Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pegasos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fröna (semina Harmalae) stor teknisk betydelse genom
sin halt af harmalin, ett utomordentligt vackert
och oföränderligt rödt färgämne, bekant under namnet
»turkiskt rödt». O. T. S.
Pegasos (Lat. Pegasus), Grek. mytol., en underbar,
bevingad häst, son af Poseidon och gorgonen Medusa,
ur hvars blod han framsprang, då Persevs afhögg
hennes hufvud. P. svingade sig upp till himmelen,
der han blef bärare af Zevs’ åska och blixt, en
poetisk beteckning för det af vinden snabbt burna
åskmolnet. Enligt en annan saga fångades han med
Athenes tillhjelp af Bellerofontes (se d. o.),
hvilken sedan med hans hjelp besegrade vidundret
Chimaira. Med muserna stod han i beröring så till
vida, att en åt dem helgad källa, Hippokrene
(»hästkällan»), sades vara framkallad genom ett
hofslag af P., en saga, hvars ursprung torde vara
att söka dels i denna källas namn, dels i den
säkerligen förfelade härledningen af namnet P. från
det grekiska ordet pege (källa). P. såsom sinnebild
för den poetiska ingifvelsen, på hvars vingar skaldens
fantasi svingar sig upp mot himmelen, är en skapelse
från nyare tider, hvartill första uppslaget torde
hafva gifvits af den italienske skalden Bojardo
i hans »Orlando innamorato» (jfr Hippogryf).
A. M. A.
Pegasus, astron., stjernbild, belägen mellan
21 och 24 timmars rektascension samt mellan
eqvatorn och 36 graders nordlig deklination. Tre
af stjernorna i P. (β, α och γ) bilda tillsammans
med stjernan α i Andromeda en lätt igenkänlig och
för vägledning på himlahvalfvet lämpad qvadrat.
E. J.
Pegau, stad i konungariket Sachsen, regeringsområdet
Leipzig, vid en arm af Hvita Elster och jernvägen
Leipzig–Zeitz. 4,739 innev. (1880).
Pegel (T. pegel, Holl. pegel o. peil; jfr Pejla
2), en i längdmått graderad stång, som fastgöres
i vertikal ställning vid stranden af en sjö eller
en flod för uppmätning af vattenståndet och dess
förändringar. Ordet har i svenskan äfven haft formen
pel (päl), hvars betydelse förklaras af följande
citat: »Inuti silfverkannorna [för öl eller mjöd]
voro små förgylda knappar, på lika afstånd från
hvarandra. Man kallade dessa knappar pälar, och dricka
från knapp till knapp kallades att päla» (S. Ödmann:
»Hågkomster från hembygden och skolan»). »Den,
som förmådde att tömma en pel i ett tag, hade stått
profvet» (Nicolovius: »Folklifvet i Skytts härad
i Skåne»). – K. förordn. ang. mått, mål och vigt af
d. 29 Maj 1739 stadgar, att »alla the wid öhl och wins
samt flere wåtwahrors försälgning brukelige runda
kannor, stop, halfstop .... förses med pel inuti, som
utvisar rätta innehållet och spillrummet ofwanföre».
Pegmatit (af Grek. pegma, något som stelnat). Se
Granit.
Pegnitz-orden (Gekrönter blumenorden, Löblichcr
hirten- und blumenorden der schäfer an der Pegnitz),
tyskt vittert språksällskap, stiftadt 1644 af
Ph. Harsdörfer och Joh. Clajus i Nürnberg samt
uppkalladt efter floden Pegnitz, som flyter igenom
denna stad. »Pegnitz-herdarna» (die Pegnitz-schäfer odlade
framförallt herdedikten. De uppträdde mot den första
schlesiska skolans förståndstorra riktning inom
poesien och inrymde i sina vers en hedersplats åt det
målande, naturhärmande elementet, men hamnade dervid
i ett löjligt rimsnideri. Orden fortlefver än i dag,
ehuru under ändrade förmer.
Pegu. 1. Division i Britiska Birma, indeladt i
distrikten Rangun, Hanthavadi, Tharavadi och
Prome, med en sammanlagd areal af 23,720 qvkm. och
1,162,393 innev. (1881). Landet omfattar Iravadis
nedre flodområde, och nära hälften tillhör denna flods
delta. Innevånarna kalla sig mon (se d. o.). P. var
fordom ett sjelf ständigt, sedermera (1754–1853)
ett till Birma hörande rike. – 2. Fordom hufvudstad
i ofvannämnda rike, ligger i distriktet Rangun vid
floden Pegu, som faller ut i Martabanviken nedanför
staden Rangun. 5,891 innev. (1881). Staden grundlades
i 6:te årh. e. Kr.
Pehlevi (pehlvi, pahlavi) är egentligen namnet
på ett för persiska språket under sasanidernas
tid användt egendomligt skrifsätt, för hvars
grundtanke redogjorts i art. Huzvaresch, såsom
detta skrifsätt också kallades. Arameiska ord i sin
mestadels vokallösa skrifform tjenstgöra här som
ett slags hieroglyfiska bildtecken, ungefär som
i alla våra skriftspråk siffrorna äro bildtecken
för de inhemska räkneorden, och stundom valdes som
representant för det persiska ordet icke det närmast
motsvarande arameiska ordet, utan någon böjd form
deraf. Så t. ex. skrefs det persiska ordet tu, du,
med signaturen lk, som på arameiska uttalas lak och
betyder »åt dig». Det ena persiska verbet skrefs med
en arameisk perfektform, det andra med en imperfekt-
eller infinitivform o. s. v., och stundom vidhängdes
en rent persisk ändelse, t. ex. Pers. pischtan,
skrifva, der -tan är infinitivändelse, skrefs
jktbwntan, der det aram. jktbwn (läs jektibun)
betyder »de skrifva». Med ett sådant skrifsätt
för en mängd af de vanligaste orden blir för oss
det verkliga uttalet ofta dunkelt och härtill
kommer ytterligare, att det använda alfabetet, en
ombildning af ett äldre semitiskt, genom sammanfall
af en mängd ursprungligen skilda signaturer blifvit
ytterst svårläst och mångtydigt. Af detta alfabet,
det s. k. bok-pehlevi, finnes en äldre, enklare form,
kallad inskrift-pehlevi, som användes för inskrifter
och mynt under de första sasanidregenterna (3:dje
årh. e. Kr.); och några af dessa inskrifter förekomma
i dubbla texter, den ena med »inskrift-pehlevi»,
den andra med ett annat, likaledes från semiterna
lånadt och ombildadt alfabet, kalladt
kaldaeo-pehlevi. Språket i dessa inskrifter liksom i
literaturen från sasanidernas tid bildar en öfvergång
från fornpersiskan i achaemenidernas kilinskrifter
till nypersiskan, dock med närmare anslutning
till den senare, och kallas derför »medelpersiska»
l. pehlevi-språket, ofta blott pehlevi. Literaturen
omfattar jämte öfversättningar af Avesta, hvilka
sannolikt tillhöra 6:te årh., hufvudsakligen religiösa
arbeten, af hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
