Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pastej ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Los Rios samt förenar sig med Amazonfloden i peruanska
departementet Loreto. Längd omkr. 520 km.
Pastej (Ital. pasticcio, af pasta, deg), ett slags
bakverk med fint kryddad fyllning af sönderskuret
kött, fisk, gåslefver, tryffel l. dyl.
Pastell (Ital. pastello, af pasta, deg), färgstift
för pastellmålning; den sålunda åstadkomna
målningen, eller, rättare, teckningen med torra,
kritartade färger, som vid lindrigt tryck fastna på
underlaget. Pastellfärger beredas af finmalen gips
eller bränd alabaster, som blandas med mineraliska
färgstoffer och honingsvatten till en deg, hvilken
sedermera utkaflas i cylindriska stänger och
torkas. Det är med dessa stänger eller stift, som
teckningen utföres, hvarefter färgen kan ytterligare
utjämnas eller fördrifvas med fingret eller med ett
skinnklädt stift (stomp). Genom den otroliga mängden
af färgnyanser hos stiften och genom det nyss antydda
tillvägagåendet blir det möjligt att i pastellmåleriet
åstadkomma de finaste öfvergångar samt att gifva det
hela en karakter af mjukhet och doftighet, hvarmed
knappast något annat målningssätt kan täfla. Som
underlag begagnas papper (fordom äfven pergament),
på senare tid jämväl duk. Men hur effektfull
pastellmålningen än må vara, är den i hög grad
ömtålig och ovaraktig. Färgen faller af vid den allra
lättaste beröring, t. o. m. om målningen utsättes
för skakning, och något fullt tillfredsställande sätt
att fixera färgstoffet synes ännu ej vara funnet. –
Pastellmåleriet framträder i början af 1700-talet,
som det vill synas, ungefår samtidigt på flere
håll. Säkerligen har det utvecklat sig ur den sedan
långliga tider tillbaka öfvade teckningen med flere
olika slag af kritor. Omkr. midten af 1700-talet
åtnjöt det en stor popularitet. Såsom framstående
konstnärer, samtliga verksamma på flere, vidt skilda
orter, kunna nämnas italienskan Rosalba Carriera
(1675–1757), hennes lärjunge svensken G. Lundberg
(1695–1786), schweizaren J. E. Liotard (1702–84)
och fransmannen M. de la Tour (1701–88). Efter nära
ett århundrades stillestånd har pastellmåleriet
åter kommit till heders och är i våra dagar ett
mycket omtyckt konstnärligt uttrycksmedel. Sveriges
Nationalmuseum eger äldre pastellmålningar af
R. Carriera, G. Lundberg, J. Forslund m. fl. samt
moderna af dansken Kröyer och svensken Carl Larsson.
Upk.
Pastellage, pastillage (-lasj; af Ital. pasta, deg),
degartad, hårdnande massa, använd som material för
relief-ornering af olika slag. Hos oss betecknar
ordet särskildt den gipsblandning, som användes af
förgyllare vid utförandet af plastiska ornament å
spegel- och tafvelramar m. m., och som afser att
ersätta den dyrbarare träskärningen. Termen nyttjas
äfven för liknande tillvägagåenden inom keramikens,
ja t. o. m. sockerbageriets områden.
Pasteur [pastör], Louis, fransk kemist och biolog,
född i Dôle i depart. Jura d. 27 Dec. 1822, studerade
i Besançon och vid École normale i Paris, blef 1848
lärare i fysik vid lyceet i Dijon samt s. å, e. o. och
1852 ord. professor i kemi vid universitetet i Strassburg. 1854
nämndes han till dekanus och kemie professor vid
fakulteten i Lille samt kallades 1857 till professor
vid École normale och 1867 till professor i kemi
vid Sorbonne. Sistnämnda plats lemnade han 1875 med
bibehållande af lönen såsom pension. Han invaldes
1862 till ledamot af franska vetenskapsakademien
och är sedan 1887 dennas ständige sekreterare. 1878
blef han ledamot af svenska vetenskapsakademien. –
P:s tidigaste arbeten hänförde sig till
molekular-kemien. Genom dessa leddes han till studier
öfver jäsningsprocesserna. Dessa studier blefvo
utgångspunkten för de epokgörande arbeten, hvilka
sedan dess i en oafbruten följd utgått från hans
laboratorium. Först (1857–63) ådagalade han, att såväl
alkoholjäsningen som alla andra jäsningsprocesser,
såsom mjölksyre- och smörsyre-jäsningen, äfvensom
förruttnelsen uppstå genom verksamheten hos bestämda,
för hvarje särskild jäsningsprocess karakteristiska
lefvande varelser, och vidare att dessa icke
blott genom sina verkningar, utan äfven genom sina
biologiska och morfologiska egenskaper skilja sig
från hvarandra. I sammanhang dermed anställde han
äfven i praktiskt hänseende vigtiga undersökningar
öfver ättiksyrejäsningen (1862) och föranleddes
deraf till närmare studier öfver de förändringar,
som vinet undergår, då det förvaras. Han fann,
att vinets sjukliga förändringar bero på vissa, för
hvarje särskild sjukdom karakteristiska, organiserade
ferment, samt angaf på grund af dessa erfarenhetsrön
nya metoder för dess skyddande och förädlande (Études
sur le vin, ses maladies etc., 1866). I sammanhang
härmed böra äfven hans Études sur le vinaigre, sa
fabrication, ses maladies (1868) nämnas. Han ådagalade
vidare i Études sur la maladie des vers à soie, moyen
de la combattre etc. (1870), att ett särskildt slags
lefvande varelse föranledde den sjukdom (la pébrine)
bland silkesmaskarna, som hotade att helt och hållet
förinta odlingen af dem, och visade huru densamma
genom omsorgsfull undersökning och noggrant urval af
silkesmaskäggen kunde förekommas. Långt dessförinnan
hade P. för sig uppställt frågan hvarifrån dessa
lefvande varelser, dessa organiserade ferment,
uppkomma. En yttre anledning till undersökningar
åt detta håll gafs, då Parisakademien 1860 såsom
prisuppgift uppställde spörsmålet att genom nya
undersökningar belysa den gamla frågan om uralstring
(»generatio spontanea»). Genom undersökningar,
lika beundransvärda för sin beviskraft som för
de enkla medel, hvilka dervid användes, lyckades
P. att till fullo ådagalägga, att någon ur-alstring
icke förekommer samt att de lefvande varelser,
hvilka han uppvisat såsom orsaken till jäsnings-
och förruttnelse-processerna, icke födas spontant
i det ruttnande organiska ämnet, utan härstamma
från luften. Denna åsigt försvarade han sedermera
med fullständig framgång mot alla de angrepp, som
anhängarna af en ur-alstring icke tröttnade att göra
mot densamma. – Genom undersökningar, som han i början
af 1870-talet upptog rörande ölet och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
