- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
957-958

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelagianism ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig en bestämd åtskilnad emellan Pelagius och
kyrkoläran. Pelagius lärde nämligen, att den första
menniskan skapades hvarken god eller ond, utan sedligt
indifferent, samt att hon, ehuru skapad dödlig,
dock genom ett rätt bruk af sin valfrihet kunde
blifva god, ja t. o. m. syndfri och undgå döden. Med
förnekande af ett medfödt syndaförderf fattades
synden af Pelagius endast såsom verksynd eller såsom
enskilda fria handlingar. Intet annat sammanhang
finnes emellan Adams synd och hans efterkommandes än
det, som ligger i föredömets och vanans makt. Äfven
i sitt nuvarande tillstånd är, enligt Pelagius, den
menskliga naturen så oförderfvad, att hon ännu kan af
egen kraft både vilja och göra det goda. Guds nåd kan
härvid visserligen vara menniskan till ett visst gagn,
såsom underlättande det ondas bekämpande och det godas
utöfvande, men är dock ingalunda absolut nödvändig
för menniskans omvändelse eller frälsning. För
öfrigt antog Pelagius ingen annan gudomlig nåd än i
detta ords allra allmännaste bemärkelse, eller den
ursprungligt skapande gudomliga nåden, hvarigenom
menniskan först uppkallades till tillvaro och
begåfvades med både lekamliga och andligt sedliga
krafter. Dertill kom en yttre gudomlig länkning
af verldshistoriens och den enskilda menniskans
öden till menniskoslägtets moraliska uppfostran. –
Till dessa sina åsigter hade Pelagius kommit till
följd af ensidig förståndsriktning, utbildad genom
munklifvets askes, samt af fruktan för de missbruk,
som en motsatt uppfattning af förhållandet mellan
frihet och nåd kunde medföra. Han väckte emellertid
i början icke synnerligen stort uppseende. Först
sedan hans vän Celestius, förut advokat i Rom,
sällat sig till honom och gjort hans satser till
sina egna, upplågade striden. Deras egentlige
och mest betydande motståndare blef kyrkofadern
Augustinus, hvilken genom egen erfarenhet af
syndens fruktansvärda makt kommit till en alldeles
motsatt uppfattning, som till sist mynnade ut i hans
bekanta absoluta predestinationsteori. Augustinus’
största förtjenst i striden med Pelagius ligger
deri att han klart lade i dagen menniskans absoluta
behof af frälsning, med hvars förnekande sjelfva
kristendomen upphäfves. Redan i sina »Qusestiones ad
Simplicianum» hade Augustinus framlagt de allmänna
grunddragen till sitt antropologisk-soteriologiska
system. Angående urtillståndet framhöll han, att den
första menniskan vore skapad god samt begåfvad med
ursprunglig rättfärdighet eller med helighet i viljan,
ljus i förnuftet och renhet i känslan, så att hon
ej behöfde synda eller dö, om hon ej genom missbruk
af sin frihet fallit i synd. Efter syndafallet
har det derigenom uppkomna syndaförderfvet gått i
arf från Adam till alla hans efterkommande, så att
hvarje på naturligt sätt född menniska är besmittad
med en s. k. arfsynd eller en genom syndafallet
uppkommen syndig riktning, hvaraf de enskilda
syndiga handlingarna äro blotta yttringar eller
stegringar. Till följd af denna onda sinnesriktning
är menniskan oduglig till allt sannskyldigt godt och
trälbunden i det onda,
hvarför hon ock såsom sådan är hemfallen åt död och
fördömelse. Likväl medgifver Augustinus, att äfven den
fallna menniskan eger förmåga af en s. k. borgerlig
rättfärdighet (justitia civilis) samt möjlighet att
frälsas. Men af någon sin egen kraft kan menniskan
icke varda frälst ifrån detta sitt onda. Guds nåd i
Kristus är i detta hänseende obetingadt nödvändig för
menniskan. Utan denna kan menniskan hvarken begynna
eller fullborda sin omvändelse. »All är derför nåd,
friheten intet.» – Sedan såväl Pelagius som Celestius
begifvit sig till Kartago och der någon tid verkat
för utbredandet af sina åsigter, hvarvid de funno
ett kraftigt stöd i biskop Julianus af Eclanum, blef
deras lära, framförallt genom Augustinus’ inflytande,
förkastad på flere derstädes hållna synoder (åren 412,
416, 417 och 418). Striden flyttades derefter till
Palestina, dit Pelagius snart nog tagit sin tillflykt,
och der han lyckades vinna ett visst medhåll af
de i allmänhet synergistiskt sinnade orientaliske
biskoparna. På det tredje ekumeniska mötet, i Efesos
431, fällde emellertid äfven den österländska kyrkan
sin förkastelsedom öfver pelagianismens irrläror,
utan att likväl någon bestämd lära uppställdes gent
emot Pelagius’.

Snart gjorde sig emellertid en emellan pelagianismen
och augustinismen förmedlande uppfattning
gällande genom den s. k. semipelagianismen
(af Lat. semi-, half-) l. massilianernas lära
(efter den förnämste hufvudmannen, abboten Johannes
Cassianus
i Massilia, d. omkr. 440, en lärjunge af
Chrysostomus). I ett arbete med titeln »Collationes
patrum» framställde Cassianus hufvudpunkterna af det
semipelagianska lärosystemet. Enligt detsamma är
menniskans delaktiggörelse af frälsningen beroende
af den gudomliga nådens och den menskliga frihetens
samverkan. Ty då menniskonaturen efter syndafallet
hvarken är alldeles oförderfvad eller alldeles
död i synden, utan endast försvagad och sjuk,
kan menniskan följaktligen ännu alltid vilja det
goda, om hon än saknar kraft att göra det, hvilket
senare först varder möjligt genom bistånd af den
gudomliga nåden. Härvid kan nåden tänkas börja och
friheten fortsätta eller tvärtom. Men nådens verk
är åtminstone i sin fortsättning alltid betingadt af
frihetens förtjenst. Friheten kan förtjena nåden. –
Denna »halfpelagianism» harmonierade vida mer än
augustinismen med den ståndpunkt, till hvilken det
allmänna kyrkliga medvetandet dittills hunnit, hvarför
den ock lyckades vinna erkännande på ett möte i Lyon
475. Bland partiets öfriga målsmän må nämnas biskop
Faustus i Rhegium (d. omkr. 490) och den ännu mera
betydande Vincentius af Lerinum, äfvensom Gennadius
och Arnobius d. y. Augustinus var emellertid ej sen
att med mycken skärpa bekämpa äfven denna förmedlande
riktning och egde dervid ett kraftigt bistånd i
lekmannen Prosper från Aqvitanien. Till följd deraf
blef ock semipelagianismen fördömd såväl på mötet
i Orange, 529, som äfven sedermera i olika delar af
kristenheten, i Valence och i Rom. Detta oaktadt vann
dock semipelagianismen allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0485.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free