- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
879-880

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patetico ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för afresan, enär tvist uppkom mellan Hastfehr och
de båda deputeradena om huruvida vissa urkunder,
t. ex. Sigismund II:s privilegier af d. 28 Nov. 1561,
som deputeradena betraktade såsom privilegier,
skulle anses för sådana och upptagas i »corpus
privilegiorum».

I Okt. 1690 anlände de deputerade jämte Hastfehr
till Stockholm. I de förhandlingar, som de
deputerade hade med de svenska myndigheterna,
uppvisade dessa obehörigheten af att anse Sigismund
Augusts privilegier såsom gällande för Livland. I
sitt svar uttalade P. eftertänkliga saker om
Livlands statsrättsliga ställning till Sverige,
hvilken han uppfattade såsom personal-, men ej
som real-union. Dessa uttalanden voro så mycket
mer anstötliga, som de kunde stödjas endast på en
högst ensidig uppfattning eller förvrängning af de
svenske konungarnas åt Livland gifna privilegier
och af fredsfördraget i Oliva samt dessutom voro
fulla af indirekta hotelser. I slutet af 1691
återvände P. till Livland och satte der i gång sitt
uppviglingsarbete. På landtdagen i Wenden 1692
afgåfvo de deputerade öfver sin beskickning »en
relation», som icke var fullt sanningsenlig. I ett
memorial framställde P. en mängd förslag, genom hvilka
han ville göra föreningen mellan Livland och Sverige
så lös som möjligt och inskränka konungens makt. Han
genomdref dessutom tillsättandet af ett ständigt
utskott, som mellan landtdagarna skulle tillvarataga
ridderskapets intressen. En af P. författad
instruktion för utskottet vardt ock af landtdagen
antagen, ehuru tillsättandet af detta utskott och dess
verksamhet utan den kungliga regeringens samtycke
voro olagliga. Vidare förmådde P. ridderskapet att
låta utskottet uppsätta en »supplik» till konungen,
i hvilken man i ett passioneradt språk angrep
och klagade öfver reduktionen och Hastfehr. De,
som underskrifvit »suppliken», befalldes att
begifva sig till Stockholm och der stå till rätta
samt styrka sina klagomål med bevis. P. hade
emellertid redan 1693 flytt till Kurland. Jämte
fyra andra kaptener hade han nämligen på grund af
sina klagomål mot öfverstelöjtnant M. v. Helmersen
blifvit tre gånger anklagad inför krigsrätt. Som
P. ej inställt sig inför de båda sista krigsrätterna,
upptogs detta mål i förening med öfriga anklagelser
mot honom, då han i Mars 1694 mot lejd infann sig i
Stockholm för att jämte livländske landtmarskalken,
landtråden och utskottet stå till rätta inför en
kunglig kommission. Inför denna anklagades P. för
de vrängda framställningarna och förgripliga
yttrandena i »relationen», för uppsättandet af
memorialet, utskottsinstruktionen och »suppliken»
samt för deltagande i kaptenernas sammanrotning mot
Helmersen. P. sökte till en början försvara sig,
men inlemnade d. 18 Juli 1694 en ansökan om att af
nåd befrias från rättegången; då denna nådeansökan
blifvit afslagen, flydde han från Stockholm. Några
veckor derefter, d. 17 Dec. 1694, dömdes P. »att
mista högra handen samt ära, lif och gods», hvarjämte
hans »arga skrifter skulle af bödeln brännas». Öfver
Kurland P. sig till Tyskland, der han knöt
förbindelser med sin landsman O. A. Paijkul samt med
den berömde rättslärde K. Thomasius. Från Tyskland
begaf han sig till Schweiz, der han lefde en tid
under namnet Vischering. Efter resor i Italien och
Frankrike återvände han 1697 till Tyskland. Han lär
under dessa år flere gånger, ehuru förgäfves, sökt
nåd af svenske konungen. 1698 blef han genom Paijkul
och Flemming kallad till konung August i Dresden, dit
han anlände kort efter tsar Peters och Augusts möte på
Rava slott, der första grunden lagts till det förbund,
som föranledde det stora nordiska kriget. Ur flere
projekter till ett förbund mot Sverige uppstod omsider
i början af 1699 P:s »oförgripliga betänkande»,
enligt hvilket konung August i förbund med tsaren
och danske konungen skulle angripa Sverige. Estland
och Livland borde tillfalla konung August. Riga
skulle tagas genom öfverrumpling. Af den livländska
adelns hufvudman fick P. kort derefter instruktion och
fullmakt att med August uppgöra vilkoren för Livlands
underkastelse. I Maj 1699 skickades han till Köpenhamn
under namnet v. Wallendorf för att underhandla om
förbund. Deri lyckades han dock ej. Men sedan Fredrik
IV blifvit konung och slutit särskilda förbund med
konung August och tsaren, skickades P. på hösten 1699
jämte general Carlowitz till Moskva. Det förbund,
som der d. 11 Nov. afslöts mellan Ryssland, Danmark
och Sachsen, var väl hufvudsakligen P:s verk. Men
»entreprisen» mot Riga kunde ej, såsom P. ville,
ske i Dec. Först i Febr. kunde 6,000 man sachsare
under befäl af generalerna Flemming och Paijkul
(se denne) företaga densamma. Men dess misslyckande
hade till följd, att det livländska ridderskapet blef
betänksamt, änskönt P., som då var sachsisk öfverste
och geheimeråd, red omkring och sökte få detsamma att
förklara sig för konung August. Den ömkliga utgången
af detta och de följande fälttågen under 1700–01
var väl, jämte den ovilja P. genom sitt öfvermod
och sin hvassa tunga uppväckt hos Augusts ministrar,
orsaken till att han 1701 gick i tsarens tjenst. Åt
denne började han såsom öfverkrigskommissarie att
organisera det ryska försvarsväsendet. 1702 skickades
han i ett diplomatiskt uppdrag till konung August och
var dervid nära att vid Klissow falla i svenskarnas
händer. Att den polska riksdagen i Sandomir intog
en svenskfientlig hållning var till en stor del hans
verk. I slutet af 1702 reste P. till Tyskland, hvarvid
han som underhandlare från tsaren besökte Berlin
och Wien. Den största nyttan han derunder gjorde
tsaren var, att han skaffade denne en mängd skickliga
handtverkare, ingeniörer och officerare, hvarigenom
ryska hären kunde göras krigsduglig. Under denna tid
lär genom prins Jakob Sobiesky Karl XII förgäfves
hafva erbjudit P. nåd, om han kunde förmå tsaren till
separatfred eller stillestånd. 1703 vardt P. tsarens
envoyé extraordinaire vid polska och kejserliga hofven
samt dessutom geheimeråd och generalmajor. Han hade nu
den stora diplomatiska framgången att d. 12 Okt. 1703
få alliansen mellan tsaren och August förnyad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free