Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penn, William - Penna, Lat., fjäder. Se Fjäder, zool. - Pennacchi. 1. Pier (Pietro) Maria P. - Pennacchi. 2. Girolamo P. - Pennalism, pennalväsende, kamratförtryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänskapligaste förbindelser. Till en hufvudort i kolonien
anlade han staden Filadelfia. 1684 återvände P. till
England, der han under Jakob II fick en särdeles
betydande ställning, hvilken han alltid sökte begagna
i humanitetens intresse. Macaulays beskyllningar
mot P. grunda sig på en grof förvexling med en annan
person vid namn Penne. Under Vilhelm. III:s regering
anklagades han likväl flere gånger för stämplingar
till Stuartarnas förmån och blef, ehuru aldrig
öfverbevisad, 1692 t. o. m. sitt guvernörsämbete
förlustig, hvilket, då han blott såsom provinsens
styresman kunde hoppas få någon ersättning för de
ofantliga summor han derpå nedlagt, tillika innebar
förlust af större delen af hans förmögenhet. 1694
återfick han emellertid sin koloni, och 1699
besökte han denna för andra gången, då han fann
den i ett blomstrande tillstånd. 1701 vände han
tillbaka till England, återfick under drottning
Anna någon del af sitt gamla inflytande, men råkade
efter någon tid genom en utsväfvande son och en
oredlig tjenare i svår penningeförlägenhet. 1712
föreslog då P. sjelf kronan att köpa kolonien,
men ett slaganfall, hvaraf P. drabbades, afbröt
underhandlingen. Han afled d. 30 Maj 1718 på sitt
landtgods i Berkshire. 1790 sålde hans arfvingar hans
egendomsrätt i Amerika för en pension å 4,000 pd st.,
som 1884 inlöstes med en summa af 67,000 pd st. –
P:s samlade arbeten utgåfvos 1726 och 1782 i 2 bd.
P. S.
Penna, Lat., fjäder. Se Fjäder, zool.
Pennacchi [-ki]. 1. Pier (Pietro) Maria P., italiensk
målare af venezianska skolan, f. i Treviso 1464,
d. derst. 1528, erhöll sin första undervisning i
Treviso, sannolikt af någon mästare, utbildad under
den stränge Squarcione i Padua, men utbildade sig
vidare i Venezia såsom en äkta lärjunge af Giovanni
Bellini, med klar kolorit och omsorgsfullt utförande,
men utan någon större betydelse. Hans äldsta signerade
arbete, Kristi kropp hållen öfver grafven af
änglar (i Berlins museum), är måladt i hans första,
hårda manér. Karakteristiska bilder af honom äro
Bebådelsen (i S. Francesco della Vigna i Venezia),
der han ännu bibehåller sin kyliga färg, och Marias
himmelsfärd, från hans senare, mera fria stil (i
dômen i Treviso). Dessutom utförde han intressanta
takmålningar å hvälfda trätak i ett par kyrkor,
S. Maria de’ Miracoli (i Venezia) och S. M. degli
Angeli (i Murano). – 2. Girolamo P., italiensk målare
af venezianska skolan, vanligen kallad G. da Treviso,
den förres son, f. 1497, tecknade sig sjelf Jeronimus
Trevisius, var lärjunge af sin fader och talangfullare
än denne, men vacklade mellan olika intryck och
visar inflytande både af Giorgione och Pordenone. Af
honom tillskrifna bilder må nämnas S. Rochus
mellan Hieronymus och Sebastian (i S. Maria della
Salute, Venezia), som anses likna Lor. Lotto, och 2
madonnabilder i Faënza (i Commenda och S. Maglorio),
af hvilka den senare varit med orätt tillskriften
Giorgione. Under sin vistelse der i Romagna, besökte
han ock Bologna och kom under inflytande af
Rafaels der varande efterföljare, särskildt af
Innocenzo da Imola. Det förra visar sig i fresker
ur S. Antonius’ legend, målade grått i grått i
San Petronio (Bologna), det senare i en Madonna
med barnet (nu i Londons National Gallery). Ett
vackert porträtt, Poggio Bracciolini, af hans
hand finnes i Pal. Colonna i Rom. P. anställdes
af Henrik VIII i engelsk tjenst som ingeniör och
dödades under belägringen af Boulogne, 1544.
C. R. N.
Pennalism (oriktigt skrifvet penalism),
pennalväsende, kamratförtryck, var ursprungligen benämning
på det i äldre tiders universitetsförhållanden
grundade systematiska förtryck, som nykomna studenter,
djeknar (Lat. beani, Fr. becs jaunes, »gulnäbbar»,
»gröngölingar»), voro underkastade från de äldres
sida. Numera betecknas dermed hvarje sådan yttring
af öfverdrifven korporationsanda, som går ut
på yngre kamraters förtryckande genom de äldre,
det må ega rum bland skolungdom, kadetter eller
lärpojkar. Uttrycket pennal, hvaraf pennalism direkt
härledes, tillhör, liksom det begrepp, som dermed
betecknas, ursprungligen de tyska (och, märkvärdigt
nog, specielt de protestantiska) universiteten och
var benämningen på en student under första året af
hans vistelse vid universitetet. Också i Sverige, der
studentlifvet, särskildt efter reformationen, starkt
påverkades af tyska förebilder, användes uttrycket
pennal om en student under första studieåret,
d. v. s. en, som undergått »deposition» (se d. o.),
men ännu ej vunnit »absolution», eller förklarats
för fullmyndig student och erhållit inträde i en
landskapsförening (»nation»). Hvad härledningen af
pennal vidkommer, torde det böra anses bevisadt,
att dess etymon ej är Lat. poena (straff), utan
penna. »Pennalis» såsom beteckning för nybakad student
är, såsom nämndes, tyskt och går ej längre tillbaka
än till början af 17:de årh. (ordet saknas också
i Du Ganges berömda ordbok). Förut hade man andra
benämningar derför, såsom novitii, beani m. fl. Till
studentens utrustning hörde i äldre tider ett vid
sidan hängande redskap, innehållande bläckhorn
och pennfodral. (Ännu i dag kallas i Finland ett
pennfodral för »pennal».) Som den nykomne studenten
merendels åtföljde sin lärare och med ifver sågs
uppskrifva hvarje vishetens ord från hans mun, blef
han för de utanför stående lätteligen en »pennans
man» (homo pennalis). Trovärdiga författare från äldre
tider bestyrka denna härledning. Så heter det bl. a. i
en hexameter: »a penna pennale trahunt ignobile
nomen». Ursprungligen hade ordet god klang och var
liktydigt med scholaris, men det tyckes hastigt nog
hafva sjunkit ned till oqvädinsord. Redan 1637 ansågs
det nämligen för »delictum grave», att någon kallat
en annan för »koofot, pennal och flere sådana namn».
Pennalismen är till sitt begrepp mycket äldre
än namnet. Den är en yttring af den stegrade
korporationsanda, som under den senare medeltiden
genomströmmade alla det offentliga lifvets
förhållanden. Stånd, skrän, gillen, andliga brödraskap
o. dyl. slöto sig då hvar för sig tillsammans emot
yttre påverkan, medan krafterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
