- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
955-956

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pegasos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

staden, är omkr. 45 m. hög och uppbär på hvar och en
af sina fem toppar ett tempel. Vester om utsigtskullen
ligger den vackra Se-juen (vestra parken), som
tillhör slottsområdet, och n. om densamma ligga
stadsguvernörens residens samt klocktornet med den
öfver 50,000 kg. tunga klockan, som ljuder hvarje
natt vid vaktombytet. I den förbjudna staden ligga,
som nämnts, kejserliga palatset, bestående af flere
särskilda byggnader, i hvilkas praktfulla salar
»himmelens son» håller sitt hof, äfvensom de högste
dignitärernas palats, det kejserliga biblioteket
samt flere tempel, hvaremot de sex ministerierna
hafva sina lokaler i kejsarestaden. I denna ligger
äfven det kejserliga tryckeriet, der statstidningen
utgifves. Bland andra mera framstående byggnader
i P. märkas »himmelens tempel» i kinesstaden,
der kejsaren tidigt på morgonen d. 22 Dec. på
ett öppet altare frambär offer till Shang-ti och
vid perioder af torka eller hungersnöd uppsänder
böner till samma höga gudomlighet, samt åkerbrukets
tempel (v. om det förra), på hvars fält kejsaren
högtidligen vid vårdagjämningen inleder vårarbetet
genom att plöja en fåra; vidare altaren åt solen,
jorden och månen utanför östra, norra och vestra
vallarna af tatarstaden, Kon-fu-tses enkla tempel
samt lamatemplet, bygdt 1725–30 för att försona
det tibetanska presterskapet. I sydöstra delen af
tatarstaden står det på Kublai-kans befallning 1296
byggda observatoriet, som sedermera sköttes af de
rom. katolske missionärerna. För muhammedanska kineser
finnas flere moskéer, hvarjämte en katolsk kyrka,
ett protestantiskt engelskt kapell, en rysk kyrka
med tillhörande kyrkogårdar vittna om den kineserna
aftvungna fördragsamheten mot kristendomen. – I
olikhet med gatorna i mellersta och södra Kinas städer
äro P:s gator breda; men emedan de ej äro stensatta
och jorden är lätt, blifva de nästan ofarbara för
smuts under regnigt väder och ytterligt dammiga under
torrt. Enär stadens befolkning är endast konsumerande
och industrien nästan ingen, är P:s handel obetydlig,
och den artikel i de europeiska handelsfördragen,
som förbjuder främmande köpmän att handla inom stadens
murar, är utan all betydelse.

Under åtminstone 900 år har P. under olika namn och
olika dynastier med korta afbrott varit en kejserlig
stad. Dess läge nära norra gränsen gjorde det till
en lämplig medelpunkt för de tatariske inkräktarnas
makt. 986 intogs det af kitantatarer, som gjorde det
till sin hufvudstad och kallade det Nanking (»södra
hufvudstaden»). I början af 1100-talet återtogs
det af kineserna, blef en provinsstad och kallades
Jeri-sjan-fu. 1151 eröfrades det af kintatarerna
och blef deras hufvudstad under namnet Chung-tu
(»mellersta hufvudstaden»). Djingis-kan stormade
staden 1215, och hans sonson Kublai-kan gjorde den
till sitt rikes hufvudstad under namnet Jen-king
eller, såsom mongolerna kallade den, Kan-baluk
(»kanens stad») samt ombyggde den med stor prakt. Den
förste kejsaren af Ming-dynastien residerade i det
nuv. Nanking, men den följande kejsaren, Jung-lo,
flyttade 1403 sitt hof
till P. (»norra hufvudstaden»), som sedan dess har
förblifvit regeringens residens.

Pekka Kuoharinen, psevdonym för författaren
A. I. Arwidsson.

Pekoral, plur. lika eller pekoralier
(Ny-lat. pecorale, af pecus, boskap, fänad), skrift
(yttrande), som förråder en ovanlig grad af dumhet,
löjeväckande aktstycke af nötaktig enfald.

Pektin (af Grek. pektis, stelnad, gelatinerad),
kem., benämndes 1824 af Braconnot det ämne i
fruktsafter, hvilket förorsakar, att dessa vid en viss
koncentration stelna till gelé. Pektin är amorft,
lösligt i vatten och olösligt i alkohol. Genom
inverkan af alkalier eller kalk öfvergår det till
arabin, som är huvudbeståndsdelen i arabiskt gummi.
P. T. C.

Pektolit (af Grek. pektos, sammansatt, och lithos,
sten), miner., ett hvitt, grått eller gulaktigt,
vattenhaltigt bisilikat af kalk och natron,
som kristalliserar monoklint och är isomorft med
wollastonit. Pektolit förekommer i tradiga och
stängliga individer såsom sprickfyllnad i Tyrolen
och Skotland samt i Sverige vid Långbans grufvor.
Ant. Sj.

Pektoralkors (Lat. pectorale, af pectus, bröst),
bröstkors (biskopskors), ett latinskt guldkors
(med eller utan den korsfästes bild), som, hängande
i ett band eller en gyllene kedja, bäres på bröstet
af påfvar och biskopar, stundom äfven af kejsare och
konungar. Jfr Biskopsskrud.

Pektoriloqvi (af Lat. pectus, bröst, och loqui,
tala), med., ett till den fysikaliska diagnostiken
hörande tecken, då vid auskultation af bröstkorgen,
under det patienten talar, rösten höres så tydlig,
som om den komme direkt från bröstet. Detta inträffar
vid förtätningar och stora håligheter (kaverner)
i lungorna. F. B.

Pekunier (Lat. pecunia), pengar (i skämtsam
stil). – Pekuniär, som angår penningar, som består i
penningar, penning-.

Pel. Se Pegel.

Pelagia Pér. Les., zool., ett slägte af små medusor,
hörande till ordn. Acalepae, kl. Hydromedusae bland
Coelenterata. Från den kupiga skifvans midt utstråla
16 likformiga kanaler, hvar och en delande sig i 2
ändblåsor. Flere arter finnas i de varmare hafven. I
Medelhafvet finnes allmänt P. noctiluca Pér. Les.,
som jämte många närstående djur vid beröring utsänder
ett fosforescerandc ljus, den bekanta »marelden»
(se d. o.). O. T. S.

Pelagianism benämnes en redan i den gamla kyrkan
framträdande åsigt, enligt hvilken den menskliga
frihetens verksamhet vid den enskilda menniskans
frälsning ställes fram på ett sådant sätt och i en
sådan utsträckning, att den gudomliga nåden i sin
specifikt kristliga betydelse fullständigt ställes
i skuggan eller göres öfverflödig. Denna riktnings
förste egentlige målsman var en engelsk munk, Morgan
Pelagius,
hvilken sedan början af 5:te årh. uppträdde
i Rom, der han utgaf en samling kommentarier till
de paulinska brefven (»Expositiones in epistolas
Pauli»), i hvilka han först uttalade sina egendomliga
åsigter. Redan med hänsyn till uppfattningen af
menniskans urtillstånd visar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0484.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free