- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1039-1040

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Periferi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kimons landsförvisning (460) och den nära samtidigt
på förslag af Efialtes, P:s vän och medhjelpare,
genomförda inskränkningen i areopagens makt och
myndighet. Sedan äfven den framstående ledaren
för det aristokratiska partiet Thukydides (icke
historieskrifvaren) blifvit landsförvisad genom
ostracism (443 f. Kr.), var P. i sjelfva verket
enrådande, utan att hans välde grundade sig på något
annat än ett fritt folks obegränsade förtroende för
sin främste medborgare. Det var, säger den samtidige
historieskrifvaren Thukydides, till namnet folkvälde,
men i sjelfva verket ett af den främste mannen
utöfvadt envälde. Den officiella ställning, i hvilken
P. utöfvade sin statsstyrelsens alla delar omfattande
makt, var strategämbetet, till hvilket han år från år
återvaldes, och det medel han använde för att sätta
sig i förbindelse med folket och vinna det för sina
planer var det fria ordet i folkförsamlingen. Hans
sakrika, allt konstladt ordprål försmående vältalighet
skildras såsom öfverväldigande. Man sade, att han
såsom talare hade till sitt förfogande Zevs’ åska
och blixt, och kallade honom »Olympiern». Genom att
utvidga folkdomstolarnas betydelse och verksamhet,
hvarmed äfven följde införandet af aflöning för
heliasterna (bisittarna i dessa domstolar), ökade
P. i hög grad det lägre folkets politiska inflytande,
likasom han tillgodosåg dess intresse genom att af
statens medel utdela s. k. »skådespelspenningar»
(theorika), hvarigenom äfven de fattige sattes i
tillfälle att vid de stora högtiderna bevista de
med religionsväsendet på det närmaste förbundna
skådespelen. Båda dessa åtgärder hafva blifvit skarpt
klandrade. Egentligen var det dock deras urartande och
missbruk under följande tider, som förtjänade klander,
likasom det öfver hufvud får medgifvas, att P:s
demokratiska reformer i många fall lösgjort krafter,
hvilka i okloka eller samvetslösa folkledares händer
visat sig i hög grad skadliga. Athens materiella
utveckling nådde under P:s ledning en förut icke
anad höjd, och med afseende på andlig odling intog
det en gång för alla sin plats såsom en föresyn och
en högskola för hela Grekland. Sjelf en upplyst vän
af vetenskap och konst, gynnade P. på allt sätt deras
idkare. Med biträde af sin vän Fidias (se d. o.) och
andra framstående konstnärer smyckade han Athen med
en mängd praktfulla byggnader (Parthenon, Propyléerna,
Odeion m. fl.) och bildverk. Äfven sörjdes för Athens
fullständiga befästande genom fullbordandet af »de
långa murarna», som förbundo staden med hamnen
Peiraievs. Visserligen slukade dessa storartade
byggnadsföretag oerhörda summor, men ett så glänsande
resultat lemnade det oaktadt P:s finansförvaltning,
att vid peloponnesiska krigets utbrott fanns en samlad
skatt af 6,000 talenter (ungef. 25 mill. kr.). –
På den utländska politikens område umgicks P. till
en början med den storartade planen att förena alla
grekiska stater såväl i Asien som i Europa till ett
enda stort statsförbund, hvarigenom de skulle vinna
såväl fred i sitt inbördes förhållande som trygghet
gent emot utlandet. Då detta
förslag i sin helhet hade strandat, hufvudsakligen
genom Spartas trångbröstade motstånd, sträfvade han
att åtminstone delvis förverkliga det genom att
under Athens ledning samla så många grekiska
stater som möjligt. Detta ledde snart nog till
en sammanstötning med spartanerna, mot hvilka
athenarna ledo ett nederlag vid Tanagra i Beotien
(457 f. Kr.). Men denna förlust ersattes snart genom
andra framgångar, och under den nästföljande tiden
måste såväl Beotien som Fokis och Lokris inträda
i Athens vapenförbund. Athen var då äfven till
lands den mäktigaste staten i Grekland. Men detta
förhållande ombyttes med ens genom det afgörande
nederlaget vid Koroneia (447), der athenarna under
P:s frånvaro och mot hans råd inläto sig i strid
mot de affållige oligarkerna i Beotien. Med möda
lyckades P. rädda Eubea, men Beotien, Fokis och
Lokris äfvensom alla sina betydliga besittningar
på Peloponnesos, måste Athen afstå genom ett år 445
afslutadt »trettioårigt stillestånd». Då sålunda
Athens stormaktsställning till lands måste uppgifvas,
blef det P:s förnämsta omsorg att utvidga och stärka
dess sjöherravälde. Affälliga eller motspänstiga
bundsförvandter (Naxos, Eubea, Egina, Samos m. fl.)
kufvades med vapenmakt, till en del under P:s eget
anförande, och för att befästa Athens välde i de nya
besittningarna utsändes till dem attiska nybyggare,
eller s. k. klerucher (se d. o.). Mer än väl insåg
P., att ett afgörande krig med Sparta och det under
dess ledning stående peloponnesiska förbundet förr
eller senare måste utbryta. I det längsta ville han
dock bevara freden, och af en honom till buds stående
hemlig fond utbetalade han derför årligen subsidier
för att motarbeta krigspartiet i Sparta. När det
»peloponnesiska kriget» (se Grekland, sp. 1535)
omsider utbröt (431) och spartanerna med sina
bundsförvandter under grymma härjningar inträngde
i Attika, vidhöll P. med orubblig fasthet sin
plan att icke inlåta sig i någon öppen strid med
den till lands öfverlägsne fienden, utan blott
försvara sig inom Athens murar och med flottan
angripa kusterna af Peloponnesos. Men under trycket
af krigets härjningar och en fruktansvärd pest
svigtade folket i sin tillit till P. Anklagelser
framslungades först mot hans vänner Anaxagoras och
Fidias samt hans gemål i andra giftet, den sköna
och snillrika milesiskan Aspasia (se d. o.), med
hvilken P. lefde i ett enligt attisk lag icke giltigt
äktenskap. Slutligen drabbade beskyllningarna äfven
honom sjelf (430). Han uteslöts vid strategvalet
och dömdes för dålig förvaltning af statsmedel
till penningböter. Snart ångrade dock folket sin
orättvisa, återgaf honom sitt förtroende och tillät
honom äfven att såsom legitim i medborgarelistorna
upptaga sin son med Aspasia. Redan år 429 afled P.,
offer för en febersjukdom. A. M. A.

Periklin (af Grek. peri, omkring, och klinein, luta, böja sig),
miner., en hvit, oklar, kantgenomlysande varietet
af natronfältspat, albit (se Fältspat). Den skiljer
sig från albiten derigenom att kristallerna äro långt
utsträckta i riktningen af makrodiagonalen. Ant. Sj.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free