Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
P. mer än en gång taga i anspråk, då det gällde
att upprätthålla och försvara den romerska stolens
intressen såväl gent emot langobardkonungen
Desiderius som mot den grekiske kejsaren. P. dog 767.
2. P. II, f. 1418, hette egentligen Pietro Barbo,
var systerson af påfven Eugenius IV och kardinal,
då han d. 31 Aug. 1464 valdes till påfve. Ehuru
njutningslystnad och fåfänga, praktsjuka och slöseri
voro för honom kännetecknande egenskaper, var han
dock jämförelsevis den bäste bland påfvarna under
det 15:de årh:s senare hälft. Till åtskilliga
våldsamheter gjorde han sig visserligen skyldig,
men eljest ådagalade han i allmänhet omutlig
rättrådighet och opartiskhet i rättskipningen,
var fri från all nepotism samt utvecklade stor
frikostighet och välgörenhet mot hjelpbehöfvande
af alla stånd. För att kunna tillfredsställa
sin fåfänga och praktlystnad nödgades han tillgripa
nya medel till de påfliga inkomsternas förökande.
Han utsträckte 1469 de redan under 14:de årh. stadgade
förordningarna om de s. k. annaterna genom
införande af de s. k. quindennierna (se d. o.).
I kyrkopolitiskt hänseende hörde P:s pontifikat
icke till de mest lysande i påfvarnas historia. Han
splittrade sina krafter i Italien på mer eller mindre
obetydliga fejder i stället för att samla dem till
ett fälttåg mot turkarna. Men huru skulle det kristna
vesterlandet under ledning af Petrus’ ställföreträdare
hafva kunnat upptaga en segerrik strid mot den mäktigt
framträngande »halfmånen», då P. bannlyste (1466),
afsatte och slutligen predikade korståg mot just
den monark, som bland alla då regerande furstar
var bäst skickad att öfvertaga ledningen af ett
härtåg mot turkarna, nämligen den husitiskt sinnade
böhmiske konungen Georg Podiebrad? Förföljelsen
mot denne uppkom i anledning deraf att han
upprätthöll de med den romerska kurian (1433)
afslutade s. k. basel-kompakterna, ehuru Pius II
år 1462 alldeles orättmätigt hade förklarat
dem upphäfda. P. afled d. 26 Juli 1471.
3. P. III, hette egentligen Alessandro
Farnese och föddes 1468 i Carino. Utrustad med
ovanlig diplomatisk begåfning, förstod, han att
icke blott ställa sig in hos flere sins emellan
föga likasinnade påfvar och derigenom vinna förnyade
ynnestbevis, utan äfven att kring sin person samla
kardinalkollegiets olika partier och ställa sig
väl hos de båda hvarandra bekämpande makterna
Tyskland och Frankrike. Påfven Alexander VI:s
brottsliga förhållande till hans syster Julia Orsini
hade han att tacka för kardinalshatten (1493).
Den 13 Okt. 1534 valdes P. till påfve. Han var
visserligen icke fri från sinliga utsväfningar,
och såsom påfve gjorde han sig skyldig till
nepotism efter Borgiernas och Medicéernas mönster.
Dock var P. den ende påfve, som, åtminstone
en tid, syntes på allvar söka att i de dogmatiska
tvistefrågorna åstadkomma samförstånd och försoning
med protestanterna i Tyskland. Till detta ändamål
utskref han 1536 det af kejsar Karl V
så länge fordrade allmänna konciliet att öppnas i
Mantua i Maj 1537, men kejsarens krig med
turkarna och fransmännen blefvo tvifvelsutan
för påfven kärkomna anledningar att på obestämd
tid uppskjuta det beramade mötet. Sedan kejsaren
emellertid genom freden i Crespy (1544) fått fria
händer, måste påfven foga sig efter hans önskningar
och å nyo utskrifva ett allmänt koncilium. Ett sådant
öppnades äntligen i Trident d. 13 Dec. 1545. Genom
sluga bearbetningar lyckades det der påfvens
kardinal-legat del Monte att från mötet utestänga
alla protestantiska inflytelser, och P., som
fruktade kejsarens öfvermakt, lyckades snart finna
en förevändning att i Mars 1547 flytta mötet till
Bologna, der det mycket lamt fortsattes och inom kort
h. o. h. upplöstes. – Det reformvänliga tänkesätt,
som P. synes hafva hyst under de första åren af sitt
pontifikat, lade han i dagen genom att till kardinaler
utnämna reformvännerna Contarini, Sadoletus m. fl.,
vidare genom att 1536 nedsätta en reformatorisk
»Congregatio praeparatoria» och slutligen genom
att uppdraga åt Contarini att representera den
romerska kurian vid religionssamtalet i Regensburg
(1541), hvilket afsåg att åvägabringa en förlikning
emellan katoliker och protestanter. Men just vid
denna tid inträdde ett omslag, som korsade alla dessa
utsigter, och hvilket sannolikt stod i sammanhang med
inflytelser från jesuitorden, hvilken d. 27 Sept. 1540
blifvit af P. sanktionerad. Zeloten Carafa ställde sig
i spetsen för reformpartiets motståndare, och på hans
inrådan utfärdade påfven 1542 bullan Licet ab initio,
hvarigenom den romerska inqvisitionen reorganiserades
efter spanskt mönster och gjordes till medelpunkt
för alla sträfvanden, som åsyftade det protestantiska
kätteriets utrotande. P. dog d. 10 Nov. 1549.
4. P. IV, hette förut Giovanni Pietro Carafa,
härstammade från en gammal förnäm slägt i Neapel
och föddes 1476. Redan som barn hyste han en liflig
åstundan att inträda i kloster, och med våld måste han
af sin fader hemtas tillbaka från dominikanklostret
i Neapel för att fortsätta sina studier. Efter att
emellertid hafva förvärfvat omfattande humanistiska,
teologiska och kyrkorättsliga kunskaper vann han
hastig befordran inom kyrkan och utnämndes 1504 till
biskop af Teate inom neapolitanska området. Genom
hans medverkan stiftades der den s. k. Teatinorden,
som sanktionerades 1524 och blef en betydelsefull
plantskola för det högre kleresiet. Han valdes
d. 23 Maj 1555 till påfve och gjorde sig i
denna egenskap känd såsom en af protestantismens
hätskaste vedersakare och den katolska reaktionens
ifrigaste förkämpar. Den romerska inqvisitionen,
som Paul III på hans inrådan återupplifvat till de
protestantiska rörelsernas undertryckande, handhade
han med skoningslös stränghet och konseqvens, var
outtröttlig i att uppsöka och bränna kätterska böcker,
protesterade mot den augsburgska religionsfreden
och Ferdinand I:s upphöjelse på kejsaretronen samt
sökte med all makt uttränga habsburgska huset från
Italien. I bullan Cum ex apostolatus officio (1558)
upphäfde han lydnadspligten mot kättersk öfverhet
och förklarade rättrogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
