Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prydnadsartikilar. Papier-maché- och mosaikarbeten spela en
vigtig rol, glas- och lädervaror likaledes. För sina
väfnadsarbeten är P. sedan gammalt berömdt. Mattor
tillverkas i Aserbejdjan, Farahan, Kurdistan,
Korasan, Kirman, Fars m. fl. st. Bästa qvalitet
kostar på platsen 15 till 20 kr. per qvm. Filtar
fabriceras i Jesd och Kirman. Sjalar tillverkas i
Mesjhed och Kirman, i hvilken stad finnas icke mindre
än 100 fabriker. Finaste qvalitet fordrar ett års
arbete och kostar omkr. 400 kr. Sjalarna tillverkas af
getens bottenull. Tyger, spetsar och väfnader af siden
förarbetas i Resjt, Jesd, Kasjan och Ispahan. Handeln
har, trots persernas stora förkärlek för det
kommersiella basarlifvet, icke utvecklat sig i någon
synnerligen betydlig grad. Rikets genomruttna inre
förhållanden, osäkerheten till person och egendom,
brist på kapital och arbetskraft, på segelbara floder
och hamnar, den obetydliga uppmuntran och belöning,
som från högre ort komma den verksamme och driftige
till del, statsinkomsternas dåliga förvaltning, de
höga inrikes tullarna, svårigheterna af transporten på
de dåliga vägarna, allt detta lägger stora svårigheter
i vägen för handeln. Armenier och parser äro de
driftigaste köpmännen. Sedan freden i Turk-mantsjaj
(Febr. 1828) mellan Ryssland och P. hafva flere
andra europeiska makter slutit handelstraktater med
Persien (Sverige d. 17 Nov. 1857), och utförseln
af inhemska alster till Europa har derigenom ökats
betydligt. Denna utförsel gick först öfver Astrakan
och Tiflis, men genom ångbåtstrafikens utveckling på
Svarta hafvet sökte den sig väg öfver Tebris, Ersirum
och Trapezunt, som blefvo hufvudstapelplatser för det
persisk-europeiska varuutbytet. Nu, sedan jernvägen
Batum–Tiflis blifvit färdig, har äfven denna väg,
Tebris–Trapezunt, fallit i glömska, och Batum och Poti
trädt i Trapezunts ställe. Pålitliga statistiska
uppgifter öfver in- och utförseln fattas ännu,
men genom resp. konsulers årsberättelser kommer man
sanningen tämligen nära. De vigtigaste exportartiklar
äro siden, tobak, opium, mattor, sjalar, hudar,
torkad frukt och bomull; de vigtigaste importartiklar
äro bomullstyger, glasvaror, porslin och andra
husgerådssaker, socker, papper, té, stearinljus,
tändstickor, vapen, jern och koppar. Tebris (170,000
innev.) är P:s. största handelsstad. Ispahan, Resjt,
Sjiras, Jesd, Kirman och Mesjhed äro handelsplatser
af andra ordningen. Teheran, rikets hufvudstad,
drifver obetydlig handel. Den persiske köpmannen
utmärker sig genom företagsamhet, verksamhet och
skarp blick och kan hela år ligga ute i aflägsna
land (Nisjnij Novgorod eller Konstantinopel)
i och för kommersiella intressen. Konkurser äro
sällsynta. Till regeringen lemnas 5 proc. af såväl in-
som utförseln. Af största betydelse för omsättningen
i landet är det telegrafnät, som numera förenar de
större städerna. År 1886 hade P. ett telegrafnät om
6,153 km. längd. Af dessa komma 1,850 km. på den stora
engelska telegrafen, som löper genom Tiflis, Tebris,
Teheran, Ispahan, Sjiras och Busjir för att i
Karatsji förena sig med det indiska telegrafnätet. En
af de tre trådarna på denna linie tillhör enligt
fördrag persiska regeringen. De öfriga linierna
äro persiska och vanvårdas på ett sorgligt sätt. –
Brefpostförbindelse existerar mellan alla de vigtigare
städerna. På hufvudhandelsvägarna finnas posthus
(tjaparchané) med 30 à 40 km. mellanrum. Dessa
äro 171 till antalet, hvart och ett med sin
postmästare, som på egen risk underhåller ett visst
antal hästar för posttjensten. Dessutom uppbär han
200 francs af regeringen för reparationer samt en
viss mängd spanmål och foder om året. Taxan är 1
franc för farsach (6,5 km.). Hufvudmynt äro tomân
(i vigt och halt = 10 francs) = 10 krân; 1 kran =
2 panabâd, 1 panabad = 10 sjâhi, 1 sjahi = 50 dinâr.
Kursen vexlar mycket, och kranens värde är olika i
olika delar af landet.
Befolkningen. Då ett statistiskt ämbetsverk
saknas i P., kan man icke med noggranhet angifva
befolkningens antal, men genom beräkningar har man
(Behm och Wagner) kommit till följande resultat. Hela
rikets folkmängd uppgår till 7,653,000 menniskor,
af hvilka 1,963,000 bo i städerna, 3,780,000 på
landsbygden och 1,910,000 äro nomader. Det är dock
alltför möjligt, att dessa siffror äro för lågt
tilltagna, och många statistici uppskatta folkmängden
till 8, 9, ja till och med 10 mill. Dessa innebyggare
äro hvarandra till härkomst, seder och språk mycket
olika. Endast 3 mill. äro äkta perser, hvilka tillhöra
den iranska grenen af den indo-europeiska folkstammen
(se Iraner). En tredjedel af befolkningen består
af invandrade stammar, de s. k. iliât, som bo utmed
nordgränsen, i de vestliga bergstrakterna och i
det inre af östra Persien. Af dem lefva somliga
stammar uteslutande i tält och ombyta med årstiderna
vistelseort. Om vintern lefva de på låglandets slätter
i kisjlak (vinterboningar), men om sommaren stiga de
långsamt upp mot höglanden med sina oöfverskådliga
hjordar för att undvika hetta och de brännheta
stepperna och för att i en friskare luft, fria från
stickande insekter, beta sina hjordar omkring jajlak
(sommarboningarna) på frodigare betesmarker. Af
fåren bereda de kläder och mat; af fårmjölk beredas
en sorts, ost af salt smak och halfflytande smör,
mycket omtyckt i hela landet. Dessutom föra de med
sig hästar, åsnor, mulåsnor och kameler, nötkreatur,
getter och hundar. Tid efter annan föra de sina varor
och djur till städerna, der de utbyta dem mot vapen,
ammunition, husgerådssaker och andra artiklar. Hvarje
stam har ett visst område sig anvisadt af regeringen;
och då en stam öfverskrider en grannstams område,
uppstår alltid strid, som ofta kan blifva både blodig
och långvarig. I spetsen för hvarje nomadstam (il)
står en stamäldste (il-kan), som; i sjelfva verket
har större makt öfver de sina än regeringen. Hans
ämbete är ärftligt, och den äldste familjemedlemmen
blir il-kan, när den förre dör. Hvarje ny il-kan
installeras af sjahen i sin värdighet derigenom att
denne sänder honom en äreklädnad. Nomadernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
