Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelorus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allvetenhet styckade Tantalos sin son och anrättade af
hans lemmar en måltid åt gudarna. Endast Demeter
(enligt annan uppgift Thetis) lät narra sig att
förtära den ena skuldran, hvilken, då gudarna
återgåfvo P. gestalt och lif, ersattes med en
elfenbensskuldra. Grunden till denna ohyggliga saga
torde vara att söka deri att samtliga medlemmar
af P:s ätt skola hafva haft en hvit fläck på ena
skuldran. Kommen till mogen ålder, begaf P. sig
till Pisa i Elis, der han i kappkörning besegrade den
grymme konung Oinomaos och derigenom till maka vann
hans dotter, den sköna Hippodameia (se d. o.), tillika
med hennes faders rike. Hippodameia födde honom
många söner, bland hvilka Atrevs och Thyestes äro de
ryktbaraste. Desse, likasom hans öfriga afkomlingar
(Pelopiderna), blefvo namnkunniga genom en kedja
af gräsliga brott och derefter afpassade tragiska
straff. P. är berömd såsom stiftare af de olympiska
spelen. Han var en mäktig herskare och utvidgade
sitt välde öfver en stor del af Peloponnesos,
hvilken halfö efter honom säges hafva fått sitt namn.
A. M. A.
Pelorus, sjöv., ett slags pejlinstrument med en
kompass-skifva utan magnetnål, hvilket nyttjas för
att kontrollera styrkompassen. Detta instrument
kallas stundom polaris, emedan det är företrädesvis
polstjernan (α polaris), som pejlas för vinnande af
denna kontroll. Åtskilliga instrument för detta
ändamål finnas konstruerade, bl. a. solskifvan,
deviatometern, deviatrice-alidaden. Jfr Pejlskifva.
R. N.
Pelouze [-lous], Théophile Jules, fransk kemist,
f. 1807, d. 1867, en tid medhjelpare åt Gay-Lussac,
var 1830–31 professor i kemi i Lille och verkade
derefter åter i Paris, vid polytekniska skolan och vid
Collége de France, samt var derjämte myntproberare och
från 1848 president i myntkommissionen. Han utförde,
delvis i gemenskap med Liebig och Frémy, ett stort
antal undersökningar inom både den oorganiska och den
organiska kemiens område. Tillsammans med Frémy utgaf
han Traité de chimie générale, analytique, industrielle
et agricole (1849–50; 3:dje uppl. 1862–65).
Pelsfladdrarna, Galeopithecidea (äfven kallade
Dermoptera), zool., bilda den högsta familjen inom
insektätarnas ordning (Insectivora) och däggdjurens
klass. De igenkännas från öfriga familjer af
ordningen derpå att mellan fram- och bakbenen
finnes en hud utspänd, hvilken kan utbredas till en
fallskärm, äfvensom att blindtarmen är stor. Dit
hör blott pelsfladdrare-slägtet, Galeopithecus
(se d. o.). C. R. S.
Pels-malen, Tinea pellionella L., zool., lefver som
larv i pelsverk, hvars hår han afbiter vid deras
fäste och använder till en skyddande hylsa, som
är tjockare kring midten och tecknad med mörkare,
koncentriska ringar samt besatt med små hår eller
borst. Ur öppningen i hylsans främre ände utsträcker
den gråhvita larven sitt rödbruna hufvud och de främre
kroppsringarna, af hvilka den förste har 2 mörkbruna
fläckar. Äfven ylle och tagel angripas af denna
mal, likaledes läskpapper och växter i herbarier,
t. o. m. starkt luktande sådana,
såsom getpors, Ledum palustre L., hvilken brukar
uppgifvas såsom ett skyddsmedel mot mal. Fjärilen
framkommer ur sin puppa vanligen under våren. Dess
framvingar äro gråaktigt gula, glänsande,
med en eller två små, mörka punkter innanför
midten och en större derutanför. Dessa punkter
saknas dock stundom. Bakvingarna äro ljusgrå,
med gulaktigt skimmer. I bakkanten hafva vingarna
långa, hvitgrå fransar. Hufvudets hårbeklädnad är
lergul; främre delen af kroppen grågul, den bakre
brunaktig, med blekare ringar. Antenner och ben äro
svartaktiga. Det säkraste skyddsmedlet mot denna
mals härjningar är att ofta piska pelsverket,
för att derigenom krossa och döda larverna.
O. T. S.
Pelsverk, djurfällar, som nyttjas till foder i
ytterplagg eller till bräm, mössor, muffar, mattor,
slädtäcken o. s. v. I mån af fällens skönhet i färg,
schattering och glans, hårens dunmjukhet eller längd
samt djurslagets sällsynthet får pelsverket ett högre
värde. Emedan håren å djurets vinterpels äro tätare
och längre än å sommarpelsen, föredrages den förra
vida. Till de ädlaste pelsverk räknas de af sobel,
svart räf (silfverräf), sjöbjörn (Otaria ursina),
hafsutter, virginisk utter, bäfver, blåräf och
chinchilla. Dernäst komma korsräf, vanlig utter,
mård, fjällräf, ekorre i vinterdrägt (gråverk),
iller, genett, zibet och hermelin (å de hopsydda
hvita hermelinskinnen fastsys med mellanrum de svarta
svansändarna). Lägre på skalan stå isbjörn, vanlig
själ, tiger, panter, lo, järf och björn samt sjubb,
vildkatt, kanin, röd räf, varg, svart och grå lamfäll
o. s. v. Till de simplaste sorterna höra gräfling,
hamster, katt, hund, hare, get, får, ren, apa. –
Pelsvarumarknaden fylles hufvudsakligen från två
stora jagtområden: det rysk-asiatiska (Sibirien)
och det nord-amerikanska (Hudson-bay-landen med
Canada o. a. kringliggande områden). Danmark
bidrager med grönländska skinn af själ, räf och
isbjörn, Sverige-Norge bl. a. med skinn af järf,
lo, fjällräf, korsräf och skogsmård. Det förnämsta
pelshandelsbolaget är Hudson-bay-kompaniet (se
d. o.). De vigtigaste handelsplatser för pelsvaror äro
London (hvarest årligen 4 auktioner hållas: i Jan.,
Mars, Juni och Sept.), New York, Leipzig (genom
sina »mässor» centralort för den internationella
byteshandeln med varan), Petersburg, Nisjnij-Novgorod,
Moskva, Taganrog, Odessa, Orenburg, Kazan, Irbit,
Kiachta (för handeln på Kina), Varsjav och Wien. –
De afflådda skinnen få hänga på en sval plats för
att torka och hårdna. Sedermera komma de, packade
i balar, ut i marknaden. Hos körsnären afskafves
omsorgsfullt allt qvarsittande kött och fett
(»aset») från de torra skinnen. De gröfsta sorterna
blötas och tvättas derefter i ett bad af kli, alun
och salt samt ytterligare med såpa och soda. Före
sistnämnda procedurer ingnider man ofta hårsidan med
olja. Genom alunets inverkan förvandlas skinnet på
köttsidan till ett slags hvitgarfvadt läder. För de
finare pelssorterna äro behandlingssätten lindrigare
och mer invecklade. Enär skinnen äro af oregelbunden
form och vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
