Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärjunge och 1587 medlärare vid det af Johan III
inrättade Stockholms-kollegiet, begaf sig 1588
till tyska universitet och vann 1592 filosofiska
magistergraden i Helmstedt. Hemkommen, fungerade han
1593 såsom aktuarie å Upsala möte och utsågs samma
år till professor vid det återställda universitetet
i Upsala. Hans läroämne blef till en början logik,
men var redan i Febr. 1594 astronomi. Vid högskolans
första filosofie-magister-promotion, år 1600,
var han promotor (han har sjelf bevarat festens
minne genom att låta trycka de flesta dithörande
akter). S. å. förflyttades P. till penitentiariens
professur (andra teologiska professuren). Men 1606
råkade han jämte ett par kolleger ut för en räfst med
anledning af den flathet universitetsprofessorerna år
1598, under striden mellan hertig Karl och Sigismund,
visat mot ärkebiskop Abrahamus Angermannus, då
de låtit narra sig att underskrifva ett af denne
framlagdt förslag till skrifvelse, hvari den
lagkrönte konungen helsades välkommen till sitt rike. Ehuru
P. i sjelfva verket stått på den fosterländska
sidan och deltagit i det s. k. »korftåget», blef
han nu på grund af ransakningen afstängd från
sin professur och tillbragte två år såsom endast
kyrkoherde i prebendepastoratet Upsala-Näs, tills
han 1608 utnämndes till biskop i Skara och 1609,
innan afflyttning dit hann ske, erhöll biskopsstolen
i Strengnäs. Under en långvarig verksamhet på denna
plats, inlade han de största förtjenster om kyrka
och skola. Han organiserade gymnasiet i Strengnäs
(1626), anlade det första boktryckeriet derstädes
(1622), utgaf derifrån bl. a. Gudz församblingz aff Jesu
Christo tilbetrodde Clenodiiim (1633; innehållande
en ny psalmbok m. m.) samt brukade på allt sätt till
stiftets fromma den obegränsade myndighet, som en
driftig biskop på den tiden kunde utöfva. Också var
han en af dem, som 1617, under kröningsriksdagen i
Upsala, hedrades med teol. doktorsvärdighet; och då
regeringen 1637 ville utestänga Vesterås-biskopen
Rudbeckius från den lediga ärkebiskopsstolen, fick
P. intaga densamma. Ehuru öfver 70 år gammal, egnade
han sig nu med oförtröttadt nit åt vården af sitt
nya, vidsträckta stift; så t. ex. utsträckte han 1642
en visitationsresa ända till Torneå lappmark. Han
dog i Upsala d. 29 Nov. 1646 och begrofs i Strengnäs
domkyrka. – I politiska värf deltog P. icke blott vid
de många riksdagarna, utan ock vid tvänne tillfällen
såsom innehafvare af särskilda förtroendeuppdrag,
nämligen såsom legat till Finland 1599 och till
Livland 1608. I det vetenskapligt literära lifvet i
Sverige var P. en af sin tids främste. »I hans talrika
skrifter para sig den rikaste inbillningskraft och
stor smidighet i formen med ett djupt tankeinnehåll
och en ädel, oftast hänförande värme.» Glänsande
var hans installationsföreläsning 1600 om vigten
af en vetenskaplig grundläggning för det teologiska
studiet (Oratio de studio sacrae theologiae recte
inchoando, tr. 1616), och med sin Cometoscopia,
Comet-speghel, thet är: Christeligh och nödthorfftigh
underwijsning om Cometer sampt eldzbloss och undertekn
etc. (tr. 1613)
lär han efter sin förvisning till Näs hafva
öfvervunnit Karl IX:s onåd. Han skref äfven
en Loimoscopia, eller Pestilentz-speghel (1623)
och gaf i Historiae arctoae libri tres (1636) den
första sammanhängande framställningen af Sveriges
historia. I sina predikningar skattade han åt tidens
smak för öfverdrifna schematiseringar. Hans flesta
skrifter höra till religionsundervisningens område,
bland dem Ethica christiana (på svenska; 6 dlr,
1617–30). Det största intresset för efterverlden ega
hans filosofiska stridsskrifter. P. förde nämligen
såväl med pennan som i sin ämbetsutöfning en ihärdig
kamp mot aristotelismen till försvar för Ramus’
system eller snarast till häfdande af att all
hednisk filosofisk sedelära vore ett oting, sedan
den kristna moralteologien funnes i verlden. Redan
under sin professorstid utfor han (1605) mot den
åter öfverhandtagande aristoteliska filosofiens
representanter (Rudbeckius och Lenaeus), och sedan
aristotelismen fått en ny förkämpe i Jonas Magni,
utslungade P. på ett kyrkomöte i Strengnäs några
teser i ramistisk anda (Theses de ecclesia Christi
et Satanae, 1615). Detta blef signalen till en
hel literär fejd. Efter ett svar af J. Magni utgaf
P. en ljungande frenetisk skrift, Scholae ethicae,
(1816), hvilken den förre i sin tur, men på ett
värdigt och talangfullt sätt besvarade. Äfven i
ett förslag till universitetsreform (sannolikt
från 1617) ådagalägger P. särskildt sin hätskhet
mot aristotelismen vid sidan af sin benägenhet att
ställa högskolan under kyrkans förmynderskap. Ännu
i slutet af sitt lif, då han såsom ärkebiskop var
universitetets prokansler, brukade han sin ställning
till att med kanslerns, Johan Skyttes, hjelp söka
upprätthålla den ramistiska filosofien, och detta
sträfvande spelade in i den löjliga osämja, som
öfver hufvud rådde mellan det akademiska konsistoriet
och den åldrige, om sin värdighet och makt ömtålige
patriarken. – En äldre broder till P., Petrus Paulinus
(f. 1550, d. 1593), tog magistergraden utrikes samt
utnämndes 1584, såsom hofpredikant hos Johan III
och anhängare af liturgien, till kyrkoherde vid
Storkyrkan i Stockholm, men uppoffrades af Johan
1590 och blef å Upsala möte 1593 alldeles afsatt
från prestämbetet. En son till P., Johan Paulin,
steg högt i statens tjenst och adlades med namnet
Olivekrans (se d. o.).
Pauliny-Tóth, Viliam, slovakisk publicist och
författare, f. 1826, var 1850–61 i civil tjenst,
deltog i stiftandet af Slovakiska sällskapet
(»Matica») samt var fr. o. m. 1866 dettas egentlige
ledare och redaktör af dess årsbok (»Letopis»). Under
sina tidigare år vänligt stämd mot magyarerna, blef
P. en af den slovakiska nationalitetens förnämsta
förkämpar. Hans dikter finnas samlade genom hans
dotter under titeln Básne V. Pauliny-Tótha (1877);
hans noveller äro samlade under titeln Besiedky
(4 bd, 1866–70). Genom sitt gifte med en fröken
Tóth fick han magyariskt adelskap. Död 1877.
Lll.
Paulit, miner., en hypersten (se d. o.) från S:t
Paulsön vid kusten af Labrador, der den förekommer
i stora, svartgröna till svarta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
