- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
973-974

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelarne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Universitetet), Gården till ärkebiskopspalatset samt
Pal. Magnani (uppfördt af hans son Domenico,
1577). Såsom arkitekt vid dômen i Milano uppgjorde
P. förslaget till den moderna fasaden, hvaraf längre
fram endast dörrarna och de närmaste fönstren
bibehöllos, vigtiga exempel på senrenaissancens
praktfulla sätt att förena Arkitektur och skulptur
(ehuru fasaden i sin helhet ej passar ihop med kyrkans
gotiska stil). Vidare utförde han i Milano kyrkan
S. Fedele, länge ansedd som klassiskt mönster, och den
främre gården i ärkebiskopspalatset, med arkader af
rustikapelare i 2 våningar, genom formstränghet och
höga dimensioner verkande med ett visst dystert
majestät. Dessutom byggde han 1586 åt kardinal
Galli en mönstervilla för den tiden i Gravedona vid
Comosjön. C. R. N.

Pellegrino da San Daniele. Se Udine, M. da.

Pellervoinen, Finsk mytol., åkerns son,
»åkerns Peter» (Pellon Pekka), »den lille gossen»,
äfven benämnd Sampsa, Semmerpoika, är åkrarnas,
trädens och alla växters skyddsgud, befordraren af
växtlighet och åkerbruk. Medan Väinämöinen håller
på att fullborda den af högre makter påbörjade
skapelsen, får han bistånd af P., som besår jorden
med alla slags träd. Senare, när Väinämöinen vill
för en friarefärd till Pohjola slöjda sig en båt,
uppsöker P. åt honom en ek såsom lämplig till
båtvirke. Namnet P. är härledt från det finska
pelto, det germanska fält, och Sampsa från det
tyska same. Den folkliga härledningen af namnet
från pellava (hampa) visar huru numera ordets
verkliga ursprung försvunnit ur folkmedvetandet.
O. G.

Pelletan [pälta’ng], Pierre Clément Eugène,
fransk skriftställare och politiker, f. 1813,
började 1837 i Paris sin publicistbana, som han
fullföljde i olika tidningar och tidskrifter,
städse i frisinnad riktning, samt vann anseende
genom sin af kotterianda oberoende kritik och
polemik. Han invaldes 1863 af depart. Seines 9:de
valkrets i Lagstiftande kåren och gjorde sig på den
demokratiska oppositionens bänk bemärkt för sina
af en viss poetisk flygt uppburna tal. P. uppsatte
1868 veckobladet »Tribune», bekämpade sedermera
ministèren Ollivier och blef d. 4 Sept. 1870 medlem
af nationalförsvarsregeringen. Under Paris’ belägring
tog P. hufvudsakligen befattning med ambulanserna. Han
var Febr. 1871 depart. Bouches-du-Rhônes representant
vid nationalförsamlingen i Bordeaux, invaldes 1876 af
samma depart. i senaten och blef dennas vicepresident
1879, i hvilken egenskap han utöfvade ett betydligt
inflytande. Död 1884. – Bland P:s många skrifter
må nämnas Les dogmes, le clergé et l’état (1848),
Profession de foi du, XIX:me siècle (1853; flere
uppl.), i hvilket arbete framstegsidén förkunnas
med hänförelse, Heures de travail (2 saml.,
1854 och 1870), Les droits de l’homme (1858),
Les rois philosophes (s. å.; 2:dra uppl. 1867),
La tragédie italienne (1862), La comédie italienne
(1863), tidsmålningen La nouvelle Babylone (s. å.),
La famille (1865; »Qvinnan i samhället och familjen
under olika tidehvarf», 1869), hvilken skrift
förer qvinnofrigörelsens talan genom att vädja
till känslan, och Elisée, voyage d’un homme à la
recherche de lui-même
(1877). – P:s son, Charles
Camille P.,
f. 1846, är sedan 1880 hufvudredaktör för
det radikala bladet »Justice» och sedan 1881 medlem
af deputeradekammaren, hvarest han tillhör yttersta
venstern. Han har utgifvit skrifter i politik m. m.

Pelletier [pältie’], franska farmakologer. 1. Bertrand
P
., f. 1761, d. 1797, apotekare i Paris, medlem
af franska vetenskapsakademien, blef mot slutet af
sitt lif professor i kemi vid polytekniska skolan i
Paris. – 2. Joseph P., den föregåendes son, f. 1788,
d. 1842, apotekare i Paris, senare underdirektör för
farmacevtiska skolan derstädes, upptäckte ensam eller
i förening med Caventou o. a. vetenskapsmän många
alkaloider. Franska vetenskapsakademien belönade
1827 med ett pris af 10,000 francs hans upptäckt
af kina-alkaloiderna.

Pellicanus (latiniser. af Kürsner), Konrad,
tysk teolog under reformationstiden, föddes 1478
i Ruffach i Elsass, i hvars minoritkloster han
inträdde redan 1493 för att fortsätta de studier,
som fattigdomen tvungit honom att afbryta. Särskildt
egnade han sig åt hebreiska språkstudier och utgaf
Tysklands första hebreiska grammatik: De modo legendi
et intelligendi hebraeum
(1504). I Basel, der han
med värme omfattat lutherska idéer, hägnades han af
rådet mot förföljelser och anställdes som professor
i teologi 1523. Ett par år senare kallades han som
prof. i grekiska och hebreiska till Zürich, der
han höll exegetiska föreläsningar och troget verkade
till sin död, 1556. Upplysande för tidsförhållandena
är hans sjelfbiografi, Chronicon . . . ad filium
et nepotes
(1544; till universitetets i Tübingen
4:de sekularfest utg. af Riggenbach, Basel 1877).
G. R-l.

Pellico, Silvio, italiensk författare, född i
Saluzzo (Piemont) d. 24 Juni 1789, tillbragte
sina ynglingaår i Frankrike och blef 1810 lärare
i Milano. Han skref der sin första och bästa
tragedi, Francesca da Rimini, som genast blef ett
af italienarnas älsklingsstycken. 1814 antog P. en
informatorsplats i grefve P. Lambertenghis hus,
hvarest han stiftade bekantskap med in- och utländska
vittra storheter (Manzoni, Niccolini; Byron, m:me
Staël, A. W. Schlegel m. fl.). P. var 1819 ansvarig
utgifvare af tidningen »II conciliatore», som, i det
den skenbart bekämpade klassicismen, förtäckt angrep
det österrikiska förtrycket. På grundlös anklagelse
för carbonarism arresterades han 1820 af österrikiska
regeringen, hölls 1821 innesluten i Venezias blykamrar
och dömdes följande året till döden, men fick
straffet förvandladt till 15 års hårdt fängelse,
som han under svåra lidanden undergick i Spielberg
nära Brünn, tills han 1830 frigafs. Sedan 1837 var
han sekreterare hos markisinnan af Barolo i Turin,
bistående henne i filantropiska företag. Han afled i
Turin d. 31 Jan. 1854. – Efter sitt frigivande utgaf
P. de sorgspel han författat i fängelset, bland
dem Iginia d’Asti, Leoniero da Dertona (som han,
beröfvad alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free