Print (PDF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1083 Persien (Stånd och klasser). 1084 gen sitta och sola sig på en divan och låta tanken följa vattenpipans rökmoln, men han kan äfven, om nödvändigheten så fordrar, arbeta och underkasta sig betydliga strapatser. De vigtigaste klädesplaggen äro skjortan, linderjackan eller västen, rocken, hvars vida skört räcka till knäna, samt de vida byxorna. Den nationella mössan, Jculäh, är tillverkad af svart lamskin, var förr mycket hög och spetsig upptill, men har under tidernas lopp blifvit allt lägre och är nu platt upptill. Den qvinliga promenaddrägten är mycket enkel. Den utgöres af en stor, blå, säck-formig mantel, som räcker från hj essän till fotknölarna. Yid pannan börjar den hvita slöjan, som räcker till knäna. Framför ögonen är den försedd med ett galler af genomskinligt tyg. Inomhus äro qvinnorna klädda i mycket lätta drägter: en kjortel, som räcker blott till knäna, och lemnar benen alldeles nakna. Till religionen äro perserna muhammedaner (98 proc.), ifriga sjiiter, hvarför de ock äro afsvurna fiender till alla sina grannar, turkar, araber, af-ganer etc., hvilka äro sunniter. Till det yttre äro de strängt troende, men många afvika i tysthet från den rätta tron. De presterlige ämbetsmännen äro imarn-i-djuma, sjeich-el-islam. mudjtehid och molla. Af dessa är imam-i-djuma, eller öfverstepresten i Ispahan, den förnämste. Mudjtehiderna äro lärda teologer, som på grund af sin bildning åtnjuta stort anseende. Den oräkneliga massan af mollaer är deremot för det mesta hycklare och bedragare, hvilka begagna den presterliga drägten som ett medel att narra åt sig de vidskepliges egodelar. Sei-der (afkomlingar af profeten) finnas i alla delar af landet. De igenkännas på den gröna eller blå turbanen; många äro bedragare. Flere sekter finnas. De vigtigaste äro följande. AU Al-lahi (d. ä. Ali den gudomlige) är en sekt, som förfäktar Alis inkarnation af Gud. De tro ej på koran, förrätta ej bön, fasta ej i Eamazan och förtära fläsk. Deras stamtillhåll är Kirman-sjah. En annan sekt är bobi (se d. o.). Sjejchi är en sekt, som sysselsätter sig med att undersöka Imam Mahdis tillvaro och karakter. Dessutom finnas, förutom kristna och judar, äfven guebrer 1. parser (se d. o.) till ett antal af 8,500 i Jesd och Kirman och ett fåtal i några andra städer. Den allmänna bildningen står i P. på en låg ståndpunkt. I städer och byar gifves det visserligen alltid skolor, men den kunskap, som der bibringas ungdomen, är ytlig och består nästan uteslutande i koranläsning, inlärandet af arabiska språket, skönskrifning och läsning af skalderna. Kegeringen gör intet för bildningen; skolorna äro alla privata. Högre läroanstalter äro, förutom universitetet i Teheran, der europeiska och i Europa utbildade persiska lärare undervisa, ett slags seminarier (medrese^lm. medresät}. der mollaer och vetenskapsmän enligt österländsk mening utbilda sig. Der studerar man persiska, arabiska och turkiska språken, vältalighet och poesi, korantolkning, teologi, aritmetik, astrologi, alkeini, medicin, farmakologi, lagkunskap, historia och geografi. Astrologien spelar en vigtig rol i perserns lif. I alkemi och medicin excellera många dervisjer. Den historiska kun- skapen är klen. Om historiska fakta från den islamitiska tiden veta perserna föga, men på Ferdusis gamla konungasagor tro de blindt. I Teheran utkomma 2 tidningar, en på persiska och en, »Écho de Perse», på franska. Böcker tryckas i Teheran och Tebris. En almanack, innehållande åtskilliga astronomiska observationer, utgifves äfven. Tidräkningen grundar sig på de tolf arabiska månmånaderna, hedjrans manår. Bland de sköna konsterna har blott Arkitekturen vunnit någon utveckling. Den är enkel, men smakfull och rik på stalaktitlika prydnader samt utmärkes deraf att väggarna beklädas med i gips infattade spegelskifvor samt genom blomstermåleri, nischer, kupoler och minareter. I allmänhet lägger man mera vigt på husets inre prydnad än på dess yttre. I persiska målningar saknas alltid perspektiv och riktig fördelning af skuggor och dagrar; färgerna äro deremot friska och omvexlande. Den handt-verksmässigt utförda musiken stär mycket lågt, och sången liknar ett gällt, melankoliskt gnällande, svårt att beskrifva. Stånd och klasser. En skarp skilnadmel-lan stånden saknas i P., lika väl som en egentlig gammal adel. Stamträd ega blott några il-kaner, som räkna sina anor från Djingis, Timurs eller sasanidernas tider. Ordet nedsjäbet betyder visserligen adel, men man menar dermed snarare den mera framstående ställning, som individen intager i samhället. Då lyckan vexlar hastigt och nyckfullt, händer det sällan, att en familj eger glans och anseende genom tre generationer. Sjahsäde (»konungason») benämnas prinsarna af den regerande dynastien, och hvar och en af dem bär titeln mirsa, t. ex. Abbas mirsa, »prins Abbas». (Mirsa framför namnet betyder deremot skrifkunnig.) Emir-säde (»fursteson») kallas kungliga familjens aflägsnare slägtingar. Den egentliga adelstiteln kan erhålles antingen af sjahen eller ärfves efter föräldrar. Folk af turkisk härkomst, i synnerhet militärer, erhålla titeln beg. Borgareklassen utgöres af köpmän, handtverkare och landt-brukare. Köpmännen äro ofta ganska rika och beherska ofta adeln. Det vimlar af dervisjer eller tiggaremunkar i P. En del af dem är hinduer. Qvinnornas ställning är i P. mycket olika alltefter de olika stånd de tillhöra. I de lägre stånden hjelper hustrun mannen i hans arbete, är icke rädd för att tala vid en främling eller att visa sig obeslöjad; hennes ställning är har med ett ord vida bättre än i de högre stånden, der månggifte råder, och der hon icke blott måste vara tätt beslöjad utomhus, utan äfven hålla sig på afstånd från alla främmande män. Yid elfva år är hon mogen till äktenskap. Hemgift gifves ej åt flickan, utan magen får betala åt hennes föräldrar en köpesumma, hvars storlek beror på flickans utseende. Äktenskap mellan anförvandter förekomma ytterst ofta. Det gifves två slags äktenskap: akdi, det lagliga, och sighe, det olagliga. Man får hafva blott fyra lagliga, men så många olagliga hustrur som hälst. Engifte är dock regel, emedan det blott är de rika, som hafva råd att hålla sig flere hustrur. Inrät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
