Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pedersen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Irland egde, innan de förenades med England,
sin adel med samma fem ranggrader. De förenade
rikenas peerage har derför kommit att innefatta
följande grupper, ordnade efter förnämlighetsskala:
peers of England (utnämnda före unionsakten 1707),
peers of Scotland (dito), peers of Great Britain
(utn. mellan unionsakterna 1707 och 1800),
peers of Ireland (utn. före unionsakten 1800),
peers of the United kingdom (efter Maj 1800),
irländska peerer, som utnämnts efter s. å., samt
slutligen lifstidspeerer. Skotlands peerer skicka
för hvarje nytt parlament till öfverhuset 16 ur
sin krets valda representanter, och vid detta val
har hvarje skotsk peer 1 röst. Inga nya skotska
peerer utnämnas alltsedan 1707, hvadan ock antalet
är ganska ringa. Af de irländske peererna äro 28
valda på lifstid till öfverhusmedlemmar. Ett nytt
irländskt peerage kan af suveränen skapas, så ofta
tre utslocknat. De irländska peerer, som ej tillhöra
öfverhuset, äro valbara till underhuset för köping,
grefskap eller universitet i England eller Skotland,
men ej på Irland. Deremot äro de ledige skotske
peererna icke valbara till underhuset för något
af de tre rikena. En engelsk lord kan innehafva
en högre skotsk eller irländsk titel än den, under
hvilken han sitter i öfverhuset. Så t. ex. sitter
hertigen af Argyll i öfverhuset såsom baron Sundridge
and Hamilton. I brist på manlig arftagare kan
peervärdigheten öfvergå till en qvinna. En sådan
»peeress in her own right» kan äfven utnämnas. Hon
har (liksom ock en peers hustru eller enka) alla en
peers privilegier, utom säte i öfverhuset. 9 qvinliga
peerer finnas f. n. Antalet af peerer ar ej begränsadt
genom lag. Öfverhusets verldsliga peerage utgöres
f. n. af 5 kungl. prinsar, 22 hertigar, 20 markiser,
120 earler, 28 viscounter och 294 baroner, förutom
Skotlands och Irlands representanter. Endast få af
dessa titlar gå tillbaka till 1400- och 1500-talen
och endast 6 till 1200-talet, till följd deraf
att medeltidsätterna mestadels föröddes i Rosornas
krig. – En peer får ej lemna sitt peerage. Detta anses
förverkadt endast genom vanfrejdstraff eller i kraft
af ett parlamentsbeslut. Vid början af hvarje nytt
parlament tillställes ett särskildt kallelsebref
(writ) hvarje öfverhusledamot, undantagandes
de skotske. Peeren kan sägas innehafva ett högt
ärftligt ämbete, men så beskaffadt, att han endast
i samarbete med andra kan utöfva det. Han är genom
sin börd lagstiftare och domare inom nationen samt
rådgifvare åt kronan. Hans öfriga privilegier äro
väsentligen: att få audiens hos suveränen för att
framlägga ämnen, som röra allmänna välfärden; att i
kriminalmål dömas af öfverhuset eller en del af detta;
att aldrig få fängslas i civilmål eller för skuld;
att såsom juryman afgifva sitt hedersord i st. f. ed;
att ej behöfva tjenstgöra bland trupperna vid fientlig
invasion eller vid uppror; att behålla hatten på i
domstolar; att för smädelser mot en peer särskilda,
skärpta straff äro stadgade. – Peerernas barn äro,
med undantag af äldste sonen, till sin borgerliga
ställning ofrälse (commoners), men hedras med vissa
artighetstitlar. Äldste sonen till
en duke, marquis eller earl bär sin faders »andra
titel» (en dukes »andra titel» är vanligen marquis,
o. s. v. nedåt). Alla peer-söner hafva rätt till
titeln esquire. Yngre söner af dukes och marquises
få heta lord, döttrarna (äfvensom earl-döttrar)
lady. Yngre earl-söner jämte söner och döttrar af
viscounter och baroner tituleras »honourable». –
Det egendomliga med den britiska adeln är sålunda,
att endast en medlem af hvarje familj är adlig, och
det, som adlar honom, är det ärfda ledamotskapet af
öfverhuset (eller valbarheten till ett sådant). Dessa
förhållanden hafva efter hand stadfästs genom häfd,
ej genom lag, och utvecklingen af Englands ärftliga
peerage, med dess jämförelsevis oskadliga privilegier,
har hindrat uppkomsten af en adel i vanlig mening,
med privilegier farliga för folkfriheten, såsom fallet
blef i andra land. Jfr Adel.
Peeters [peters], flamsk konstnärsfamilj. 1. Gillis
(I) P., f. i Antwerpen 1612, d. derst. 1653, var den
äldste af tre bröder och hade i Antwerpen atelier
tillsammans med sin broder Bonaventura. Af honom
finnes i Düsseldorfs akademi en tafla, hvilken
han signerat jämte sin broder, hvaraf med säkerhet
slutes, att han är upphofsman till en annan tafla,
Landskap med bondstugor, som finnes i Dresden. I
Amsterdams Rijksmuseum finnes af honom ett 1633
signeradt Landskap med vattenqvarn. – 2. Bonaventura
(I) P., den föregåendes broder, f. i Antwerpen 1614,
d. i Hoboken vid Antwerpen 1652, var den egentligen
berömde af bröderna, blef redan 1634 mästare i
Antwerpens Lukasgille och var sedan verksam i och
närmast omkring denna stad. Han målade landskaps-
och sjöstycken, företrädesvis den senare arten med
stormigt haf och hotande luft, men är i sina arbeten
något ojämn. De återfinnas i många museer, de flesta
kanske i Wien, som i sina tre hufvudsamlingar har
omkr. 15 taflor af P. I Amsterdam finnes Utsigt af
redden vid Vlissingen, i Sveriges Nationalmuseum
Orientalisk hamn vid Hafvet (signerad, men ett
af hans mindre betydande stycken). – 3. Jan (I)
P., den föregåendes broder, f. 1624 i Antwerpen,
d. derst. 1677, följde i manéret Bonaventura,
utan att uppnå honom. Af honom finnes i München en
Marin (signerad) och i Amsterdam en historisk bild:
Uppbrännandet af engelska flottan utanför Chatham
1667. C. R. N.
Peganum L., bot., farmak., ett örtslägte, som står
nära vinrutan (Ruta graveolens L.), men föres till
den från Rutaceae utbrutna nat. fam. Zygophylleae
R. Br., kl. Dodecandria L. Blomfodret är 5-bladigt
(eller outveckladt); blomkronan bildas af 5 fria
blad. Frukten är en 3-rummig kapsel med många
frön. P. Harmala, redan af Dioskorides känd och använd
såsom medel i ögonsjukdomar, är utbredd i Orienten
och södra Europa, synnerligen i Ryssland utmed nedre
Volga. Hela örten har en stark och obehaglig lukt samt
vidrigt bitter smak, i synnerhet de små, svartaktiga
fröna. Jämte mångfaldigt bruk i äldre medicin och
hos araberna hafva de vidriga fröna hos turkarna fått
användning såsom matkrydda. För öfrigt hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
