- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
935-936

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pechsten ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

likasom det ansågs tillkomma en man att åt sig utse
någon älskling bland de unge. I det förtroliga
umgänget mellan olika åldrar såg man för de unge
det bästa uppfostringsmedel och för de äldre
den kraftigaste sporre till dygd och goda seder,
emedan de endast på sådant sätt kunde tillvinna
sig sina älsklingars verkliga högaktning. På Kreta
var förhållandet mellan älskaren och den älskade
ännu mera romantiskt. Det inleddes genom gossens
låtsade bortröfvande af älskaren, hvarefter båda,
skilda från allt annat umgänge, med hvarandra
tillbragte ett slags smekmånad, vanligen under
samfällda jagter bland bergen. Efter återkomsten
stod det gossen fritt att afgöra om han önskade
fortsätta förhållandet eller, i händelse han blifvit
på något sätt förfördelad af älskaren, att deröfver
anföra klagomål. Hvarken i Sparta eller på Kreta
höll sig dock detta abnorma kärleksförhållande på
längden fritt från grof osedlighet. I ännu högre
grad gäller detta om de till hela sin anläggning
rått sinlige elierna och beotierna, hos hvilka
likaledes pederastien åtnjöt ett visst offentligt
erkännande. Till dennas allmänna spridning hos
grekerna medverkade säkerligen i hög grad de utan
beklädnad företagna kroppsöfningarna, hvarför äfven
gymnasier och palestror af de gamle författarna
betecknas såsom dess egentliga härd. Den hade för
öfrigt, äfven der den icke var af lagstiftningen eller
allmänna meningen direkt omhuldad, så inträngt i
sederna och åskådningssättet, att den åtminstone inom
vissa gränser icke var föremål för något skarpare
klander. Till och med nationens ädlaste och mest
klarseende män, en Solon, en Platon, en Xenofon,
hafva vid behandlingen af detta ämne icke deröfver
uttalat något ovilkorligt ogillande. Endast de,
hvilka yrkesmässigt och mot betalning prisgåfvo sig
åt detta slags otukt, brännmärktes såsom ärelösa. I
de nyare kulturstaterna är utöfvandet af denna last
hemfallet under strafflagen. A.. M. A.

Peder Galle, katolsk teolog, tillhörde en adlig ätt,
som förde 3 ulftänder i vapnet. Han omnämnes redan
på 1480-talet, såsom magister artium liberalium
och föreläsare i Upsala. Det finnes antydningar, att
han studerat i Rostock och senare varit i Rom. 1487
synes han hafva varit kyrkoherde i Närtuna; 1504
och 1512 var han å nyo i Upsala, såsom doktor och
kantor vid domkapitlet. Sedermera lär han hafva varit
ärkedjekne. Efter 1520 omtalas han i tidens handlingar
såsom scholasticus dersammastädes, och i en handling
af år 1531 kallar han sig teol. professor. Såsom
assistent vid Kristian II:s kröning var han åsyna
vittne till Stockholms blodbad och författade jämte
några andra kaniker, på riksföreståndaren Gustaf
Vasas uppdrag, en berättelse om detsamma. År 1527
utsågs han till den ene representanten för Upsala
kapitel vid Vesterås riksdag, likaså år 1537 vid det
till Strengnäs beramade mötet. Han dog antagligen
1537 eller i början af 1538. – Ur dunklet träder
P. G. plötsligt fram i historiens ljus, då vid slutet
af 1526 den tanken uppstod i Gustaf Vasas hufvud,
att ett religionssamtal borde afgöra mellan lutherska
läran och den katolska. För detta
ändamål sände konungen i bref af d. 4 Dec. 10 spörsmål
till P. G. med begäran, att denne, enär han vore
»en doctor j then helie scripth», skulle före
julafton skriftligen från sin ståndpunkt besvara
dem. P. G. fick verkligen sina svar färdiga på
utsatt tid; men då Olaus Petri, som också fått och
besvarat frågorna, vid jultiden tvänne gånger reste
upp till Upsala för att i muntlig strid vederlägga
honom, drog P. G. sig undan, vägrande att inlåta
sig på någon disputation. Den gamla uppgiften om en
formlig disputation i Upsala (1524 enligt Tegel,
1525 enligt Peder Svart) visar sig oriktig. Deremot
egde en disputation verkligen rum under Vesterås
riksdag, men icke under den orofulla dagen efter
Gustafs afsägelse, utan först sedan ständerna
gifvit sitt svar på konungens »framsättningar»,
hvadan den icke kan hafva inverkat på Vesterås
riksdagsbeslut, hvilket vanligen antages. Redan före
denna disputation, i Maj 1527, hade Olaus Petri af
trycket utgifvit P. G:s svar på konungens spörsmål
och sin vederläggning. P. G. framstår i denna skrift
såsom en skarpsinnig, lärd och fyndig man, som icke
var ovärdig att föra en döende läras talan. Med
lugn och värdighet – dock försmår han ej alltid att
hemta sina vapen ur skolastikens rika rustkammare –
försvarar han sin ståndpunkt, kristendomen sådan
den af kyrkofäderna utlades. Men känslan af att han
kämpade en hopplös strid synes hafva ingifvit honom
en viss försagdhet gent emot den nya lärans eldige
kämpe, hvars ställning var klar, på bibelns ord, och
trygg genom konungens hemliga bifall. Kj.

Peder Månsson, biskop. Se Månsson, P.

Peder Paars [pårs], en komisk hjeltedikt af Holberg
(se denne).

Peder Pedersson. Se Petrus Petrejus.

Pedersen, Kristiern, dansk författare, f. omkr. 1480,
gick i Roskilde skola och var redan 1505 kanik
i Lund. År 1510 reste han till Paris, der han
blef magister 1511 och qvarstannade till 1515
sysselsatt med vigtiga arbeten. Han utgaf sålunda en
latinsk ordbok: Vocabularium ad usum dacorum (1510;
nya uppl. 1514 och 1518), Peder Laales ordspråk
(1515) och Saxo Grammaticus’ Danmarks historia
(1514, på uppdrag af Kristian II och bekostad af
danska biskopar), vidare en katolsk bönbok, Vor
Frue tider,
och en skrift Om at höre messe (1514)
samt den märkliga Jertegns postil (1515), närmast
efter främmande källor. Efter sin hemkomst arbetade
han på en Danmarks krönika genom öfversättning af
Saxo, som han derefter fortsatte intill Kristian
I, likaledes pä befallning af Kristian II. År 1522
blef P. kansler hos ärkebiskopen i Lund, Joh. Veze,
och slöt sig 1525 till Sören Norby vid dennes försök
att åstadkomma en resning i Skåne till förmån för
Kristian II. S. å. sändes han af Norby till konungen
och reste 1527 i dennes ärenden till Paris, der han
påträffade den länge eftersökta franska krönikan om
Holger danske. Han lefde sedan i Lier i Belgien såsom
sekreterare hos den fördrifne konungen och blef hans
huskaplan 1530 efter att 1528 hafva antagit lutherska
läran och derigenom frånträdt sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free