- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1055-1056

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peringskiöld ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men flyga tungt och tröttna snart. Deras föda utgöres
af bär, frön och andra växtämnen samt insekter. De
blifva icke så tama som åtskilliga andra hönsfoglar,
fortplanta sig, endast då de hafva godt utrymme,
äro grälaktiga, kifvas med tamhönsen och kalkonerna,
stryka vidt omkring, gömma sitt näste så mycket
som möjligt, rufva just icke ifrigt och kunna
icke fördraga stark köld. Deremot roa de genom
sin ständiga rörlighet, sin vackra fjäderdrägt
och sina egendomliga ställningar och rörelser. –
Horn-perlhönan, N. cristata, har en hornartad hjelm
på hjessan och två köttiga flikar vid underkäkens
rot. De nakna kinderna äro blåhvita, öfverbröstet
och nacken lilafärgade, ryggen och öfvergumpen grå,
med små, hvita, i kanterna mörkare fläckar och större
sådana på öfre vingtäckarna. Undre kroppsdelarna äro
gråsvarta, med större, hvita perlfläckar. Längden
utgör 50 cm. Arten, som är stamform för de tama
perlhönsen, är hemma i Öfre Guinea och östra Afrika. –
Gam-perlhönan, N. vulturina, har hufvudet slätt
och naket utom ett på bakhufvudet från det ena
örat till det andra gående fjäderkrås. Halsens
fjädrar äro lansettlikt förlängda, med hvita och
blå längdstrimmor. Bröstet är i midten svart, på
sidorna blått; ryggen och buken bära täta, mycket
små, hvita perlfläckar. Mellersta stjertpennorna
äro förlängda. Fogelns längd utgör 60 cm. Arten är
hemma i östra Afrika. – Khangan, N. pucherani, som
bebor Sansibar, är vackert blåsvart, mycket mörkare
än andra arter och öfverströdd med ganska små,
hvita perlfläckar. Hufvudet bär en yfvig fjädertofs;
slören saknas, men den nakna huden bildar nedtill
djupa veck på halsen, hvilken omgifves af en krage af
fina fjädrar. Längden är 50 cm. C. R. S.

Perlmalm. Se Sjömalm.

Perlmossa. Se Caragheen.

Perlmussla, zool., ett gemensamt namn för de
musslor, hvilka äro kända såsom ofta frambringande
s. k. äkta perlor, eller de runda, stundom aflånga
eller oregelbundet formade bildningar af »perlemor»
(se d. o.), med hvilken musslor öfverdraga insidan
af sina skal. Den förnämsta perlmusslan, Meleagrina
margaritifera
L., hör till perlemormusslornas grupp,
Aviculaceae, bland musslorna (se d. o.). Inom
denna grupp träffas i varmare haf slägtet Avicula
Brug., som lemnar något perlemor, och från hvilket
Lamarck afskilde slägtet Meleagrina, hvars skal
sakna låständer, hafya båda lika stor hvälfning
samt äro utan öronflik. Den äkta perlmusslan
lefver i synnerhet i Indiska hafvet och Persiska
viken, der på flere ställen idkas perlfiske. Hon
träffas äfven i Mejikanska viken. Om en annan
perlmussla, Mya margaritifera (Margaritana
margaritifera
Retz.), se Flodperlmussleslägtet.
O. T. S.

Perlor (Med. Lat. perula; af omtvistad härledning),
hårda, glänsande, till formen rundade samt
hufvudsakligen af kolsyrad och fosforsyrad kalk
bestående föremål, hvilka äro af väsentligen samma
ämne som perlemor och alltid bildas i perlmusslans
inre, antingen liggande fritt i mantelkanten eller,
stundom, fastvuxna vid skalet. Perlan synes vara frukten
af en sjuklig stegring i afsöndringen af
perlemorämnet. Någon liten främmande kropp (ett
sandkorn, parasitägg l. dyl.), som inkommit i musslan,
framkallar genom sin retning en förhöjd afsöndring
från mantelkörtlarna, och kring denna kropp såsom
kärna afsätter ämnet sig i fina, koncentriska
lager. Perlans egendomligt milda och lifliga glans
härrör af perlemorämnets ljusinterferens, modifierad
genom lagrens koncentriska böjning. Perlor förekomma
ingalunda i alla musslor; ofta händer det, att man
finner perlor i endast 1 på 100 exemplar, men så
kan denna enda mussla också innehålla bortåt 100
perlor (vanliga antalet är 8–12). Till formen äro
de mestadels ärtrunda, ej sällan päronformiga,
de minsta af ett vallmofrös storlek, de största
såsom ett dufägg och betingande ett pris af ända till
250,000 kr. stycket. De minsta perlorna säljas i hopar
efter vigt och kallas lodperlor; större, knöliga och
besynnerligt formade exemplar kallas barockperlor. Den
vanliga fårgen är en matt och genomskinligt hvit,
silfverskimrande, med dragning åt gult eller
blekblått. Dock förekomma äfven guldgula, rosenröda,
rödbruna, blå, violetta, ja svarta perlor. Glansen
kan förloras genom nötning, svett och syror; den
aftager i allmänhet efter längre tidrymder, såsom
förklarligt är hos en delvis djurisk substans. – De
förnämsta perlfiskena ega rum vid Ceylons nordvestkust
och i Persiska viken. På Ceylon är perlfisket britiska
regeringens monopol. Den omkr. 30 km. långa perlbanken
ar belägen i Manaarviken, 20 km. från den öde kusten,
och är indelad i 7 områden, bland hvilka några skattas
hvarje år, medan de öfriga lemnas orörda, på det
musslorna må växa och afla af sig. Det har periodvis
inträffat, att man fått ingenting under 5–11 år,
antagligen till följd af att hafsströmmar afsatt en
gyttja, som dödat musslorna. Fisket försiggår under
6 veckors tid, i Mars–April. Sedan flottiljen ordnat
sig, sänka sig de inf ödde dykarna till bottnen,
endast försedda med en vid midjan fäst nätkorg samt
en knif för lösgörande af musslorna. Dykaren stannar
i vattnet högst 80 sekunder och företager 40–50 sådana
dykningar dagligen, men han får snart sin helsa bruten
deraf. Ganska få blifva ett byte för hajarna, hvilka
väl bortskrämmas af bullret och plaskandet från alla
båtarna, att icke räkna de ombord medföljande
hajbesvärjarnas sånger. De uppfiskade musslorna säljas
genast på auktion i lotter om 1,000 st., nedstickas
i sanden, för att djuren må torka och ruttna, samt
öppnas derefter med lätthet, utan att perlorna
skadas. Perlorna rundas och poleras i perlstoft,
klassificeras efter storlek och förses vanligen med
hål tvärsigenom. De indiska perlorna äro i regeln
klotrunda, mjölkhvita och något genomskinliga,
med eller utan en svag perlemorfärg. – Ännu större
är perlfisket i Persiska viken, framförallt vid
ön Barejn, hvilket är monopol för sjeichen af
Busjir. Det drifves i Juli–Sept. Dykarna nedstiga
endast 12–15 gånger om dagen och lära ej taga skada
deraf. De persiska perlornas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free