- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1029-1030

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per fas et nefas ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trumskinn fås mest af kalf, pukskinn af åsna, varg och
bock, bokbinderipergament af svin. Beredningen inledes
dermed att hudarna efter skedd uppmjukning läggas i
kar, som påfyllas med kalkmjölk, hvarigenom hårets
lossnande främjas och hudfettet sönderdelas. Efter
åtskilliga dagar upptages huden och spännes
stramt i en träram, hvarest medelst en halfrund
knif vidhängande rester af kött, blodkärl, hinnor
o. dyl. afskafvas. Då det gäller finare sorter,
glattslipas derefter både narf- och köttsidan,
eljest endast den senare, med fuktad, finmalen
krita, som ingnides 3–4 gånger medelst pimsten,
hvarigenom äfven qvarvarande kalkvatten tryckes
ut. Pergamentet utspännes slutligen till torkning
å skuggigt ställe, och kritan bortgnides med ett
mjukulligt lamskinn. Det från narvsidan afskafda
jämte afskurna bitar förvandlas genom kokning (i
vatten) till s. k. pergamentlim, ett lim af god
beskaffenhet. – Pergamentet har sitt namn af staden
Pergamon, hvarest under antiken detta ämne utgjorde
den vigtigaste fabriks- och utförselvaran, sedan,
enligt sägnen, de egyptiske konungarna, afundsjuka
öfver det pergamenska bibliotekets tillväxt, i 3:dje
årh. f. Kr. inställt papyrusinförseln dit. Sjelfva
uppfinningen synes dock ega äldre anor, att döma
bl. a. af Herodotos’ uppgift om huru jonerna under
långt tidigare skeden skrefvo på ogarfvade hammel-
och gethudar. I Rom fullkomnades tillverkningen
och fick stor betydelse i 1:sta årh. f. Kr., i det
att pergament vardt det förnämsta skrifmaterialet,
något, som på grund af dess stora hållbarhet var en
lycka för literaturen. Denna rol bibehöll detsamma
under medeltiden, tills det väsentligen utträngdes
af papperet. Från boktryckarekonstens begynnelse
blef det en sedvänja att af dyrbarare tryckalster
taga några afdrag på pergament. Af sådana exemplar
har under tidernas lopp en bokskatt bildats.

Pergamentpapper, kem. teknol., papper, som
genom indoppning i svafvelsyra och derpå
följande uttvättning med vatten erhållit
likhet med pergament. Det bereddes först 1857
af Gaine. Pergamentpapper är halfgenomskinligt
och ganska hållfast. Det mjuknar i vatten, utan
att förlora sin fasthet, och kan med fördel
användas till dialys (se Diffusion) samt
i st. f. oxblåsa till betäckning af kärl, som
innehålla sylter, extrakt o. dyl. De bekanta tyska
ärtkorfvarnas omslag utgöras af pergamentpapper.
P. T. C.

Pergamentsbref l. permebref, på pergament skrifna
urkunder utan afseende på innehållet. Under medeltiden
kallades sådana i regeln endast »bref». Det af kalf-
eller fårskinn beredda pergamentet var länge det
förnämsta eller t. o. m. enda materialet för såväl
böcker som offentliga handlingar af olika slag
uti Europa. Först på 1200-talet (i Sverige först
fr. 1340-talet) begynte papperet sin framgångsrika
täflan med pergamentet, utan att dock alldeles
undantränga detsamma (i England användes ännu i dag
pergament för urkunder). Pergamentsurkunden – vi fasta
oss i det följande uteslutande vid de grundläggande
förhållandena under medeltiden – bestod i regeln af ett fyrkantigt
stycke, i vanliga fall större på bredden än på
höjden. Den plägade vikas, om den var af större
dimensioner, i två eller flere delar. I Sverige
brukades så godt som aldrig urkundens hoprullande,
liksom i allmänhet hos oss pergamentsrullar
innehållande räkenskaper, afskrifter o. s. v. äro
sällsynta. I England åter var sistnämnda bruk så
vanligt, att arkivarien der fick titeln »master of the
rolls». Det var vidare i regeln endast på ena sidan
af pergamentet, som urkunden skrefs (den kallades
också ofta endast »pagina»); baksidan lemnades
tom eller användes till hvarjehanda anteckningar
om förvaringsorten, innehållet m. m. d. Texten
skrefs i en följd utan afbrott, och i afseende på
uttryckssätt hade man vissa formulär att rätta sig
efter, efter innehållets art olika för köpebref,
gåfvobref eller testamenten, fullmakter, fastebref
o. s. v. Dessa formler voro i många fall gemensamma
för de kristna landen. Mest bekant hos oss är den
helsning, hvarmed urkunden ofta öppnades: »Alla dem,
som detta bref se eller höra, helsar jag N. N. med
Gud» e. dyl. I början af texten nämndes ock såväl
adressaten som utfärdaren. Vid dateringen – de
äldsta svenska urkunderna äro odaterade – använde
man hufvudsakligen dels den romerska kalendern,
dels den kristna helgonkalendern. Dateringen efter
månadsdag, under medeltiden sällsynt, blef i Sverige
vanlig först under Gustaf I:s regering. Urkunderna
bekräftades under en stor del af medeltiden, äfven i
Sverige var det regel, icke med underskrifter, utan
endast med sigill; det var så vanligt, att motsatsen
uttryckligen brukade anmärkas. Endast i enstaka
fall, under vissa valakter, under kyrkliga statut
(liksom vid notarialattester), förekomma i svenska
handlingar underskrifter, och äfven då de finnas, är
det ej alltid säkert, att de äro egenhändiga. Sigillet
trycktes endast sällan under texten eller på baksidan
af pergamentet; i de flesta fall hängdes det vid
urkunden, antingen vid en ur densammas nedre kant
klippt remsa eller med ett snöre, ett knippe trådar
eller en pergamentsremsa, som träddes in i för detta
ändamål anbragta snitt. I sistnämnda fall var urkunden
oftast nedtill försedd med ett uppveck, hvarigenom
sigillet bättre fästes. Af urkunden fordrades för
öfrigt bl. a., att den skulle vara hel och »oskrapad»;
man har derför alltid anledning till misstankar, när
raderingar förekomma. Ord som skulle ändras plägade i
stället prickas. Urkunden kasserades genom sigillens
bortskärande eller genom några snitt öfver sjelfva
pergamentet. Vid ömsesidiga öfverenskommelser,
kontrakt m. m. d. förekom stundom s. k. »delad»
eller »utskuren» skrift. Urkunden skrefs i två
exemplar på samma stycke pergament (eller papper),
och hvardera kontrahenten tog sin anpart, hvarvid
de båda exemplaren stundom klipptes isär uti uddar
(jfr Certeparti). Det märkligaste exemplet på en dylik
»utskuren» skrift på pergament i Sverige torde vara
Karl Knutssons (Bonde) förlikning med Krister Nilsson
(Vase) af år 1441, hvaraf den förres exemplar förvaras
i Riksarkivet. Med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free