- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
975-976

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelarne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skrifmaterialier, måste under åratal memorera)
och Tommaso Moro, samt det arbete, genom hvilket
han blifvit verldskunnig: prosaskildringen Le
mie prigioni
(1833; hundratals uppl., öfvers. på
de flesta europeiska språk, på sv. 1836: »Minnen
från min fängelsetid», och 1884: »Från min
fängelsetid»). Denna bok är intagande genom sin
innerlighet och kyska enkelhet, men stämningen har ett
öfvermått af ödmjuk, resignerad underkastelse, liksom
hos en qvinlig kristen martyr. Så mycket skarpare
brännmärktes derigenom inför hela den bildade verlden
österrikarnas brutala despotism. P:s tragedier, som
bilda en efterklang efter Manzonis, kunna kallas
elegier i dramatisk form, behagliga, men känslosamma
alster utan manlighet eller passion. I sina Opere
inedite
(utg. 1837) intog han de under fängelsetiden
diktade Cantiche, tolf poetiska berättelser öfver
medeltidsämnen, förutom canzoner och mystisk-religiösa
poem. Under de senare årtiondena af sin lefnad skref
han endast uppbyggelseliteratur, bl. a. Dei doveri
degli uomini
(1836; »Menniskans pligter», s. å.,
3:dje uppl. 1863).

Pellisson [-så’ng] 1. P.-Fontanier, Paul, fransk
skriftställare, f. 1624, hade först anställning
vid domstolen i Castres (1650), men flyttade snart
till Paris, der han blef särskildt uppburen
af den literära krets, som hade säte i Franska
akademien. 1653 utgaf han Relation contenant l’histoire
de l’Académte française
(åren 1635–52), hvilket arbete
tillskyndade honom den i sitt slag allenastående
hedern att i akademien upptagas såsom öfvertalig
medlem (1652) under afvaktan att vid ledighet inväljas
till verklig ledamot (1653). Året förut hade han genom
köp förskaffat sig en befattning inom konungens kansli
och blef den beryktade finansministern Fouquets förste
man och förtrogne, men med ministern föll äfven
han i onåd (1661) och sattes på bastiljen. Till
sin förre beskyddares rättfärdigande skref han
i fängelset och lyckades derifrån befordra till
trycket, under titeln Discours au roi, par un de ses
fidèles sujets sur le procès de M. Fouquet
(1661),
försvarsskrifter, hvilka höra till de yppersta, som
den juridiska vältaligheten alstrat under det 17:de
årh. Helt naturligt skärptes derefter hans fängelse,
och han fick icke längre tillgång till andra böcker än
bibeln och kyrkofäderna. Under läsningen af dessa blef
han emellertid alltmera vacklande i sin calvinistiska
tro, med den påföljd att han några år senare öfvergick
till den katolska trosbekännelsen (1670). Efter sitt
frigifvande (1666) förstod han att vinna Ludvig XIV:s
personliga gunst och benådades tid efter annan med
kungliga ynnestbevis. I sin egenskap af historiograf
(1669) åtog han sig att skildra sin konungs regering,
men hann icke fullborda detta verk, som utkom
efter hans död med titeln Histoire de Louis XIV
(1749). Slutligen lät han viga sig till »subdiakon»
och erhöll åtskilliga inbringande prebenden, hvilka
inkomster han till större delen använde för literära
och filantropiska ändamål. Hans författareskap från
denna tid omfattar en följd af teologiska skrifter
och fromma andaktsböcker (1677 o. följ.). P. afled i Versailles
1693. J. M-r.

Pelobates. Se Lökgrodslägtet.

Pelobatidae. Se Jordgrodor.

Pelopidas (Lat. Pelopidas), forngrekisk krigare
och statsman från Thebe i Beotien, vän och
medhjelpare åt Epaminondas (se denne). Då hans
fädernestad förtrycktes af ett oligarkiskt parti,
som understöddes af spartanerna, flydde P. och
ungefär 400 andra fosterlandsvänner till Athen
(382 f. Kr.), hvarifrån de i hemlighet underhöllo
förbindelse med sina hemmavarande vänner. Då deras
planer voro mogna, till utförande, återvände P. med
12 landsflyktiga hemligen en natt till Thebe, der
de med, tillhjelp af i staden varande sammansvurna
öfverrumplade och mördade oligarkerna, hvarefter
den demokratiska författningen återställdes (379
f. Kr.) och den spartanska besättningen i Kadmeia,
borgen i Thebe, efter hårdnackadt motstånd tvangs
att kapitulera. P., som de nästföljande åren valdes
till boiotark (ledamot å Thebes vägnar af de beotiska
städernas förbundsregering), var i förening med
Epaminondas oaflåtligt verksam att stärka Thebes
supremati inom Beotien, hvaraf dess politiska
betydelse bland Greklands öfriga stater väsentligen
berodde. Såsom fältherre utmärkte han sig genom sin
glänsande seger öfver spartanerna vid Tegyra (376),
och i slaget vid Levktra tog han en ärofull del i
spetsen för »heliga skaran» (se d. o.), hvarefter
han åtföljde Epaminondas på dennes första fälttåg
till Peloponnesos. (370–369). Då Tessaliens städer
påkallade Thebes hjelp dels mot envåldsherskaren
Alexander i Ferai, dels mot den macedonske konungen
Alexander, åvägabragte P. en förlikning till städernas
förmån och kom i sammanhang dermed äfven att såsom
skiljedomare utöfva inflytande på Macedoniens inre
angelägenheter. Vid en följande beskickning till
Tessalien togs han tvärt emot folkrätten tillfånga af
Alexander i Ferai, men befriades af Epaminondas. Under
ett nytt fälttåg mot denne furste stupade han vid
Kynoskefalai 364 (365). A. M. A.

Pelopider. Se Pelops.

Pelopium, kem., hypotetiskt grundämne, hvars,
oxid H. Rose ansåg förekomma i vissa varieteter af
kolumbit (jfr Niobium). P. har blifvit uppkalladt
efter Pelops, Tantalos’ son, med hänsyn till
metallens likhet med tantal. P. T. C.

Peloponnesiska kriget. Se Grekland, sp, 1535.

Peloponnesos (Lat. Peloponnesus), d. v. s.. »Pelops’
ö», var det forntida namnet på den stora halfö,
hvilken bildar södra delen af det landfasta
Grekland. I de homeriska sångerna förekommer ännu
icke namnet P., och under den senare medeltiden,
från början af 13:de årh., fick halfön namnet Morea,
hvilket sedan bibehållit sig, tills man under senaste
tiden sökt återupplifva det fornklassiska namnet. Om
P:s naturbeskaffenhet, landskapsindelning, historia
m. m. se Grekland och Morea. A. M. A.

Pelops, Grek. hjeltes., var son af konung Tantalos
(se d. o.) i Lydien och af Dione samt sonson af
Zevs. För att pröfva gudarnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free