- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1083-1084

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dagen sitta och sola sig på en divan och låta tanken
följa vattenpipans rökmoln, men han kan äfven, om
nödvändigheten så fordrar, arbeta och underkasta sig
betydliga strapatser. De vigtigaste klädesplaggen äro
skjortan, linderjackan eller västen, rocken, hvars
vida skört räcka till knäna, samt de vida byxorna. Den
nationella mössan, kulâh, är tillverkad af svart
lamskin, var förr mycket hög och spetsig upptill,
men har under tidernas lopp blifvit allt lägre och
är nu platt upptill. Den qvinliga promenaddrägten är
mycket enkel. Den utgöres af en stor, blå, säckformig
mantel, som räcker från hjessän till fotknölarna. Vid
pannan börjar den hvita slöjan, som räcker till
knäna. Framför ögonen är den försedd med ett galler
af genomskinligt tyg. Inomhus äro qvinnorna klädda i
mycket lätta drägter: en kjortel, som räcker blott
till knäna, och lemnar benen alldeles nakna. Till
religionen äro perserna muhammedaner (98 proc.),
ifriga sjiiter, hvarför de ock äro afsvurna fiender
till alla sina grannar, turkar, araber, afganer etc.,
hvilka äro sunniter. Till det yttre äro de strängt
troende, men många afvika i tysthet från den rätta
tron. De presterlige ämbetsmännen äro imam-i-djuma,
sjeich-el-islam. mudjtehid och molla. Af dessa är
imam-i-djuma, eller öfverstepresten i Ispahan, den
förnämste. Mudjtehiderna äro lärda teologer, som på
grund af sin bildning åtnjuta stort anseende. Den
oräkneliga massan af mollaer är deremot för det
mesta hycklare och bedragare, hvilka begagna den
presterliga drägten som ett medel att narra åt sig
de vidskepliges egodelar. Seider (afkomlingar
af profeten) finnas i alla delar af landet. De
igenkännas på den gröna eller blå turbanen; många
äro bedragare. Flere sekter finnas. De vigtigaste äro
följande. Ali Allahi (d. ä. Ali den gudomlige) är en
sekt, som förfäktar Alis inkarnation af Gud. De tro
ej på koran, förrätta ej bön, fasta ej i Ramazan och
förtära fläsk. Deras stamtillhåll är Kirmansjah. En
annan sekt är babi (se d. o.). Sjejchi är en sekt,
som sysselsätter sig med att undersöka Imam Mahdis
tillvaro och karakter. Dessutom finnas, förutom
kristna och judar, äfven guebrer l. parser (se
d. o.) till ett antal af 8,500 i Jesd och Kirman
och ett fåtal i några andra städer. Den allmänna
bildningen står i P. på en låg ståndpunkt. I städer
och byar gifves det visserligen alltid skolor, men
den kunskap, som der bibringas ungdomen, är ytlig och
består nästan uteslutande i koranläsning, inlärandet
af arabiska språket, skönskrifning och läsning af
skalderna. Regeringen gör intet för bildningen;
skolorna äro alla privata. Högre läroanstalter äro,
förutom universitetet i Teheran, der europeiska
och i Europa utbildade persiska lärare undervisa,
ett slags seminarier (medrese, plur. medresât), der
mollaer och vetenskapsmän enligt österländsk
mening utbilda sig. Der studerar man persiska,
arabiska och turkiska språken, vältalighet och
poesi, korantolkning, teologi, aritmetik, astrologi,
alkeini, medicin, farmakologi, lagkunskap, historia
och geografi. Astrologien spelar en vigtig rol i
perserns lif. I alkemi och medicin excellera många
dervisjer. Den historiska
kunskapen är klen. Om historiska fakta från den
islamitiska tiden veta perserna föga, men på Ferdusis
gamla konungasagor tro de blindt. I Teheran utkomma
2 tidningar, en på persiska och en, »Écho de Perse»,
på franska. Böcker tryckas i Teheran och Tebris. En
almanack, innehållande åtskilliga astronomiska
observationer, utgifves äfven. Tidräkningen
grundar sig på de tolf arabiska månmånaderna,
hedjrans manår. Bland de sköna konsterna har blott
arkitekturen vunnit någon utveckling. Den är enkel,
men smakfull och rik på stalaktitlika prydnader
samt utmärkes deraf att väggarna beklädas med i gips
infattade spegelskifvor samt genom blomstermåleri,
nischer, kupoler och minareter. I allmänhet lägger man
mera vigt på husets inre prydnad än på dess yttre. I
persiska målningar saknas alltid perspektiv och riktig
fördelning af skuggor och dagrar; färgerna äro deremot
friska och omvexlande. Den handtverksmässigt utförda
musiken stär mycket lågt, och sången liknar ett gällt,
melankoliskt gnällande, svårt att beskrifva.

Stånd och klasser. En skarp skilnad mellan stånden
saknas i P., lika väl som en egentlig gammal
adel. Stamträd ega blott några il-kaner, som räkna
sina anor från Djingis, Timurs eller sasanidernas
tider. Ordet nedsjabet betyder visserligen adel,
men man menar dermed snarare den mera framstående
ställning, som individen intager i samhället. Då
lyckan vexlar hastigt och nyckfullt, händer det
sällan, att en familj eger glans och anseende
genom tre generationer. Sjahsade (»konungason»)
benämnas prinsarna af den regerande dynastien, och
hvar och en af dem bär titeln mirsa, t. ex. Abbas
mirsa, »prins Abbas». (Mirsa framför namnet betyder
deremot skrifkunnig.) Emirsade (»fursteson») kallas
kungliga familjens aflägsnare slägtingar. Den
egentliga adelstiteln kan erhålles antingen af
sjahen eller ärfves efter föräldrar. Folk af
turkisk härkomst, i synnerhet militärer, erhålla
titeln beg. Borgareklassen utgöres af köpmän,
handtverkare och landtbrukare. Köpmännen äro ofta
ganska rika och beherska ofta adeln. Det vimlar af
dervisjer eller tiggaremunkar i P. En del af dem
är hinduer. Qvinnornas ställning är i P. mycket
olika alltefter de olika stånd de tillhöra. I de
lägre stånden hjelper hustrun mannen i hans arbete,
är icke rädd för att tala vid en främling eller
att visa sig obeslöjad; hennes ställning är har
med ett ord vida bättre än i de högre stånden, der
månggifte råder, och der hon icke blott måste vara
tätt beslöjad utomhus, utan äfven hålla sig på afstånd
från alla främmande män. Vid elfva år är hon mogen
till äktenskap. Hemgift gifves ej åt flickan, utan
mågen får betala åt hennes föräldrar en köpesumma,
hvars storlek beror på flickans utseende. Äktenskap
mellan anförvandter förekomma ytterst ofta. Det gifves
två slags äktenskap: akdi, det lagliga, och sighe,
det olagliga. Man får hafva blott fyra lagliga,
men så många olagliga hustrur som hälst. Engifte är
dock regel, emedan det blott är de rika, som hafva
råd att hålla sig flere hustrur.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free