- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
995-996

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningar (pengar) kallas det allmänna omsättningsmedel, hvilket inträder som mellanled vid utbytandet af tvänne varor eller tjenster - Penningby, gammalt gods i Länna socken af Stockholms län - Penninggräs. Se Rhinanthus och Thlaspi - Penningmalm. Se Sjömalm - Penningsland, åttondedelen af ett örtugsland - Penningört. Se Lysimachia - Penniniska kedjan, bergskedjna i norra England - Penninska alperna. Se Aplerna, sp. 535, 536 - Pennisetum Rich., bot., farmak., ett grässlägte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det alldeles ogörligt att känna och angifva,
i hvilket förhållande de olika varorna skulle
utbytas emot hvarandra. Tidigt gick derför hos folken
utvecklingen derhän att en eller annan särskild, af
alla gerna mottagen vara, hvars i sjelfva materialet
inneboende värde var allmänt kändt, kom att tjenstgöra
såsom värdemätare. Det blef t. ex. hos jägarefolk
djurfällar, hos herdefolk nötboskap (bl. a. i den
homeriska tidsåldern; jfr Lat. pecunia, pengar, af
pecu, boskap; Fornnord. fé, pengar, gods, förmögenhet,
lausa-fé, lösören, Sv. inlagsfä, depositum, danska
uttrycket liggendefæ, egodelar, samt ny-isländska
uttrycket »får» i st. f. pengar). Hos åtskilliga
åkerbruksidkande folk togs spanmål till värdemätare,
i olika tropiska land salt, te, kakaobönor, dadlar,
tobak, snäckor, elfenben, jern, koppar, slafvar
o. s. v., på Island bl. a. vadmal och fisk (äfven i
nyare tid), i Lappland renost. – Hos ociviliserade
folkstammar anbringar individen gerna i dyrbara
smycken allt hvad han förvärfvar utöfver lifvets
nödtorft och finner det tryggast att sålunda bära
hela sitt kapital på sig. Den obegränsade efterfrågan
efter smycken och efter deras material gjorde med
tiden guldet och silfret företrädesvis lämpliga till
värdemätare. Dertill bidrogo materialets naturliga
egenskaper: att det är varaktigt (slites föga,
an gripes ej af rost, erg o. dyl.), liikformigt
genom hela sin massa, delbart, utan att derför
det helas värde minskas, lätt transportabelt samt
egande ett ofantligt högt värde i förhållande till
sin vigt och det utrymme det upptager. Derför hafva
efter hand de ädla metallerna i alla civiliserade
samfund blifvit det enda verkliga slag af pengar. I
början bibehöllo dock guldet och silfret, äfven
sedan de blifvit det allmänna omsättningsmedlet,
fullständigt sin karakter af varor, som mättes efter
vigt. För att spara vägning och prof, läto emellertid
styrelserna stämpla vissa vigtmängder, och deraf
kommer det sig, att många myntnamn urspr. varit en
vigtbestämmelse: pound, livre, mark o. s. v. Innan
ett folk lärt sig att sjelf prägla mynt, nyttjar
det vanligen mynt från mera civiliserade folk,
med hvilka det står i handelsförbindelse. F. n. är
guld i proportion till sin vigt vardt omkr. 20 ggr
silfrets värde och i proportion till det upptagna
utrymmet vardt nära 40 ggr så mycket (ty guldet är
nära dubbelt så tungt). Silfret lämpar sig bättre
till små betalningar, ty vid dem skulle guldmängderna
blifva försvinnande små. De ädla metallernas värde
förändrar sig icke starkt på kort tid, och deras
myckenhet förändras ej häller väsentligt från år
till år, ty den årligen producerade mängden är ringa
i förhållande till den, som oslitbar finnes samlad
förut. Under antiken fanns det rikligt med ädla
metaller; under medeltiden var tillgången knapp. Men
sedan inemot midten af 1500-talet bearbetningen af
Perùs och Mejicos silfvergrufvor börjat, fyradubblades
tillverkningen på ett halft århundrade. Kaliforniens
och Australiens nyupptäckta guldlager (från 1848 och
1851) tiodubblade jordens årliga guldproduktion. –
När penningarnas värde är högt, får detta sitt uttryck
deri att varuprisen och arbetslönerna äro låga,
och tvärtom. Jfr Mynt och Pappersmynt.

Penningby, gammalt gods i Länna socken af Stockholms
län, 1 mil s. om Norrtelge, är märkligt genom sin
ålder, sina äldre, historiskt ryktbara egare samt
genom sin gamla slottslika hufvudbyggnad. Namnets
härledning är okänd. Det har på olika tider skrifvits
olika: så Pitingaeby (1339), Penningaby (1413),
Pydingaby (1425), Pyningaby (1478). En af godsets
äldre egare var den fräjdade riksmarsken Tord Bonde
(d. 1456), hvilken skref sig till Penningby. Det
öfvergick sedan genom giftermål till Nils Sture
(d. 1494), hvilken äfven skref sig till
Penningby, samt ärfdes af hans son, riksföreståndaren
Svante Sture, efter hvilken det tillföll sonen,
riksföreståndaren Sten Sture d. y., och sedan dennes
enka, Kristina Gyllenstierna, som genom sitt giftermål
med riksrådet Johan Turesson (tre rosor) öfverförde
det till Roos-slägten. Det har sedermera dels genom
arf och giftermål, dels genom köp tillhört medlemmar
af ätterna Fleming, Bielke, Eyning, Oxenstierna,
Torstensson, Stenbock, Lillie, Sparre, Sack, Brahe,
Wrede ock von Rosen. Efter år 1820 har P. tillhört
åtskilliga ofrälse slägter och eges nu (1888) af
grosshandlaren Sten Nordström. Godset, som fordom
varit vida större, omfattar nu 9 11/12 mantal och
är taxeradt till 215,700 kr. – Slottet, som är en
af de äldsta, mera betydande enskilda byggnader i
Sverige, kan ej vara uppfördt senare än vid midten af
1500-talet, men är måhända – och åtminstone till sina
nedre delar – ej obetydligt äldre. Det är afbildadt
i Dahlbergs »Suecia» och i »Uplands herregårdar»,
hvarest äfven planritningar m. m. äro meddelade. Ett
fullständigt förslag till slottets restaurering har
upprättats af öfverintendenten H. Zetterwall. S. N.

Penninggräs. Se Rhinanthus och Thlaspi.

Penningmalm. Se Sjömalm.

Penningsland, åttondedelen af ett örtugsland. Jfr
Markland, Öresland och Örtugsland.

Penningört. Se Lysimachia.

Penniniska kedjan (Eng. Pennine chain), bergskedja
i norra England, utgår från vestra änden af Cheviot
hills vid skotska gränsen och sträcker sig i sydlig
riktning till Weaver hill i grefskapet Stafford. Sin
största höjd når den i Cross Fell i Cumberland
(892 m.). Bergskedjan bildar vattenskilnaden mellan
Irländska sjön och Nordsjön. Stora sträckor af berget
bestå af torfmossar och hedar. I södra delen, som
består af kalksten, finnas stora grottor och djupa
klyftor samt i jorden försvinnande vattendrag.

Penninska alperna. Se Alperna, sp. 535, 536.

Pennisetum Rich., bot., farmak., ett
gräs-slägte, som står emellan Panicum och Setaria
(nat. fam. Gramineae L., kl. Triandria L.) och
utmärker sig genom sina fjäderlika borst. Det tillhör
de varmaste jordbältena. Rotstocken af P. holcoides
Schult. nyttjas i Ostindien såsom urindrifvande medel,
och af fröna af P.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free