- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
963-964

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelagianism ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nedåtvändt bladmönster (»äggstaf»). Öfver denna
utbreder sig liksom en aflång dyna (fascia; fig. 2 d),
hvilken vid ändarna – i kolonnräckans längdriktning
– böjer sig nedåt och rullar sig samman i spiraler
(voluter) samt äfven å midten elastiskt buktar
sig nedåt, det senare ett för det äkta joniska
kapitälet betecknande drag. Å fram- och baksidan
blir således echinus synlig mellan voluterna, å
de båda andra visa sig dessa som af band omlindade
rullar (se fig. till venster i fig. 2). Kapitälets
öfversta del utgöres af en fyrkantig abakus (e) med
bladprydd, karnisformig profil. Åt hörn-kapitälet i
en byggnad gafs en något olika form, i det voluterna
der ställdes i vinkel mot hvarandra, i stället för
att som annars vara parallella. Liksom i den doriskä
ordningen består äfven här bjelklaget af arkitrav,
fris och kransgesims. Arkitraven (f) ter sig
såsom sammansatt af två eller tre horisontala skift
– hvilket i verkligheten ej är fallet – och krönes af
ett tredeladt listverk (g). Frisen (h) bildar ett enda
sammanhängande band; i regeln är den prydd med bilder
i relief – derför kallad zooforos – samt upptill krönt
af sitt särskilda listverk. Kranslisten (i) utgöres
äfven här af en vidt framspringande, rikt profilerad
hängplatta, från hvars inre del nedhänga rektangulära
stycken eller inskärningar, det s. k. tandsnittet
(geisipodes). Öfver geisonen höjer sig rännlisten
(sima) med karnisprofil. – Af den joniska ordningen
finnes en attisk skiftning af en något enklare, men
kraftigare hållning. Kolonnbasen (fig. 4) saknar den
illustration placeholder
Fig. 4.

fyrkantiga fotskifvan och är sammansatt af tvänne
torer (rundstafvar), den undre mera framspringande
än den öfre, skilda af en kraftig hålkäl. Formen
har sedermera blifvit med en viss
förkärlek använd inom så godt som alla
stilskiftningar. Kolonnstammen är vanligen
öfverst prydd med ett skulpteradt blommönster
(anthemion), hvarigenom här bildas en särskild
kolonnhals. Voluterna äro kraftigare, mera
energiskt profilerade och tätare rullade. Tandsnittet
geisonen saknas.

3) Den korintiska ordningen (fig. 5) framträdde
senare än de båda andra och såsom ett uttryck af en
yngre tids praktlystnad. Den tillhör egentligen den
s. k. hellenistiska (alexandrinska) perioden och
den derpå grundade romerska konsten. Kolonnens bas
och stam öfverensstämma med de joniska (attiska)
formerna. Detsamma är i det hela fallet med
bjelklaget. Den hufvudsakliga skilnaden visar sig i
kapitälet (fig. 6). Till sin grundform utgöres detta
af en korg- eller bägareformig stomme (kalathos),
klädd med bladverk. Detaljformerna kunna för öfrigt
vexla. Det vanliga korintiska kapitälet är omgifvet
af tvänne kransar uppåtriktade blad, den ena, den
rikare, öfver den andra. Ur dessa blad uppspira
på hvar och en af kapitälets fyra hufvudsidor två
stänglar, som hvardera
något ofvan midten dela sig. De båda inre grenarna
å hvarje sida böja sig mot hvarandra och uppbära
gemensamt en blomma, en palmett eller annan
illustration placeholder
Fig. 5.

prydnad. De yttre grenarna stiga i en kraftig båge
uppåt till kapitälets hörn, der de förena sig med
motsvarande gren på närmaste sida och med denna
rulla sig samman i en spiral (volut). Dessa fyra
voluter, som bilda en öfvergång från den runda till
den fyrkantiga formen, uppbära en rikt profilerad
abakus. Det korintiska kapitälet medgifver för öfrigt
en friare behandling af
detaljerna, på samma gång som användningen är
mindre bunden. De svårigheter, som i den
illustration placeholder
Fig. 6.

doriska ordningen vållades af hörntriglyfen och i den joniska af
hörnkapitälet, förekomma ej här. I rikare och
större byggnader stödes kransgesimsen stundom af
framspringande konsoler, hvilka dock hufvudsakligen
tillhöra den romerska konsten.

II. Den romerska byggnadskonsten upptog de
grekiska kolonnordningarna, men använde dem ej
blott som bärande och stödjande delar, utan äfven
och företrädesvis som dekoration å efter hvalfvets
grundsatser konstruerade byggnader (t. ex. Marcellus’
teater, Colosseum och triumfbågarna i Rom). Dermed
följde som oftast en mindre finkänslig, mera
godtycklig och handtverksmässig behandling af samtliga
detaljer. Kolonnerna ställas efter omständigheterna
på låga plinter eller höga socklar. Stammen är
ofta orefflad eller refflad till hälften, eller äro
refflorna fylda med inlagda stafvar. Bjelklaget, som
i de flesta fall ej har någon praktisk betydelse,
förvandlas mellan kolonnerna till ett listverk å
muren af den byggnad, som skall prydas. Det bibehålles
endast öfver sjelfva kolonnerna och bildar då dessa
s. k. förkroppningar (se d. o), som sedermera i den
fornkristna och den bysantinska konsten gifva upphof
till nya kapitälbildningar. Lagarna för kolonnernas
höjd, proportioner och kolonnafståndens bredd
iakttagas ej strängt. Den romerska arkitekturen
uppställer fem kolonn-ordningar: den toskanska,
doriska, joniska, korintiska och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free