Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Periferi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de befintliga mäss- och läsordningarna. Det sålunda
öfversedda s. k. missale romanum utgafs af Pius V 1570
och efter förnyade granskningar å nyo af Klemens VIII
1604 och Urban VIII 1634. I den gestalt, som det då
erhöll, är det ännu gällande i den romersk-katolska
kyrkan.
De protestantiska kyrkorna hafva i fråga om
perikopsystemet förhållit sig mycket olika. Den
reformerta kyrkan förkastade mer eller mindre totalt
ej endast det från den romersk-katolska kyrkan ärfda
perikopsystemet, utan äfven bruket af perikoper i
allmänhet. Längst går i detta hänseende den skotska
presbyterianska kyrkan. Denna kyrka förkastar nämligen
icke blott allt hvad stående perikoper heter, utan
går ända derhän i upplösning af kyrkoårets idé, att
hon icke ens vill veta af de stora högtiderna. De till
sitt innehåll fullkomligt obestämda söndagarna stå för
henne i intet sammanhang med hvarandra. Textvalet för
hvarje söndag är öfverlemnadt åt den för tillfället
ledande församlingsmedlemmens tycke och smak. Deremot
är den engelska episkopalkyrkan i denna punkt,
såsom i så mycket annat, mera konservativ. Hon
har åtminstone bibehållit de gamla perikoperna till
liturgisk läsning vid altaret. Den lutherska grenen af
reformationen åter häfdade såväl i detta såsom i allt
annat sin måttfullhet och sitt historiska sinne. Med
obetydliga förändringar, särskildt beträffande de
sista söndagarna i kyrkoåret, upptogos inom den
lutherska kyrkan de gamla perikoperna på sön- och
högtidsdagarna, hvarvid dock endast delvis full
öfverensstämmelse emellan de olika landskyrkorna i
ifrågavarande afseende kom att göra sig gällande. Den
efter kyrkoåret ordnade liturgiska bibelläsningen
har ock sedermera allt intill våra dagar ingått
såsom ett särskildt moment i den lutherska kyrkans
gudstjenst. Protester mot denna kyrkligt ordnade
skriftläsning såsom sådan läto dock under loppet af
det 18:de årh. höra sig dels från pietismen, dels från
rationalismen. Den förre, som icke hade mycket sinne
för de fasta perikopernas kyrkliga betydelse, såg i
perikopsystemet en hämmande skranka för den heliga
skrifts gudstjenstliga användning och för densammas
allmännare bekantgörande bland folket, hvarför den ock
högljudt klagade öfver »perikoptvånget». Den senare
åter, representerad af den s. k. »upplysningens»
vänner, fann i de fastställda perikoperna ett
besvärligt hinder för spridandet af den »naturliga
moralen». Men hvarken pietismen eller rationalismen
har dock lyckats fullständigt uttränga det urgamla
kyrkliga perikopsystemet, om man än flerestädes
vid sidan af den ursprungliga perikopserien till
periodiskt omvexlande användning fogat en eller flere
andra serier, valda dels med, dels utan hänsyn till
den förstnämnda. Den nyare preussiska agendan har
lemnat predikanten till en viss grad fritt att välja
bibelställen till grund för predikan, men bibehållit
de gamla perikoperna att läsas för altaret.
Inom den svenska kyrkan följdes under den katolska
tiden samma ordning som annanstädes. »Lectio selecta»
var gängse sed. Med
reformationens införande gjordes till en början derutinnan
den förändring att »lectio continua» gjordes till
regel och »lectio selecta» af de gamla perikoperna
fick ega rum endast såsom undantag. I den äldsta,
af Olaus Petri utarbetade mässboken fanns nämligen
föreskrifvet, att efter kollektan skulle läsas
»ett kapitel eller ett halft af S:t Paulus’ eller
någon apostels epistel» och efter gradualpsalmen
»evangelium, ett kapitel eller ett halft af någon
evangelist», och hölls det för »anständigast att gå
från kapitel till kapitel» såväl i de apostoliska
skrifterna som i evangelisterna. Härvid göres
emellertid det tillägg, att, »om folket deröfver
förargades, kunde man dock bruka de epistlar och
evangelier, som i mässboken voro upptecknade». Först
i handboken af år 1614 blef det föreskrifvet, att
man icke fick läsa annan epistel eller evangelium
»än det, som dagen tillydde». I 1686 års kyrkolag
äfvensom i handboken af år 1693 föreskrifves, att de
gamla såväl epistel som evangelieperikoperna skola
begagnas vid fullständig högmässogudstjenst. 1811
års handbok införde härutinnan den förändringen
att blott en perikop lästes ifrån altaret, nämligen
den, öfver hvilken icke i högmässan predikas. Genom
k. cirkulärbrefvet af d. 26 Okt. 1860 stadgades åter,
att under högmässogudstjensten skall vid altaret
läsas såväl dagens epistel som det af ålder nyttjade
evangeliet. – Först på 1700-talet började man i
Sverige liksom i utlandet sätta i fråga införandet
af en ny eller förändrad perikopserie. Åtskilliga
»förslag till bättre anordning af predikotexter»
framkommo. Nästan alla ledo dock af det stora
hufvudfelet att de lemnade åsido den rätta liturgiska
synpunkten för frågans bedömande. Man trodde sig
kunna vinna en förbättring i textregleringen blott
genom att lämpa densamma efter de särskilda lärornas
systematiska ordning i dogmatiskt hänseende. De
framlagda förslagen blefvo ock utan resultat. Med
början af detta årh. väcktes frågan å nyo till
lif. Vid 1809 års riksdag yrkades enträget på
nödvändigheten af en förbättrad evangeliebok. Det
första förslaget till en sådan framlemnades till
presteståndet vid 1815 års riksdag. För ytterligare
granskning nedsattes 1816 en komité, hvars förslag
i ämnet utkom 1817. År 1819 utgaf en af ledamöterna
i nämnda komité, Franzén, ett särskildt »förslag till
texter vid den allmänna gudstjensten». Såväl detta som
ett af sagda komité 1821–1822 utarbetadt nytt förslag
framlades inför riksdagen 1823. Då meningarna voro
mycket delade, förföll emellertid hela saken. Vid
1828–30 års riksdag upptogs frågan å nyo, ehuru
likaledes utan resultat. På anhållan af rikets ständer
vid riksdagen 1848, att evangeliebokskomitén åter
måtte försättas i verksamhet, och med anledning af en
inom presteståndet väckt motion om icke så mycket en
omarbetning af den gamla evangelieboken som fastmer
ett tillägg i densamma genom utväljandet ur Nya
testamentets heliga skrifter af tvänne nya årgångar
predikotexter tillsattes följande året (1849) en ny
komité för sagda ändamål. Följden deraf blef till
sist k. kung. af d. 26 Okt. 1860, hvarigenom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
