännu qvar från 1100-talet
(utg. af Schmeller i »Carmina Burana», 1847). Under
de följande århundradena före reformationen
diktades eller omarbetades ett stort antal sådana
passionsspel på tyska och uppfördes på en mängd
olika orter. Handskrifter hafra bevarats i Frankfurt,
Alsfeld m. fl. ställen. I Schweiz och Syd-Tyskland
uppfördes dylika skådespel äfven långt efter
reformationen. Särskildt blomstrade passionsspelet i
riksstaden Schwäbisch-Gmünd, der det uppfördes sista
gången påsken 1803 (jfr J. Scherr: »Das passionsspiel
von Gmünd» i tidskr. »Nord u. Süd», 1883). Från
ett 1770 i Bajern utfärdadt allmänt förbud gjordes
särskildt undantag för Oberammergau, och
der uppföres ännu (senast 1880), på grund af ett under
pesten 1634 gifvet löfte, hvart tionde år ett dylikt
skådespel, som hvarje söndag under sommaren lockar
skaror af åskådare till den lilla bergsbyn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free