- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
911-912

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paulli ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skulle detta antagande, som väl har sannolikhet
för sig, vara oriktigt, led P. martyrdöden i Rom år
64. Med fall säkerhet kan hvarken det ena eller det
andra afgöras, och osäkra äro också de föregående
årtalen i P:s historia. – Tretton (eller fjorton)
bref (»epistlar») till församlingar och enskilda
personer hafva vi qvar af P:s skrifter. De äro,
i den ordning de hafva i Nya test., Romarebrefvet,
Korintierbrefven
(2), Galaterbrefvet, Efeserbrefvet,
Filipperbrefvet, Kolosserbrefvet, Tessalonikerbrefven

(2), Brefven till Timoteus (2), Brefvet till Titus och
Brefvet till Filemon samt, kanske, Hebréerbrefvet
(se om dessa de särskilda artiklarna). – Genom
P:s verk, den romerska verldens kristianisering,
och genom hans skrifter lära vi känna hans person
och hans betydelse. Kristendomens universalism
och kosmopolitism, som dock lemnar rum åt
fosterlandskärleken (judafolket låg P. varmast om
hjertat), och den kristna trons verldsöfvervinnande
makt hafva för alla tider i P., den en gång stolte
juden, sin störste representant. Den kristna lärans
grundsanning, syndarens rättfårdiggörelse genom
tron på Kristus utan lagens gerningar, har till
sin egentlige målsman och förkunnare den en gång
lagifrande farisén Saulus.

I den bildande konsten framställes P. ofta
i förening med Petrus, enär desse båda anses
tillsammans representera hela den kristna kyrkan:
Petrus såsom judarnas, Paulus såsom hedningarnas
apostel. Den senare af bildas vanligen som en liten,
mager man med skägg, örnnäsa och hög panna. Hans
attribut utgöres stundom af tolf pergamentsrullar,
syftande på hans epistlar; men oftast stöder han
handen vid ett eller två svärd, häntydande i förra
fallet på hans martyrdöd, i senare fallet på både
denna och »andens svärd» (Efes. 6: 17). Paulus’
omvändelsedag, d. 25 Jan. (»Pålsmässan»), var
fordom en af de s. k. apostladagarna (se d. o.). Hans
åminnelsedag är hos katolikerna d. 30 Juni. Om Petrus’
och Paulus’ gemensamma dag se Peter-Paulsfesten.
J. P.

Paulus (Paullus), Julius, romersk rättslärd,
befälhafvare för pretorianska gardet under
Alexander Severus (222–235), är särskildt känd
för sin omfattande skriftställareverksamhet inom
juridikens område. Ensamt verket Ad edictum utgör
80 böcker, men dessutom författade han många större
och mindre (monografiska) skrifter, hvilka i Rom
studerades flitigt. Hans Sententiae, ett slags
juridisk handbok, blef med afseende å barbarernas
lagar en hufvudsaklig rättskälla och inflöt derför i
förkortad form i Alariks »Breviarium». I pandekterna
upptages en sjettedel af P:s skrifter. Såsom
rättsvetenskaplig författare ansågs han dock ej
jämngod med sina samtida Ulpianus och Papinianus.
R. Tdh.

Paulus, Heinrich Eberhard Gottlob, rationalismens
främste representant på exegetikens område, föddes
1761 i Leonberg i Würtemberg, blef 1789 professor i
orientaliska språk i Jena och 1793 teol. professor
derstädes. 1803 flyttade han i samma egenskap till
Würzburg, och efter
att under mellantiden hafva beklädt olika befattningar
mottog han 1811 kallelsen till teol. professor i
Heidelberg, der han sedan tjenstgjorde till 1844. Han
dog 1851. P. representerar en strängt förståndsmässig
riktning i sina många skrifter ock särskildt i fråga
om bibelordets tolkning i sin Philologisch-kritischer
und historischer kommentar über das Neue testament

(4 bd, 1800–04; 2:dra uppl. 1804–08). I detta arbete
söker han vid alla de i evangelierna förekommande
underberättelserna göra gällande den s. k. »naturliga
interpretationen», i det han – låt vara oftast med
tillhjelp af en onaturlig och vidunderlig exeges –
förklarar uppfattningen af ifrågavarande tilldragelser
såsom underverk bero blott på missförstånd af det
skildrade sakförhållandet. P:s kommentar underkastades
redan under författarens lifstid en dräpande kritik
af Strauss, som i st. f. den naturliga förklaringen
gjorde gällande den mytiska. H. W. T.

Paulus, Eduard, tysk reseskildrare och
konstskriftställare, f. i Stuttgart 1837, medlem
af k. statistisk-topografiska byrån derstädes och
med professors titel konservator för Würtembergs
konst- och fornminnen, utmärker sig i den glädtigt
hållna resebilden. Han har skrifvit bl. a. Bilder aus
Italien
(3:dje uppl. 1874), en del af texten till
praktverket Italien (sv. öfvers. 1875–77), texten
till praktverket Aus dem Schwabenland (1877) samt de
tilltalande diktsamlingarna Lieder (s. å.) och Lieder
und humoresken
(1880).

Paulus Diaconus, langobardisk historieskrifvare,
föddes omkr. 720 i Friuli, tillhörde en god slägt
och vistades länge vid det kungliga hofvet i
Pavia. Vid framskriden ålder drog han sig tillbaka
till benediktinklostret Monte Cassino, må hända
i sammanhang med det langobardiska rikets fall,
774. Samma tilldragelse bragte en hans broder i
fångenskap, och sannolikt för att lägga sig ut för
honom uppsökte P. D. omkr. 781 segraren, Karl den
store i Frankrike. Denne lyssnade omsider till hans
förböner för brodern och omfattade den literäre
munken med stor välvilja. 787 återvände P. D. till
sitt kloster i Italien och dog der på 790-talet. Hans
binamn (»diakonen») ger vid handen, att han låtit viga
sig till prest. Hans förnämsta arbeten äro Historia
romana,
en bearbetning af Eutropius’ sammandrag af
Roms historia, verkställd före 781 på det sätt att
P. D. inskjutit stycken ur kyrkliga författare och
tillagt 6 böcker (11:te–16:de, omfattande tiden
364–553), och Historia langobardorum, hvari han
under sina sista lefnadsår skildrade sitt eget folks
öden intill år 744. Att dessa båda verk utgjorde
en utomordentlig insats i medeltidens bokliga lif,
bevisas bl. a. deraf att de förefinnas i ett mycket
stort antal handskrifter. Likasom P. D:s historia om
biskoparna af Metz, Gesta episcoporum mettensium, äro
de från trycket bäst återgifna i »Monumenta Germaniae
historica». På uppdrag af Karl den store ombesörjde
P. D. en ryktbar samling homilier (se
Homiliarium). Dikter, bref samt några teologiska skrifter
af P. D. finnas i behåll. Hans arbeten utmärka sig
för sanningskärlek, ett förståndigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free