Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pepton ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
overksamma. Syrans styrka är lämpligast olika
för olika ägghviteämnen och varierar (för saltsyra)
mellan 0,1–0,2 (enligt andra uppgifter 0,3–0,4) proc.;
hos normal mennisko-magsaft anses den vexla mellan
0,05 och 0,3 proc., medan den hos fiskarna uppgår
ända till 1–1,5 proc. Vidare bör temperaturen hälst
motsvara kroppsvärmen. Pepsin från varmblodiga
djur verkar alltså kraftigast vid omkr. 40°,
under det att pepsin från fiskar eller grodor är
verksamt ännu vid nära fryspunkten och verksammast
vid vanlig rumstemperatur, på grund hvaraf man äfven
antagit detsamma vara af annan art än de varmblodiga
djurens. Pepsin-digestionen störes och fördröjes
genom hopningen af digestionsprodukter, men blir
åter lifligare vid dessas aflägsnande (såsom fallet
är vid den naturliga matsmältningsprocessen) eller
vid utspädning med surgjordt vatten (vid artificiella
difestionsförsök). Under lämpliga förhållanden an
pepsinet öfverföra sin 1,000-dubbla mängd ägghvita
till pepton. På fett och kolhydrat inverkar pepsinet
deremot icke. – Det i handeln förekommande pepsinet
beredes af slemhinnan från färska magsäckar af
får eller vanligen svin. Den tvättade, afskrapade
slemhinnan extraheras med saltsyrehaltigt vatten,
och den klarade lösningen mättas med koksalt, då
af ägghviteämnen förorenadt pepsin afskiljes och
uttorkas, utan att uppvärmas. Många andra metoder
användas äfven, såsom extraktion med glycerin,
alkoholhaltigt vatten m. m. Pepsinet förekommer
derför dels såsom ett vanligen mörkfärgadt extrakt,
dels i fast form, bildande små gulhvita, genomlysande,
kantiga korn af egendomlig, om gammal ost påminnande
lukt och smak eller ock ett hvitt eller gulhvitt
pulver, nästan utan lukt och smak. I senare fallet är
det oftast uppblandadt med stärkelse, mjölksocker,
dextrin e. d. Dess värde beror helt och hållet på
dess digererande förmåga, som hos olika preparat kan
vexla högst betydligt och bestämmes genom att man
efterser huru mycket fibrin eller ägghvita en viss
mängd pepsin vid tillsats af saltsyrehaltigt vatten
och uppvärmning till 40° förmår att på en viss tid
upplösa eller, rättare, peptonisera. Pepsinet har
fått ej obetydlig medicinsk användning i sådana fall,
der det sjukliga tillståndet härrör af rubbningar i
matsmältningen. Teoretiskt borde bruket deraf vara
inskränkt till de utan tvifvel ytterst sällsynta fall,
då den afsöndrade magsaften lider brist på pepsin,
men i praktiken användes det, enligt uppgift med god
verkan, vid en mängd olika dyspeptiska tillstånd,
vid kroniska magkatarrer, koliksmärtor m. m. såsom
ett magsmältningen befordrande medel. Det gifves löst
i vatten eller vin, under tillsats af litet saltsyra,
eller ock i form af piller eller pastiller. Deremot är
dess användning för andra ändamål (t. ex. utvärtes
till förstörande af kräftsvulster m. m.) helt
och hållet föråldrad. – Äfven vissa växter (de
s. k. köttätande) afsöndra safter, som förmå upplösa
ägghvitekroppen på grund deraf att de innehålla
fermentartade ämnen. Dessa synas väl i många fall
likna pepsinet och hafva t. o. m. föreslagits till
medicinskt bruk (såsom papainet ur
mjölksaften af Carica Papaya), men äro dock efter
all sannolikhet ej identiska med pepsin och torde
näppeligen kunna ersätta detta. S. J-n.
Pepton (af Grek. peptos, kokt, löst), den
modifikation af ägghvita, hvilken såsom slutprodukt
uppkommer vid ägghviteartade ämnens behandling
med magsaft (naturlig eller konstgjord). Pepton
bildas äfven vid inverkan af pankreassaft på
ägghvita, ja t. o. m. vid långvarig uppvärmning
af densamma med vatten eller (ännu bättre) mycket
utspädda syror. Äfven vid ägghvitans förruttnelse
uppträder pepton såsom ett af de första stadierna af
sönderdelning. I menniskans organism förekommer pepton
naturligtvis under matsmältningen i tarminnehållet
och äfven, fast i jämförelsevis mycket ringa mängd,
i blodet, der det särskildt synes vara bundet vid
de hvita blodkropparna. Nyare undersökningar göra
troligt dels att en del af födans ägghvita kan
resorberas, utan att förut hafva peptoniserats,
dels att peptonet i organismen åter öfverföres till
ägghvita, och att denna process till större delen
eger rum redan i tarmslemhinnan. Under normala
förhållanden förekommer intet pepton i urinen,
men deremot uppträder sådant (peptonuri), så fort
pepton inkommer i blodet från annat håll än från
tarmen, t. ex. då man vid försök på djur insprutat
peptonlösning direkt i blodet, eller då under sjukliga
förhållanden varsamlingar, kräftsvulster o. d. i
sönderfallning stadda, peptonrika massor bildats i
kroppen. – Ur kemisk synpunkt anses pepton uppkomma
derigenom att ägghvitemolekylen, antagligen under
samtidig klyfning, förenar sig med vatten. Troligen
finnas äfven flere slag af pepton, oaktadt olikheterna
dem emellan äro ännu mycket mindre än olikheterna
mellan de särskilda ägghviteämnena. Peptonets
procentiska sammansättning skiljer sig föga
från ägghvitans. Qvalitativt afviker pepton från
ägghvita derigenom att dess lösning ej koagulerar vid
kokning, ej falles af salpetersyra o. s. v. samt
diffunderar genom djuriska hinnor vida lättare än
en ägghvitelösning. Med kopparsulfat och alkali ger
pepton en vackert rödviolett vätska, ägghvita deremot
en mera blåviolett. Af vatten löses pepton ytterst
lätt, och torrt pepton upptager med begärlighet
fuktighet ur luften samt flyter sönder. I alkohol är
det deremot olösligt och kan derför ur en koncentrerad
vattenlösning utfällas vid tillsats af stark sprit. –
Det i handeln förekommande peptonet, som bildar ett
gulhvitt, ytterst fint pulver af föga angenäm lukt
och smak, beredes genom att man digererar animaliska
eller vegetabiliska ägghviteämnen med konstgjord
magsaft. Det är aldrig fullt rent, utan innehåller
oorganiska salter samt ofullständigt peptoniserad
ägghvita. Enbart eller hälst i blandning med andra
födoämnen användes det rätt mycket såsom näring åt
personer, som lida af sjukdomar i digestionsorganen,
konvalescenter m. fl., hvilkas matsmältning derigenom
underlättas, då deras organism sålunda besparas
arbetet att peptonisera födans ägghviteämnen.
S. J-n.
Pepusianer. Se Montanister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
