- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1021-1022

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pepton ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för 1842 samt blef statsgeolog för Wisconsin 1854. Död
1856. P. uppträdde 1821 med diktsamlingen Prometheus
and other poems,
efter hvilken följde Clio (3 bd,
1822–27; dikter jämte prosa-essays) samt The dream
of a day, and other poems
(1843). Hans skaldestycken
andas ungdomlig friskhet och inspiration, men äro
ofta vårdslösade i formen. Han förvärfvade sig äfven
vidsträckta språkkunskaper och biträdde Noah Webster
vid utarbetandet af dennes stora engelska ordbok.

Percy [pö’rsi], ett i Englands politiska historia
allt som oftast återkommande adligt slägt-namn,
som med normandiska eröfringen (1066) inkom till
England och under Henrik II:s regering (1154–89)
genom gifte öfvergick till Joscelin af Louvain,
en son af hertigen af Nedre Lothringen, grefve
Gottfrid den skäggige af Louvain, samt broder till
Henrik I:s andra gemål, Alice. Joscelins ättlingar
blefvo mäktiga stormän i norra England. Genom nio
generationer och under 238 år hette ättens hufvudman
Henry P., och 1377 fick hufvudmannen titeln grefve
af Northumberland. Efter en tillvaro af 500 år
utslocknade denna ätt P. 1670, men namnet gafs senare
åt den siste ättemannens dotterson Algernon Seymour,
som 1722 utnämndes till lord P. och 1749 till grefve
af Northumberland. Dennes titlar ärfdes 1750 af hans
måg, Sir Hugh Smithson, hvars ätt ännu fortlefver. Jfr
Northumberland, engelsk grefve- och hertigtitel.

Percy [pörsi], Thomas, engelsk författare, f. 1728,
blef kyrkoherde i Easton Maudit (Northamptonshire),
hofpredikant och slutligen (1782) biskop i Dromore
på Irland. Död 1811. P. är i literaturhistorien känd
framförallt genom sin samling af engelska folkvisor,
Reliques of ancient english poetry, consisting of
old heroic ballads, songs, and other pieces of
our earlier poets
(3 d., 1765; många uppl.). Denna
samling har öfvat ett ej ringa inflytande inom den
engelska literaturen (W. Scott, Tennyson). En stor
del af innehållet förskrifver sig emellertid från
Samuel Pepys samling. För öfrigt har P. behandlat sitt
material tämligen godtyckligt, ändrat och kombinerat
efter sin smak, så att samlingens vetenskapliga värde
visserligen ej är stort. Först 1868 utgafs genom Hales
och Furnivall det foliomanuskript, som låg till grund
för P:s publikation. Bland hans ej få öfriga skrifter
må nämnas Five pieces of runic poetry och Essay on the
origine of the english stage, particularly on the
hist. plays of Shakspeare
(1793). – År 1840 stiftades
för publikation af folkvisor Percy society, hvilket
sällskap upplöstes 1852 efter att hafva utgifvit
96 volymer.

Percy [-si’], Pierre François de, baron, fransk
militärläkare, f. 1754, d. 1825, generalinspektör
och chef för franska militär-medicinal-väsendet,
ådagalade stor skicklighet vid organiserandet
af fälthospital samt konstruerade de sjukbårar,
brancards, efter hvilka de af Napoleon I upprättade
brancardiers-kompanierna hade sitt namn.

Percy [pö’rsi], John, engelsk metallurg, f. 1817,
var en tid praktiserande läkare och
1851–79 professor vid »Government school of mines». Hans
Metallurgy (1861) är ett mycket framstående
arbete. P. är äfven känd såsom egare af en ojämförligt
rik historisk samling aqvareller af engelska skolan,
till ett uppgifvet antal af 12,000.

Perczel [pe’rtsel], Mór, ungersk revolutionsgeneral,
f. 1811, tjenstgjorde en tid i österrikiska
armén, men kastade sig med lif och själ in i
de politiska frågorna, sedan han 1843 blifvit
invald i landtdagen. Han ställde sig genast i
yttersta vensterns led och blef under »stormåret»
1848 en betydande person. Då kriget mot Österrike
utbröt, bildade han en friskara, vann vid Ozora,
Okt. 1848, en lysande seger och med den
generalmajorsepåletterna, men blef i Dec. s. å. grundligt
slagen, vid Moór, af Jellacic. Af nationalförsamlingen
utnämnd till öfverbefälhafvare, slog han general
Ottinger vid Szolnok (Jan. 1849), men nedlade
derefter sitt kommando för att icke få Dembinski
till förman. Församlingen gaf honom ett särskildt
befäl i Banatet, der han också vann flere vigtiga
framgångar (i Mars), men tog det åter, då han icke
ville underordna sig krigsministern Görgey. Ett nytt
kommando, emot ryssarna i norr (Juli), förlorade
han af samma grund, och vid Temesvár var han med
blott såsom frivillig. Efter kapitulationen i Világos
(Aug. 1849) räddade han sig till Turkiet, derifrån
till England. 1867 återvände han till Ungern,
invaldes i underhuset och var 1873–74 president för
Deákpartiet. På de senare åren har särskildt frågan
om återställandet af den nationella honvedsarmén
sysselsatt honom.

Perdendosi, Ital., musikt., »förlorande sig»,
bortdöende.

Perdicinae. Se Fälthöns.

Perdikkas, konungar i Macedonien. – P. I, rikets
grundläggare, var enligt sägnen en heraklid (se
d. o.) och ättling af Temenos. Hans regeringstid
förlägges till omkr. år 700 f. Kr. – P. II (454–413
f. Kr.), en son af Alexander, hade att bestå svåra
strider med andra tronpretendenter, men lyckades
medelst list och våld befästa sitt välde. Under det
peloponnesiska kriget vacklade han oaflåtligt emellan
Athens och Spartas parti. – P. III (365–360 f. Kr.),
äldre broder till Filip II, stupade i ett krig mot
illyrerna. A. M. A.

Perdikkas, macedonsk fältherre, deltog med utmärkelse
i Alexander den stores fälttåg och åtnjöt städse
konungens stora förtroende. Till honom öfverlemnade
Alexander på dödsbädden sin sigillring såsom symbol
af den kungliga myndigheten, med anledning hvaraf
P. äfven af de öfrige fältherrarna erkändes såsom
riksföreståndare. I sitt bemödande att befästa sitt
och det kungliga husets välde understöddes han troget
af Evmenes, men stötte på motstånd hos de öfrige
fältherrarna, hvilka sträfvade att hvar på sitt håll
göra sig oberoende. Antigonos, Antipatros, Krateros
och Ptolemaios ingingo mot honom en koalition; och då
han med vapenmakt ville göra sina anspråk gällande,
blef han under ett fälttåg till Egypten mördad af sina
upproriska soldater, 321 f. Kr. A. M. A.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free