- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
941-942

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pedersen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och kyrkan S:t Patrick, hvilken sistnämnda anses
härstamma från S:t Patricks tid.

Peel [pil], Sir Robert, engelsk statsman, föddes
d. 5 Febr. 1788 och var son till sir Robert P., en
mycket rik fabriksegare, som invaldes i underhuset
och upphöjdes till baronet. P. uppfostrades i
torygrundsatser och till den bestämmelsen att en dag
varda intet mindre än premierminister. Redan 1809
erhöll han en plats i parlamentet, utnämndes 1811
till linderstatssekreterare i kolonialdepartementet
och kallades 1812 att bekläda statssekreteriatet
för Irland. Under de sex år (1812–18), som han
förvaltade detta vigtiga ämbete, lade han i dagen
stor administrativ duglighet, framförallt genom
nyskapelsen af det irländska polisväsendet. 1819 blef
han ordförande i det parlamentsutskott, som skulle
utreda myntfrågan, och bragte s. å., i strid mot
sin 1811 uttalade mening, en lag till stånd, enligt
hvilken Englands bank åter skulle med guld inlösa
sina sedlar. Denna reform var det första framstående
profvet på P:s utmärkta finansiella förmåga. Sedan
han 1822 såsom inrikesminister inträdt i Liverpools
kabinett, genomdref han bl. a. en omfattande
mildring af den barbariska strafflagen. Men liksom
förr motsatte han sig katolikernas emancipation,
hvilken efter hans åsigt skulle medföra fara i
synnerhet för den protestantiska statskyrkan. Då
Canning 1827 öfvertog ärendenas ledning, ansåg
P. sig ej kunna tjena under denne på grund af deras
bristande öfverensstämmelse i den katolska frågan
samt nedlade derför sitt ämbete, utan att ändå
egentligen förena sig med oppositionen. Redan
1828 blef han emellertid åter inrikesminister
och kabinettsledamot, när Wellington trädde till
styret. Ehuru han såsom medlem af Liverpools ministèr
godkänt Cannings utländska statskonst, gillade han
den frihetsfientliga riktning, som Englands yttre
politik nu fick. Men i den inre politiken främjade
han mer än en gång det liberala partiets syften. Så
samtyckte han 1828, om äfven motvilligt, till test- och
korporations-akternas upphäfvande, hvarigenom rättvisa
vederfors de protestantiske dissenterna; och sedan
han efter den irländske folkledaren O’Connells val
till parlamentsledamot (1828) äntligen lärt sig fullt
inse, att katolikernas emancipation ej kunde hindras,
förmådde han 1829, kraftigt understödd af Wellington,
såväl konungen som (d. 30 Mars s. å.) parlamentet
att bifalla den betydelsefulla åtgärden. Knappast
kunde han under dåvarande förhållanden klandras
derför att han qvarstannade på sin post och
sjelf föreslog emancipationen i stället för att
lemna dess genomförande åt whigs, som varit dess
ifrigaste förkämpar. Ännu mindre förtjenade han att
af ultratories beskyllas för trolöshet och förräderi,
då ju hans omslag i den katolska frågan framkallats af
en uppriktig öfvertygelse om, att fortsatt motstånd
mot katolikernas fordringar vore omöjligt. Men nog
hade han handlat mera storsint, om han i parlamentet
tillstyrkt den vigtiga reformen, ej blott på grund
af omständigheternas tvång, utan äfven emedan den
var i sig rättvis, liksom han
ock hade varit mera förutseende, om han tidigare
än 1828 mäktat fatta dess nödvändighet. Till denna
del af hans offentliga lif hör äfven inrättandet af
den londonska poliskåren, hvilken 1829 aflöste den
föråldrade säkerhetsvakten. 1830 störtades Wellingtons
kabinett, och P., som, utan att vara dess synlige
chef, framstått såsom dess ypperste statsman,
tog för första gången sin plats på oppositionens
sida i underhuset. Med ifver bekämpade han den
1831 föreslagna stora representationsförändringen,
och just derför att han så gjort, vägrade han 1832
sin medverkan till uppsättande af en toryministèr,
alldenstund en sådan skulle sjelf få taga itu
med den oundvikliga reformen. När Vilhelm IV 1834
afskedade sina whigministrar, ställdes P. i spetsen
för det nya kabinettet, i hvilket han blef ej blott
förste skattkammarlord, utan också finansminister;
men detta kabinett upplöstes redan 1835, emedan det
ej kunde förskaffa sig ett flertal i underhuset. Vid
whigs’ fall 1841 bildade han, som under tiden vunnit
ett utomordentligt anseende och skapat ett nytt
konservativt parti (peelites), åter ett kabinett,
men öfvertog denna gång icke finansportföljen. Om
han redan förut visat huru litet han egde af de
ultra-konservatives ande, så blef detta efter 1841
ännu tydligare. Sedan han 1843 med kraft och framgång
inskridit mot O’Connells väldiga »repeal»-agitation på
Irland, sökte han åtminstone i någon mån gå irländarna
till mötes genom att 1845 utverka ett ökadt anslag åt
det katolska prestseminariet i Maynooth. Fullföljande
Huskissons frihandelspolitik från 1820-talet,
genomdref han 1842–46, utom afskaffandet af
nästan alla införselsförbud, dels en nedsättning,
dels ett fullständigt upphäfvande af en ofantlig
mängd tullar, hvaremot han 1842 återinförde, ehuru
till minskadt belopp, Pitts inkomstskatt. Till och
med spannmålstullarna vågade han angripa, sedan
han länge försvarat dem. 1842 hade han sänkt och
f. ö. förbättrat den rörliga tullskala, som då gällde,
men den förfärliga missväxt, som 1845 hemsökte Irland
och delar af Storbritannien, öfvertygade honom mer
än något annat om, att icke häller 1842 års skala
kunde bestå. Den plan, som han nu uppgjorde, vann
emellertid ej bifall hos alla ministèrens medlemmar,
och P. nedlade då, säkerligen ej ogerna, d. 8
Dec. 1845 sitt ämbete. Men när whigs ej kunde bilda
ett kabinett, fattade han, alltid lydande pligtens
bud, d. 20 Dec. å nyo regeringstömmarna. Genom de
radikales, whigs’ och de mera moderate tories’ hjelp
lyckades han 1846 få en lag antagen, enligt hvilken
1842 års skala genast skulle betydligt nedsättas och
d. 1 Febr. 1849 alldeles upphöra för att lemna rum åt
en tull af 1 shilling (omkr. 90 öre) för 1 quarter
(nära 2 tunnor). De hänsynslösa, orättvisa angrepp,
som han för sitt affall från åkerbruksintresset fick
utstå från ultra-tories, smärtade honom troligen
mindre än sprängningen af det mäktiga parti, hvars
ledare han så länge varit. Efter sin afgång, d. 29
Juni 1846, understödde han de då rådande liberale i
deras reformsträfvanden, men behöll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free