- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
969-970

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelarne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de, liksom grannfolken, upptagna
till deras bundsförvandter.
R. Tdh.

Péligot [-gå], Eugène Melchior, fransk kemist,
f. 1811, kontrolldirektör vid myntet i Paris,
professor i teknisk kemi vid nationalkonservatoriet
för konster och yrken samt ledamot af Franska
institutet, har i sitt fack lemnat värdefulla
undersökningar, af hvilka flere i förening med
J. B. Dumas.

Pelikanfoglar, Pelecanidce, zool., bilda
en familj inom ordningen årfotade foglar
(Steganopodes), simfoglarnas underklass
(Natatores) och foglarnas klass. Näbben är rak,
i spetsen försedd med hake, men utan sågtandade
käkkanter. Hufvudet är litet, med naken strupe
och ögontrakt, halsen lång, benen korta och
stjerten afrundad. Dit föras skarfslägtet, Graculus
(l. Phalacrocorax), och pelikanslägtet, Pelecanus.
C. R. S.

Pelikänslägtet, Pelecanus, zool., hör till familjen
pelikanfoglar (se ofvan). Näsborrarna äro ytterst små
och belägna vid näbbroten i en djup fåra. Vingarna
äro mycket stora, tämligen spetsiga, med mycket lång
underarm och 2:dra–4:de pennorna längst; armpennorna
äro nästan lika med handpennorna i längd. Stjerten
är afrundad och består af 20–24 pennor. Benen äro
belägna närmare kroppens midt. Det mest utmärkande
kännetecknet för detta slägte hemtas dock från
näbben, hvilken så att säga består af en säck med
tillslutande lock, och hvartill motstycke ej finnes
hos andra foglar. Säcken bildas af näbbens undre,
locket af dess öfre del. Näbben är mycket lång (mer
än dubbelt längre än hufvudet). Öfverkäken är platt,
af likformig, ansenlig bredd, kölad på ryggen, i
spetsen afrundad och der försedd med en kloformig,
stark hake. På undre sidan af öfverkäken finnas
skarpa, fina lister och en långsgående, tveeggad
kantlist. Underkäken, hvars grenar äro tunna, svaga,
låga, böjliga och blott i spetsen förenade, bär
mellan dem en utomordentligt vid, hudartad säck, som
kan uttänjas i hög grad. Till detta slägte räknas 9
arter från Gamla och Nya verldens tropiska delar. Vid
Egyptens strandsjöar, på Nilen under öfversvämningen
samt vid dess källfloder och källsjöar förekomma
pelikanerna i oerhörda, flere qvadratkilometer
täckande skaror; sådana på hundratals och tusentals
individer äro vanliga. Mot våren glesna dessa svärmar
till en viss grad, enär många af foglarna begifva sig
bort för att häcka, hvilket ej sker kolonivis; men
stora flockar, särskildt af ungfoglar, förekomma äfven
då. Pelikanerna göra icke någon skilnad mellan sött
och salt vatten, blott mellan grundt och djupt. De
kunna nämligen icke dyka, utan måste derför uppehålla
sig på så ringa djup, att deras långa hals och näbb
tillåta dem att genomsöka vattnet. Då de fiska,
pläga de på sjöar och vikar bilda en halfmåne och
simma mot stranden, på floder och kanaler, i två
emot hvarandra framryckande rader. Pelikanernas föda
utgöres förnämligast af fisk, men äfven af andra
vattenfoglars ungar. Deras svalg är så rymligt,
att det släpper igenom föremål af en knytnäfves
groflek. Morgon och afton
de sin föda, men midten af dagen och natten tillbringa
de under hvila i någon trädgrupp eller, om träd
saknas, på någon sandbank eller ö. I södra Europa
häcka pelikanerna vid träsk och sjöar, egendomligt
nog icke alla samtidigt. Boet bygges på marken,
med gräs eller nedböjda rör till underlag. Dessa
foglar ätas af araberna, ehuru sådant enligt
muhammedansk lag egentligen är förbjudet. Det
berättas nämligen, att då Kaba i Mekka byggdes och
vatten behöfde hemtas på långt afstånd, saknades
nödigt antal bärare. Byggnadsarbetarna klagade,
att de fingo vara sysslolösa, och Allah, som icke
ville, att det skulle draga ut på tiden med den
heliga byggnadens fullbordande, sände tusentals
pelikaner, som i sina strupsäckar buro vatten till
arbetarna. – Af de till detta slägte hörande arterna
må följande nämnas. Hvita pelikanen, P. onocrotalas,
är hemma i Afrika, Asien och sydöstra Europa (der
flyttfogel). Någon gång förflyger han sig utom sitt
egentliga utbredningsområde och har dervid blifvit
anträffad i Dalarna och vid Falsterbo. Fogeln
är hvit, med rosenröd anstrykning. De yttre
vingpennorna äro svartbruna, de inre jämte en
del vingtäckare och skulderfjädrar försedda med
smala, svarta ränder. Näbben är mot roten blågrå,
med gröna kanter, mot spetsen gul, med röda och
gröna fläckar samt röd nagel; haksäcken är gul,
med röda ådror. Benen äro blekt köttfärgade. På
bakhufvudet finnes en hufva af långa, rundade
fjädrar. Stjerten har 20 pennor. Längden stiger
till 140–180 cm. Ungarna äro grågulbruna, med rygg-
och skulderfjädrar samt vingtäckare mörkare; undre
kroppsdelarna äro brunaktigt hvita. Fogeln gällde i
forntiden såsom symbol af uppoffrande moderskärlek,
enär man trodde, att han uppristade bröstet för
att med sitt eget blod stilla ungarnas törst. –
Krushufvade pelikanen, P. crispus, är hvit, med
grårödaktig eller gulaktig anstrykning, krusiga
fjädrar på bakhufvudet och nacken, svarta handpennor,
grågul näbb, röd strupsäck och svarta fötter. Stjerten
består af 22 pennor. Längden utgör 170–180 cm. Den
har samma utbredningsområde som den förra arten,
men är i sydöstra Europa talrikare än denna.
C. R. S.

Pe-ling, bergskedja. Se Kina, sp. 688.

Pelion (nu Plessidi), betydande, i n. v. och
s. ö. gående bergskedja på Östra kusten af det norra
Grekland, nästan fullständigt fyllande det tessaliska
landskapet Magnesia. På den högsta toppen (1,618
m.) lågo fordom ett Zevs-tempel och, i närheten af
detta, den grotta, i hvilken den menniskovänlige
och läkedomskunnige centauren Cheiron (Chiron)
troddes hafva bott. I n. v. sammanhänger P. medelst
en lägre höjdsträckning med Ossa. Det var dessa båda
berg tillika med det ännu längre mot n. v. liggande
Olympos, som giganterna, då de ville storma himmelen,
enligt sagan försökte att uppstapla på hvarandra. I
forntiden synes P. hafva varit nästan fullständigt
obebodt. För närvarande ligger der ett stort antal
grekiska byar. Största delen af berget är skogbevuxen.
A. M. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free