- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1007-1008

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pentameter, metr. - Pentandria ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Deremot lämpar den sig synnerligen väl till att
i förening med en föregående hexameter bilda en
skarpt begränsad metrisk period. Namnet pentameter
sammanhänger tvifvelsutan med den redan hos en
forntida metriker omtalade, men såsom oriktig
förkastade, indelningen af versen enligt schemat

– v v | – v v | – – | v v – | v v –,

hvarigenom dess naturliga, af cesuren tydligt utmärkta
rytm alldeles upphäfves. A. M. A.

Pentandria l. pentandria (af Grek. pente, fem, och
andreios, manlig), bot., klassen »fem-männingar»
i Linnés sexualsystem, kännetecknad genom
5 fria och lika långa ståndare i de 2-könade
blommorna. Pentandria betecknar inom de klasser,
för hvilka icke ståndarnas antal ligger till grund,
den ordning, som har 5 ståndare, hvilket kan förekomma
inom klasserna Monadelphia, Diadelphia, Monoecia,
Dioecia
och möjligen Polyadelphia samt Polygamia).
O. T. S.

Pentapolis (af Grek. pente, fem, och polis, stad),
»femstad», förening af fem städer, landskap med fem
hufvudorter. Denna benämning förekommer bl. a. om
filistéernas fem förnämsta städer i Palestina (Ekron,
Gath, Asdod, Askalon och Gasa), om de fem doriska
städerna Lindos, Jalysos, Kameiros, Kos och Knidos, om
Cyrenaica (se d. o.) och om en del af Kyrkostaten (med
städerna Rimini, Pesaro, Fano, Sinigaglia och Ancona).

Pentastyl (af Grek. pente, fem, och stylos, kolonn),
byggnad med fem kolonner å framsidan.

Pentasyllabum (Lat., af Grek. pente, fem, och syllabe,
stafvelse), femstafvigt ord.

Pentatevken (Grek. Pentatevchos, näml. biblos,
»den af fem delar bestående boken»), de s. k. 5
Moseböckerna i Gamla testamentet: Genesis,
Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium
(jfr dessa ord). Genesis (1:sta Moseb.,
»ursprungets bok») handlar om verldens skapelse,
syndafallet, syndafloden, babylonska förbistringen,
menniskoslägtets utbredning och patriarkernas
historia. Exodus (2:dra Moseb., »uttågets bok»)
beskrifver israeliternas träldom i Egypten,
uttåget ur detta land, lagstiftningen på Sinai och
vandringen i öcknen. Leviticus (3:dje Moseb.,
»levitboken») innehåller lagbestämmelser
för det levitiska presterskapet och om den
levitiska offergudstjensten. Numeri (4:de Moseb.,
»uppräkningarnas bok») uppräknar namnen på de
israelitiske höfdingarna samt innehåller, utom
åtskilliga lagbestämmelser, omständliga beskrifningar
på stammarnas och härafdelningarnas läger- och
tågordning under öckenvandringen samt berättelser om
åtskilliga tilldragelser under densamma. Deuteronomium
(5:te Mosob., »den andra lagen») talar om huru
Mose vid öckenvandringens slut erinrar folket om
hufvudtilldragelserna under de fyratio åren,
upprepar hufvudinnehållet af lagen, tillägger
nya lagbestämmelser samt uttalar förmaningsord
till folket. De sista kapitlen innehålla Moses
afskedshelsning, hans välsignelse samt berättelsen
om hans död.

Enligt den gamla och ända till vår tid gängse
föreställningen skulle Mose vara författare till
P. Mot denna föreställning uppträder den
moderna bibelkritiken, inom hvilken just
pentatevk-kritiken för närvarande står främst på
dagordningen. Utgångspunkt för denna forskning har
varit den redan på 1600-talet uppmärksammade bristen
på enhet i de s. k. Moseböckernas framställningssätt,
hvilken möter straxt i början af Genesis, i det
att öfvergången från 1:sta till 2:dra kap. ej
faller sig rätt naturlig och de båda kapitlens
framställningssätt dessutom är ganska olika. Att i
dessa böcker föreligger ett af material från flere
urkunder sammansatt arbete, var en åsigt, som redan
den tiden af rationalistiskt kritiska författare
uttalades, bl. a. af den bekante judiske filosofen
Spinoza. Han ansåg Esra vara författare till P.,
en åsigt, som för öfrigt, redan under det föregående
årh., uttalats af en katolsk skriftställare, Andreas
Masius. På närmare undersökning om sammansättningen
af Genesis inlät sig under midten af 1700-talet
en med. professor i Paris af judisk börd, Jean
Astruc. Han fana då, att i vissa kapitelafdelningar,
kapitel ock kapitelserier namnet Elohim användes
såsom benämning på Gud, i andra deremot namnet Jehovah
(Jahveh), och att vidare de ställen, der Gud nämndes
Elohim, hade ett annat skaplynne än de ställen, der
han nämndes Jehovah. Deraf drog han den slutsatsen,
att Genesis var sammansatt af två urkunder, hvilka han
kalladeden elohistiska och den jehovistiska. Dessutom
trodde han sig här och der se spår af andra, mindre
källskrifter, hvilka han räknade till 10. Astrucs
»urkundshypotes», som för öfrigt saknade all
destruktiv tendens och snarare hade apologetiskt
syfte, blef epokgörande i den gammaltestamentliga
bibelkritikens historia. Den upptogs närmast af
tysken J. G. Eichhorn, som något förändrade den,
och efter honom af andra, alla mer eller mindre
divergerande i sina urkundshypoteser. Astrucs
urkundshypotes gaf emellertid i Tyskland upphof
åt en destruktiv-rationalistisk bibelkritik, hvars
egentlige grundläggare blef W. M. L. de Wette,
från år 1806. Hade Astruc och Eichhorn förfäktat
den meningen, att Mose sjelf var den Pentatevkens
författare, som begagnat sig af den elohistiska och
jehovistiska urkunden, sökte deremot de Wette visa,
att detta ej var möjligt. Han antog, att P. småningom
uppkommit under olika tider, hvarvid Genesis, Exodus
och Leviticus hade särskilda, under olika tider
lefvande författare och Numeri vore en fortsättning
till de föregående samlingarna. Författandet hade
börjat, allra tidigast, under den davidska perioden,
och författarna hade delvis betjenat sig af äldre
källor. Yngst var Deuteronomium, som förutsatte
de andra s. k. Moseböckerna; den var från konung
Josias tid eller möjligen från exilens. För öfrigt
frånkänner han Moseböckerna deras historiska värde
och anser det mesta af deras innehåll för myter
och ren dikt. Anhängare af en utvecklingsteori, som
icke erkänner möjligheten af något tillbakagående i
historien, ansåg han det omöjligt, att domaretidens
religiösa och politiska förvirring kunnat följa på
den mosaiska tidens harmoniska tillstånd. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free