- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
981-982

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelorus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stenkol och silflerhaltig blymalm. Industri och handel äro
deremot obetydliga. Vestligaste spetsen af landet,
S:t David’s head, var fordom ett hufvudsäte för
druidkulten och betraktas ännu som en helgedom af
walesarna. Äfven har grefskapet en mängd druidiska
och romerska fornlemningar, och en mängd ortnamn,
såsom Asgard, Grafsholm, Freystrop, Milford haven
(Midfjord havn), äro bestående minnen af de nordiske
vikingarnas härjningar på denna kust. Hufvudstad
är Haverfordwest. – 2. Stad i ofvannämnda
grefskap, på södra sidan af Milford haven. 14,156
innev. (1881). Ruiner af ett gammalt slott, som
var ett af de starkaste i Wales, och der Henrik
VII föddes 1456. Omkr. 3 km. v. om staden ligger
Pater l. Pembroke dock, den minsta bland Englands fem
stora sjöarsenaler och skeppsvarf, bestående af 12
byggnadsbäddar och en torrdocka samt försvarad af
starka fästningsverk.

Pembroke [-bråk], engelsk earl-titel, som bars först
(sedan 1138) af Gilbert de Clare, hvars son Richard,
känd under namnet Strongbow (d. 1176), gjorde
början med Irlands eröfring af engelsmännen. –
1. William of Hampstead, earl of P., riksmarsk,
Strongbows måg, bidrog att efter Richard Lejonhjertas
död (1199) befästa Johan utan land på tronen och
upphöjdes 1202 till earl of P. Under Johans sista år
förde han befälet mot de af det missnöjda adelspartiet
inkallade fransmännen, bidrog att efter Johans död
(1216) skaffa kronan åt dennes son Henrik III samt
valdes af stormännen till riksföreståndare (»rector
regis et regni»). Han slog derpå fransmännen
vid Lincoln (d. 20 Maj 1217) och afslöt (d. 11
Sept. s. å.) med dem fördraget i Lambeth, som
återställde freden i England. Efter att i allo
förträffligt hafva fört styrelsen afled William d. 14
Maj 1219. – 2. Aymer de Valence, earl of P., statsman
och krigare, son af den föregåendes halfbroder William
of Valence, utförde vigtiga beskickningar åt sin
(half-) kusin konung Edvard I, fick sedermera i
uppdrag att fullborda Skotlands underkufvande och
slog Robert Bruce vid Methwen d. 19 Juni
1306, men blef af honom besegrad d. 10 Maj
1307. I slaget vid Bannockburn (1314) räddade
han Edvard II:s lif. P., som var en af dennes
pålitligaste vänner, afled i Frankrike
1324. – 3. John Hastings, earl of P.,
den föregåendes systersons son, kämpade under
Svarte prinsen mot fransmännen, blef 1372 vid La
Rochelle i spetsen för engelska flottan slagen af den
förenade fransk-kastilianska flottan och dog 1375.
Sedan med hans son hans ätt 1389 utslocknat, kom
länet till Henrik IV:s yngre söner, först till
hertigen af Bedford, sedermera till hertigen
af Gloucester, och efter mordet på den senare
(1447) gaf drottning Margareta (Henrik VI:s gemål)
det åt sin gunstling William de la Pole,
hertig af Suffolk, såsom markisat. Sedan denne
mördats (1450), utnämnde Henrik VI sin halfbroder
Jasper Tudor till earl of P. Som denne var en
anhängare af huset Lancaster, blef han vid huset
Yorks tronbestigning af Edvard IV förklarad fredlös.
Men sedan hans brorson Henrik
VII Tudor 1485 fått Englands krona, blef han hertig
af Bedford, marskalk af England och vice-konung af
Irland. Han dog 1495. Då konung Edvard förklarade
Jasper Tudor fredlös, gaf han titeln earl of P. jämte
dermed förbundna gods åt William Herbert; i hvilkens
familj den med några afbrott förblifvit. Bland
earler of P., tillhörande denna familj, må nämnas
William, gift med en syster till drottning Katarina
Parr, en af Edvard VI:s förmyndare, befälhafvare
öfver engelska hären i kriget mot Frankrike 1557–58,
anhängare till Maria Stuart och derför 1569 förvisad,
samt Thomas, som var lordsigillbevarare (1691),
storamiral af England och Irland (1702) och president
i hemliga rådet (s. å.) samt afled 1733.

Pembrokeshire-rasen [-bråksjir], ett i Wales
förekommande nötboskapsslag af ringa storlek. Djuren
hafva höga, fina horn af gul färg med svarta spetsar
samt en mörkbrun hårrem. Af denna ras infördes vid
stamholländeriernas bildande i Sverige på slutet
af 1840-talet en eller två små stammar, efter
hvilka nu knappast någon afkomma af ren ras finnes
qvar. C. A. L.

Pemmikan (indianskt ord), kött af nordamerikanska
bisonoxen eller elgen, hvilket är skuret i tunna
skifvor och soltorkadt eller ock sönderstött och
blandadt med fett samt inpressadt i lädersäckar;
konserver af prima engelskt oxkött med tillsats af
russin, korinter och socker.

Pemphigus (af Grek. pemfix, blåsa), med., en
hudsjukdom med utslag af ärt- till valnötstora
blåsor (bullae), innehållande blodvatten eller
var och omgifna af en röd zon. Denna sjukdom
uppträder mest hos späda barn (p. neonatorum)
antingen såsom symtom af syfilis (p. syphiliticus)
eller på grund af annan smitta (p. contagiosus) och
vanligen med akut förlopp. Hos äldre förekommer
den stundom i kronisk form (p. chronicus).
F. B.

Pen. Se Galjon, Hammare och Skägg.

Penalism. Se Pennalism.

Penater (Lat. penates) voro hos forntidens
romare skyddsgudar för hus och härd. De stodo i
föreställningen nära larerna (se d. o.), men
skilde sig från dem derutinnan att larerna ofta
sammanföllo med förfädernas andar, liksom genom den
vård, som de tänktes egna åt sjelfva hushållet eller
husets förråd (penu). Penaternas dyrkan var på det
närmaste förenad med Vestas (gudinnan för härden),
och invid denna stodo också deras bilder. Elden derpå
var helgad åt dem. Vid måltiderna aflades spis för
deras räkning, och husfadern förrättade offer till
deras ära. Betraktadt såsom ett hushåll i stort,
hade jämväl det borgerliga samhället sin härdgudinna
och sina penater. Efter Trojas fall – så förmälde
sagan – skall Aeneas hafva på sin flykt medtagit
stadens skyddsgudar, hvilka sålunda öfverflyttades
till Lavinium och Alba Longa samt slutligen till
Rom. Olika åsigter rådde hos skriftställarna
om hvilka de trojanske penaterria varit. Staden
Roms skyddsgudar eller de romerske penaterna hade
emellertid uppenbarligen sin plats i Vestas helgedom,
der den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free