- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
925-926

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauwels ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klassisk stil, men äro icke egnade att förstås af den
stora allmänheten. P. var förtrogen vän till Shelley.

Peak l. High Peak [hej pik], en vild bergstrakt
i nordvestra delen af engelska grefskapet Derby,
bekant för sina branta kalkstensberg, djupa dalar,
droppstensgrottor, intermitterande källor samt trattar
(swallows), i hvilka bäckarna försvinna för att
fortsätta sitt lopp under jordytan. Högsta toppen,
603 m., ligger ö. s. ö. om Glossop.

Pean [pea’ng], Jules, fransk kirurg, f. 1830,
blef med. doktor 1860 samt är sedan 1872 kirurg
vid sjukhusen S:t Antoine och S:t Louis. Särskildt
genom sina ovariotomier har han förvärfvat sig stort
anseende. Han har utgifvit bl. a. Leçons de clinique
chirurgicale
(flere band, 1874 o. f.).

Pearl river [pörl ri’vör], flod i nord-amerikanska
staten Mississippi, flyter i sydlig riktning samt
faller genom Borgne-sjön ut i Mejikanska viken. Längd
omkr. 480 km. Under sitt nedre lopp bildar den gräns
mellan staterna Louisiana och Mississippi. Den är
segelbar till Jackson.

Pearson [pirsön], John, en af den engelska kyrkans
mest framstående teologer under 17:de årh., f. 1612,
inrädde 1639 i det andliga ståndet, inom hvilket
han beklädde flere presterliga beställningar,
tjenstgjorde i 12 år med stor utmärkelse såsom
teol. professor i Cambridge och befordrades 1673 till
biskop i Chester. Hans förnämsta dogmatiska arbete,
Exposition on the creed (1659), betraktas ännu i
dag i England såsom »det fullkomligaste teologiska
verk, som någonsin flutit ur en engelsk penna», och
var ett storartadt försök att på grundvalen af den
gamla kyrkans bekännelse uppföra den systematiska
teologiens lärobyggnad. Han författade jämväl flere
historisk-kritiska skrifter, bland hvilka särskildt
må nämnas Vindiciae epistolarum S. Ignatii (1672),
och äfven på det exegetiska området utvecklade han
en betydande skriftställareverksamhet. Resultatet af
den föregående tidens gedignaste exegetiska forskning
samlade P. i det stora verket Critici sacri (9 bd,
1660). Han afled 1686. H. W. T.

Pebersvend [-svänn], D., »gammal ungkarl»,
var ursprungligen namnet på de handelsagenter,
hvilka hansestäderna höllo i Köpenhamn, och som
der måste erlägga ett pund peppar i afgift till
magistraten. De höllo sig, liksom »de kontorske»
i Bergen, afsöndrade från det danska borgerskapet,
voro ogifta och förde ett vildt lif. Namnet
öfvergick sedan på andra handelsbiträden
och slutligen på män, som förblifvit ogifta.
E. Ebg.

Peccais [päkå]. Se Aigues-Mortes.

Peccatum, Lat., fel; synd. – P. originale, arfsynd;
p. actuale, verksynd.

Pecci [pe’ttji], italiensk grefveslägt, räknar såsom
sin märkligaste medlem påfven Leo XIII.

Pechblende, pechuran, uranpecherz (T., af pech, beck)
l. uranin, miner., ett becksvart till grönsvart,
fettglänsande, af uransyrad uran-oxidul bestående
mineral, som för sin användning för åstadkommande af
svart och gul färg
i glas- och porslinsmåleriet är ganska eftersökt. Det
kristalliserar, ehuru sällan, i reguliera oktaedrar,
men förekommer vanligen derbt, insprängdt och
njurformigt af stänglig och krumskålig textur. Strecket
är grönt. Hårdhet = 3–6; eg. vigt = 5–8. Pechblendet är osmältbart
för blåsrör. Det löses af salpetersyra, men ej af
klorvätesyra. Det förekommer, ehuru mycket sparsamt,
på gångar tillsammans med silfver-, koppar-, bly-,
kobolt- och vismutmalmer vid Joachimsthal och
Przibram i Böhmen samt mera sällsynt, i Sachsen,
Cornwall och Norge. Pechblendet, som är den enda
uranmalmen, betalas med ända till 1,000 kr. pr centner
för de rena sorterna, sådana de brytas ur grufvan.
Ant. Sj.

Pechlin, Karl Fredrik P., friherre von Löwenbach,
partiman, föddes d. 8 Aug. 1720 i Holstein och
kom vid 6 års ålder till Sverige med sin fader,
holsteinske ministern i Stockholm Johann P., hvilken
1743 upphöjdes i tyskt riksfriherrligt stånd med
namnet P. von Löwenbach. Karl Fredrik P. studerade i
Lund, inskrefs 1733 i svensk krigstjenst, avancerade
1751 till öfverstelöjtnant vid Kalmar regemente,
naturaliserades s. å. såsom svensk adelsman, blef
1761 öfverste för Jönköpings regemente och 1770
generalmajor. P. var det svenska partitidehvarfvets
kanske mest tvetydiga politiska karakter: egennyttig,
opålitlig, en mästare i intriger och fullkomligt
hänsynslös med afseende på medlen. På sina gods i
Kalmar län gjorde han sig känd såsom en »bondeplågare»
af värsta slag, men i det offentliga lifvet uppträdde
han såsom den ifrigaste förkämpe för Frihetstidens
s. k. frihet, hvilken beredde honom ypperliga
tillfällen till ränker och smutsig vinst. Till en
början slöt han sig till hattpartiet. Vid riksdagen
1742–43 var han jämte sin blifvande svärfader
T. Plomgren (se denne) inblandad i affären med den
understuckna engelska instruktionen. Vid riksdagen
1755–56 hade han förnämsta bestyret med utdelandet
af de franska mutorna och visade mycken ifver att
omintetgöra hofvets planer på ökad makt samt att
förfölja dess anhängare. Från det pommerska kriget,
hvarunder han visat sig vara en käck och duglig ehuru
bråkig officer, reste han hem för att deltaga i 1760
års riksdag, och blef der en af ledarna för den starka
opposition, som under namn af landtpartiet uppstod
mot hattregeringen. Men i Jan. 1761 förrådde P. mot
penningar, men väl antagligen äfven af fruktan för
»frihetens» inskränkande, sina vänner genom en hemlig
öfverenskommelse med franska sändebudet och v. Fersen
samt föranledde derigenom partiets upplösning. Hans
beteende uppväckte emellertid sådan harm, att
han d. 24 Aug. 1761 för då pågående och följande
riksdag uteslöts från riddarhuset. Vid riksdagen
1769–70 uppträdde han åter i hattarnas led, men då
för att svika äfven dem. Med Rysslands, Englands och
Danmarks sändebud öfverenskom han nämligen att mot en
bestämd summa omintetgöra hattarnas sträfvanden, af
hvilka det förnämsta var statsskickets förbättrande,
och derefter öfvergick han öppet till mössorna samt
lyckades verkligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free