- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
899-900

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

furstar berättigade att eröfra kättares land. Genom
sitt inqvisitoriska tyranni uppväckte han hos det
romerska folket en sådan förbittring, att det vid
underrättelsen om hans död, d. 18 Aug. 1559, nedref
inkvisitionens byggnader, förstörde de till påfvens
åminnelse uppförda bildstoderna och fördref under
hotelser alla medlemmar af familjen Carafa från Rom.

5. P. V, hette egentligen Camillus Borghese och föddes
i Rom 1552. Den 16 Maj 1605 vald till påfve, utmärkte
han sig för kraft och energi, men måste dock erfara
det påfliga interdiktets vanmakt, när han dermed
belade republiken Venezia, emedan hon vägrat återtaga
ett af henne utfärdadt förbud för jesuitordens
medlemmar att inom republikens område utvidga sina
besittningar och uppföra nya kloster. Jesuiternas
försök att gifva kraft åt kyrkostraffet och
uppegga folket mot regeringen besvarade denna
genom att utvisa alla jesuiter (1606). Efter tio
månaders fruktlösa ansträngningar beslöt påfven sig
äntligen för att under fransk bemedling sluta fred
med republiken, utan att dock kunna utverka, att
de öfverklagade kyrkopolitiska lagarna upphäfdes
eller att jesuiterna fingo rättighet att återvända
inom republikens område. P. afled d. 28 Jan. 1621.
H. W. T.

Paul I Petrovitj, Rysslands kejsare, föddes d. l
Okt. 1754 och var ende son till Katarina II under
hennes äktenskap med Peter III. Som barn togs han
af kejsarinnan Elisabet från sin moder och lemnades
i andras vård. Derigenom blef han främmande för
sin moder, hvilken, sedan hon bestigit tronen,
fruktade hans anspråk och hatade honom samt omgaf
honom med spioner och förbittrade hans lif på allt
sätt, särskildt genom att hålla honom fjärran från
all statstjenst och genom att låta sina gunstlingar
förödmjuka honom. P. var af naturen rikt begåfvad
och rättskaffens, men de goda anlagen missriktades
genom den behandling han utstod. Han blef dyster,
misstänksam, hastig såväl till vänskap som hat
och fullständigt oberäknelig, hvartill kom, att
han hyste en öfverdrifven tanke om sin makt. Allt
detta gjorde honom till en fullkomlig despot,
för hvilken en undersåtes lif och frihet ingenting
betydde. En följd af hans uppfostran var det väl,
att han hade stor smak för småaktiga detaljer
rörande militärväsendet och kunde bestraffa ett fel
vid paraden med Sibirien. Den 17 Nov. 1796 besteg
han tronen och började sin regering med att, af hat
till sin moders minne, för framtiden utesluta qvinnor
från arfsrätt till kronan. Den 16 April 1797 kröntes
han i Moskva. Sin moders gunstlingar afskedade han. I
spetsen för utrikes ärendena qvarstod dock Bezborodko,
hvilket var en följd deraf att P. på detta område hade
ungefär samma tendenser som hans moder. Han hatade
nämligen, t. o. m. häftigare än Katarina, den franska
revolutionen och inbjöd Ludvig XVIII att slå sig ned i
Mitau samt gaf honom 200,000 rubel i årsunderhåll. I
öppet krig med Frankrike inlät han sig dock ej förr
än 1798, då han inträdde i den andra koalitionen. Den
ryska arméns missöden under fälttåget, hvilka P. ansåg
bero på bundsförvandternas förräderi, förmådde
honom snart att bryta med de allierade, inleda
underhandlingar med Bonaparte och förvisa Ludvig
XVIII från Mitau. Samtidigt ingick han med Sverige,
Danmark och Preussen det väpnade neutralitetsförbundet
1800, riktadt mot England, och uppgjorde med
Bonaparte det s. k. stora förslaget, som gick ut på
att störta det engelska väldet i Indien. Hans vrede
mot England berodde till en del derpå att detta
land icke ville afstå från Malta, som egentligen
tillhörde Johannitorden, hvars stormästare P. var
sedan d. 7 Nov. 1798. De stora planerna omintetgjordes
dock genom mordet på P. Anledningen dertill var det
allmänna hat kejsaren genom sin despotism uppväckt,
synnerligen bland sina närmaste, som voro mest utsatta
för hans tyranni, och inom armén. För att återupprätta
auktoritetsprincipen lät han upplifva många gamla
barbariska bruk, såsom att alla, både män och qvinnor,
skulle knäböja i smutsen eller i snön på gatan, då
han passerade. Han förbjöd en mängd klädespersedlar,
som han ansåg vara jakobinska; han förbjöd införsel af
utländska böcker och musikalier, förbjöd ryssar att
resa utomlands och förbjöd t. o. m. att i officielt
språk använda orden samhälle, medborgare o. d. Då
han äfven började tänka på att beröfva sina barn
tronföljden, fingo de missnöjde lätt tronföljaren
på sin sida. En sammansvärjning bildades, hvars
ledare var grefve v. Pahlen, och hvars förnämste
deltagare voro Panin, Bennigsen, bröderna Zubov,
furst Jasjvill m. fl. Dessa inträngde i kejsarens
sofrum natten emellan den 23 och 24 Mars (n. st.) 1801
och sökte tvinga honom att abdikera. Dervid uppstod en
strid, under hvilken P. kullkastades af N. Zubov eller
Jasjvill och stryptes med ett officersskärp. P. gifte
sig 1) d. 10 Okt. 1773 med Vilhelmina (Natalia
Alexejevna) af Hessen-Darmstadt, som efter ett
olyckligt, barnlöst äktenskap dog d. 26 April 1776;
2) d. 18 Okt. 1776 med Sofia Dorotea Augusta (Maria
Feodorovna) af Würtemberg, som skänkte honom tio
barn och dog d. 5 Nov. 1828. Han efterträddes af sin
äldste son, Alexander I. Bland hans öfriga barn må
nämnas sonen Nikolaus (kejsar N. I) och dottern Maria,
förmäld med Karl Fredrik af Sachsen-Weimar och moder
till kejsar Vilhelm I:s gemål. J. Fr. N.

Paul, Jean [sjang pål], psevdonym för den tyske
författaren J. G. Fr. Richter.

Paul, Hermann Daniel, tysk musiker och öfversättare,
föddes 1827 i Preussen och bosatte sig 1861 i
Helsingfors, der han först uppträdde såsom violinist
och musikkritiker. Han blef 1869 e. o. lektor i
tyska språket vid dervarande universitet och lärare
i samma språk vid polyteknikum samt uppträdde
sedan dels såsom författare af skolböcker, dels
såsom flitig öfversättare till tyskan af både
svensk och finsk poetisk literatur. Han utgaf
öfversättningssamlingarna »Finnische dichtungen»
(1866) och »Aus dem Norden» (1877), en öfversättning
af Runebergs »Kungarna på Salamis» (1869), vidare
»Kanteletar, die volkslyrik der finnen» (1882),
innehållande det mesta och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free