Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 965-966 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelagianism ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

romerska (komposita), samt stadgar dem emellan den
rangordning, som här angifves. Om sålunda doriska
kolonner användes för dekoration af bottenvåningen,
så kommo för den andra joniska, och för den tredje
korintiska. Detta bruk af kolonnordningarna var
ej häller alldeles obekant för den senare grekiska
konsten.

Den toskanska ordningen, enligt det vanliga antagandet
ett lån från etruskerna, torde i det hela endast
hafva varit en undersätsig, förgrofvad form af den
doriska. Kolonnerna voro försedda med en enkel
bas; triglyf-anordningen iakttogs ej eller var
missförstådd. Några lemningar från denna ordning
hafva ej bibehållit sig. – Den doriska kolonnen
erhåller som oftast en bas af en fyrkantig fotskifva,
rundstaf och platta eller af rundstaf och karnis
med mellanliggande plattor. Stammen har särskild,
ofta rosettprydd hals. Echinus visar qvartcirkelns
tunga profil; abakus är bladprydd. Arkitraven är
i regeln mycket låg, stundom tu- eller tredelad,
frisen deremot mycket hög, stundom med triglyfer
och metoper, stundom glatt. Å hängplattan förekomma
stundom tandsnitt, mellan mutulerna rosettprydda fält
o. s. v. – Den joniska ordningen företer liknande
friheter. Kapitälets voluter äro små och kraftlösa,
förenade genom en rak, ej buktig, linie. Arkitravens
olika lager äro prydda hvart för sig med listverk;
frisen uppbär ofta en följd af blomsterhängen i
st. f. de forna figur-relieferna. – Den korintiska
ordningen är den af romarna företrädesvis omtyckta
och med största omsorg behandlade. Det är hos dem, som
vi hufvudsakligen lära känna den, och den afviker ej
från den ofvan angifna typen. Listverken äro rikare,
reliefen starkare; på större byggnader tillkomma för
kranslisten konsoler, mellan dem rosettprydda fält. –
Den från Roms kejsaretid härstammande romerska
eller komposita-ordningen skiljer sig endast genom

Fig. 7.

kapitälets (fig. 7) underliga form från den korintiska
(se Komposita-kapitäl). – För dekorativa ändamål
begagnade den romerska konsten i vidsträcktaste
mått halfkolonnen (en blott till hälften ur väggen
framspringande kolonn) och pilastern. För dessas
former följdes i det hela samma anordningssätt som för den
fullständiga kolonnen.

III. Af antikens kolonnordningar var den korintiska
den, som bäst bibehöll sig under närmast följande
konstperioder. Den förekommer inom både den
fornkristna och den romanska konsten samt ligger
till grund för många nybildningar. Men med den på
1400-talet i Italien framträdande renaissancen kommo
de gamla kolonnordningarna åter till heders. De
användes till en början på ett mycket fritt sätt.
I synnerhet var det de praktfullare formerna,
som vunno genklang och gåfvo upphof till nya och
fantastiska kombinationer. Man sökte dock att genom
noggranna mätningar och undersökningar af antika
byggnadslemningar vinna en så omfattande kännedom
som möjligt om forntidens arkitektur, och efter hand
utbildade sig genom 1500-talets lärda arkitekter
(Serlio, Vignola, Scamozzi o. a.) noggranna,
i bestämda siffertal uttryckbara regler för
konstruktionen af de fem olika ordningarna liksom
beträffande deras användning för olika praktiska
ändamål. Man utgick naturligtvis dervid från den
romerska arkitekturen – den grekiska var i det
hela ännu föga känd –, allt under rådfrågande
af den romerske arkitekturskriftställaren
Vitruvius. Beträffande arten af dessa arkitektregler
se Modyl 1. De sålunda utarbetade handböckerna
följdes ej blott af arkitekterna, utan äfven inom
konstslöjden. Det blef med deras hjelp tvifvelsutan
jämförelsevis lätt att konstruera en kolonnbyggnad
eller en möbelarkitektur. Men en viss nykterhet och
enformighet kommo på samma gång att vidlåda denna
arkitekturs skapelser, som sakna den omedelbara
ingifvelsens behag. Emot denna mera regelbundna,
torra uppfattning utgjorde barockarkitekturen
med sina öfverdrifna, men friare former på
visst sätt en gensaga. Emellertid bibehöll sig
fortfarande »läran om de fem pelareordningarna»
vid oförminskadt anseende och uppfattades ända till
nyare tid såsom qvintessensen af arkitektoniskt och
konstindustrielt vetande. – Uppställandet af en sjette
kolonnordning var ett problem, som sysselsatte de
äldre arkitekternas fantasi. Såsom ett försök i denna
riktning må nämnas Philibert de L’Ormes (1500-talet)
franska kolonn, hvars skaft på bestämda afstånd är
liksom omlindadt med framspringande gördlar. För
kapitälet användas både den romersk-doriska och
den korintiska formen. Ett annat försök var tysken
Leon. Christ. Sturms (d. 1719) »sjette ordning»,
med kapitäl af en räcka blad och 16 små voluter.
Upk.

Pelargonium Herit., bot., ett slägte af ofta
buskliknande örter, hörande till nat. fam. Geranieae
DC., kl. Decandria L. Det står mycket nära Geranium
Tourn., men afviker från detta senare derigenom
att de i flock sittande blommorna äro mer eller
mindre oregelbundna. Det bakåt (mot stjelken)
vända foderbladet är försedt med en sporre, som
är sammanväxt med blomskaftet. Hos de relativt
småblommiga arterna (t. ex. trädgårdsodlarnas
»Scarlet-pelargonia») äro kronbladen tämligen
lika till storlek och färg; men hos de storblommiga
formerna äro de 2 öfre kronbladen tecknade på ett
annat sätt (med streck eller fläckar) än de 3 nedåt
vända, hvilket förhållande gifvit anledning till
benämningen »omvändt läpplik» för pelargon-blomman. De
flesta arterna tillhöra Kaplandet; några finnas i
Australien. Dessa växter äro allmänt odlade i fönster
och växthus samt utflyttas under sommaren i grupper
pä kalljord. De äro lysande genom blommornas granna
färger och prydliga genom de handnerviga, ofta odelade
bladens mörka, ringformiga teckningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>