- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
971-972

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelarne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Peliosis, med. Se Purpura.

Pelis (Fr. pelisse), pelsfodrad fruntimmerskappa.

Pélissier [pelissie’], Jean Jacques Amable, hertig af
Malakov, marskalk af Frankrike, född 1794, blef
1815 officer vid artilleriet, men öfvergick snart till
infanteriet. 1819 kom P. in i generalstaben, deltog
1823 i fälttåget i Spanien, 1828 i expeditionen till
Morea och 1830 i eröfringen af Alger. 1839 återvände
han till Algeriet och stannade der till 1855. 1842
blef han öfverste och souschef vid dervarande armés
generalstab. Han företog flere expeditioner, af hvilka
den mot Ouled-Riahs stam, hvilken han lät ihjelröka i
D-ahra-grottan (1846), väckte uppmärksamhet i hela den
bildade verlden. Grymheten förklarade han nödvändig,
på det fransmännen icke skulle förlora sin ställning
bland de infödda stammarna. Samma år blef P. maréchal
de camp (med generals värdighet) och tillförordnad
guvernör i Algeriet. I början af 1855 sändes han till
Krim, der han först fick befälet öfver 1:sta armékåren
och i Maj s. å. efterträdde marskalk Canrobert
såsom öfverbefälhafvare, hvarefter stormningen af
Malakov och staden Sevastopols intagande följde
d. 8 Sept. och inbragte P. marskalksstafven,
hertigtitel och en större penningedotation. Efter
att 1858–59 hafva varit ambassadör i England
blef han 1860 generalguvernör i Algeriet, på
hvilken plats han afled 1864. P. var en djerf och
duglig soldat, men ytterligt envis och högdragen.
C. O. N.

Pelju-oarna. Se Palau-öarna.

Pell, John, engelsk matematiker, f. 1610, 1643–52
professor i matematik i Amsterdam och Breda, d. i
London 1685, utgaf bl. a. An idea of mathematics
(1650). Han är dock mest känd genom den efter honom
uppkallade »Pells eqvation», en obestämd eqvation
af 2:dra graden af formen ay2 + 1 – x2. Namnet är
dock tämligen oegentligt, i synnerhet som lösningen
af denna eqvation var känd redan af de indiske
matematikerna. G. E.

Pella. 1. Forntida stad i det macedonska landskapet
Bottiaia vid floden Ludias. Filip II gjorde
P. till Macedoniens hufvudstad, och Alexander den
store föddes derstädes. – 2. Stad i landskapet
Peréen i Palestina på östra sidan om Jordan.
A. M. A.

Pellagra (af Lat. pellis, hud, och Grek. agra i
bet. affektion), med., en företrädesvis uti Italien
och Spanien förkommande sjukdom, som äfven fått namnen
lepra italica, risipola lombarda (»lombardisk ros»),
raphania maisitica, mal del sole, mal rosso m. fl. Det
var först mot slutet af 1700-talet, som man började
urskilja denna sjukdom såsom en särskild form. Sedan
dess har den tilltagit i förfärande grad, i synnerhet
i Lombardiet, der öfver 30 proc. af befolkningen,
företrädesvis bland allmogen, varit angripna. På de
senaste åren har den dock gått något tillbaka. –
Trots de flitiga forskningar man egnat sjukdomen,
är man ännu icke på det klara med dess egentliga
natur och väsende. De mycket vexlande symtomen
kunna hänföras till trenne hufvudgrupper, utgående
från huden, digestionsorganen och nervsystemet. Detta kroniska
lidande, som vanligen räcker i åratal, börjar ofta med
allmän mattighet, hufvudvärk, dåsighet, rosartadt
utslag på handryggen och under armarna samt på alla
för solen blottade hudpartier; sedermera allahanda
digestionsrubbningar, såsom äckel, kräkning,
aptitlöshet, stinkande andedrägt, förstoppning
eller diarré o. s. v.; slutligen affektion af
nervsystemet, såsom konvulsioner, lamhet, nedtryckt
sinnesstämning ända till fullt utbildad melankoli,
med hallucinationer och sjelfmordsdrift, eller anfall
af mani. Förloppet är vanligen kroniskt, så att
sjukdomen ofta räcker 10–15 år. Den är svårare under
April–Juni och aftager vanligtvis på hösten. Döden
föranledes antingen af envisa diarréer, med sår
på tarmarna, eller af ma–rasm. – Under det några
författare anse, att orsaken till sjukdomen är att
söka blott i otillräcklig föda och dåliga hygieniska
förhållanden i allmänhet samt derför kallat den helt
enkelt malattia della miseria, söka dock de fleste en
specifik orsak och finna den vanligen i förtärandet
af majs. De, som antaga majsen som orsak, hafva
dock olika meningar om sättet för majsens skadliga
verkningar, i det Ballardini fäst sig vid en i majsen
funnen svamp, Sporidium maidis, andra vid en i
majsen förekommande mjöldryga eller vid majsbranden,
ustilago maidis, under det Lombroso förfäktar den
åsigten att majsgiftet består icke af svampar, utan
af tvänne genom jäsning uppkomna kemiska kroppar,
nämligen en fet olja, som verkar tetaniserande,
och en alkaloid, som han kallar pellagrozein. Alla
specifika giftteorier bekämpas af Lussana, som,
sannolikt med rätta, anser pellagran vara en kronisk
inanition, d. v. s. en genom otjenlig och otillräcklig
föda m. m. föranledd utsvältningsprocess. För denna
åsigt talar äfven den omständigheten att man funnit
sjukdomen äfven hos personer, som icke förtärt majs.
F. B.

Pellegrini, Pellegririo, vanligen kallad Pellegrino
Tibaldi,
italiensk målare och arkitekt, f. i
Bologna 1527, d. 1591, tillhörde i båda sidorna af
sin konstnärliga verksamhet den senrenaissance,
som närmade sig barockstilens uppfattning,
men han räddades från förfall genom en viss sund
nykterhet. Som målare hade han i Rom med förkärlek
studerat Michelangelo, och han kunde ej häller
blifva oberörd af detta inflytande, men »han fann i
allvarliga naturstudier ett verksamt korrektiv mot
den urartade tidssmaken.». Af honom finnas fresker
i Bologna: i universitetet, i S. Giacomo maggiore
(i ett af honom sjelf 1566 uppfördt kapell) en
symbolisering af språket »många äro kallade, men få
utvalde», i pinakoteket S. Katarinas förmälning samt
i Rom (i S. Luigi de’ francesi) Klodvigs dop, med god
stil i figurerna. För öfrigt vistades han i slutet
af sitt lif flere år i Spanien, der han byggde och
målade i Escorial och särskildt prydde taket i dess
bibliotek. – Som arkitekt verkade han först i Bologna,
der af honom eller efter hans ritningar utfördes Koret
till S. Pietro,
fasaden till kardinal Poggis palats
(numera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free