Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla håll. Lydien eröfrades (546), och babylonska
väldet störtades (538). I ö. omfattade hans
rike Arachosien (= sydöstra Afganistan) samt i
n. Chorasmien (= Chiva), Baktrien (Nypers. Balch)
och Sogdiana (= nuv. Bokhara och Samarkand). Sedan
Cyrus fallit i ett fälttåg mot ett »skytiskt» folk,
blef Kambyses (Kilskr. Kambudsjija) genom skyndsamt
undanrödjande af sin broder Smerdis (Kilsk. Bardya)
det persiska rikets konung (529–522). Härnadstågen
fortsattes åt v. Egypten intogs (våren 525); men
på återvägen till P., der en mager, Gaumata, under
Smerdis’ namn tillvällat sig makten, dog Kambyses
sannolikt för egen hand i Syrien. En sammansvärjning
af sju förnäma perser störtade »den falske Smerdis»
och upphöjde Darius I (se denne), en son af Cyrus’
syssling, Visjtâspa, på tronen (521–485). Efter
kufvandet af flere uppror i Medien, Susiana
(Nypers. Chusistan), Baktrien, Babylonien och Lydien
företog Darius ett fälttåg mot skyterna mellan Donau
och Dnjestr (515), som väl misslyckades, men dock
hade Traciens eröfring till följd, och i ö. intogs en
del af området vid Indusfloden. Omkr. år 500 började
det för perser väldet ödesdigra sammanstötandet
med grekerna. Efter några smärre framgångar ledo
perserna det afgörande nederlaget vid Marathon (490),
och under de omfattande tillrustningarna till ett
stort hämdekrig bortrycktes Darius, kanske den
störste konung Iran egt. Under hans tid stod det
persiska väldet på höjden af sin makt, omfattade
enligt Darius’ egna inskrifter vid Behistan och
Persepolis 30 stora provinser samt sträckte sig
från Jaxartes i n. ö. och Indus i ö. till Svarta
hafvet, Medelhafvet och Nilen i v. och s. (Om
Darius’ ordnande af den inre förvaltningen se längre
ned.) Striden mot Grekland återupptogs af Darius’
son Xerxes I (485–465), men det väldiga angreppet
omintetgjordes genom nederlagen vid Salamis (480)
och Plataiai (479) samt persiska flottans förstöring
vid Mykale (479). Xerxes flydde tillbaka till sitt
land, och för det stora persiska väldet började nu
förfallets tid. Aflägsnare delar af riket gjorde sig
mer eller mindre oberoende af storkonungen, och sedan
Xerxes fallit för mördarehand och efterträdts af sin
yngste son, Artaxerxes I, med tillnamnet Makrocheir
(»långhand»), upptogs dennes hela regeringstid
(465–424) af strider mot de upproriske i Baktrien,
Egypten (462–455) och de grekiska kolonierna på Mindre
Asiens kust (460–449), af hvilka senare en del gjorde
sig sjelfständig. Artaxerxes’ son Xerxes II mördades
några månader efter sin tronbestigning af sin broder
Sogdianus, men denne blef i sin ordning undanröjd af
en tredje broder Ochus, som besteg tronen under namn
af Darius II Nothus (423–404). Äfven dennes regering,
hvilken hufvudsakligen leddes af hans syster och
gemål Parysatis, upptogs af ständiga och merendels
framgångsrika strider mot upproriska satraper. Dock
gjorde Egypten sig fullkomligt oberoende under
Amyrtaios, och Darius’ försök att genom sina satraper
Tissafernes och Farnabazos draga
nytta af Greklands inre oroligheter under
peloponnesiska kriget (431–404) buro ingen frukt. Hans
son Arsikas, som regent kallad Artaxerxes II Mnemon
(»minnesgod»; 404–358), bekämpade först ett uppror
af sin yngre broder Cyrus, hvilken dödades (401),
och lyckades sedan genom sin satrap Tiribazos i Sardes
att i den s. k. »Antalcidiska freden» (387) återvinna
hela Mindre Asiens kust jämte öarna Cypern och
Klazomenai. Men derefter upptogs hela hans regering
med strider dels mot den redan sjelfständige konung
Tachos i Egypten, dels mot upproriska satraper,
Evagoras på Cypern, Maussolos i Karien, Datames i
Kappadocien, Orontes i Mysien o. a., samt slutligen
mot kadusierna vid Kaspiska hafvet (i det nuvarande
Gilan). Hans son Artaxerxes III Ochus (358–338), en
kraftig, men grym regent, befäste sin makt genom att
anställa ett stort blodbad inom sin slägt, kufvade
ett uppror i Fenicien och Palestina, återeröfrade
Egypten (344) och afslöt vid samma tid ett förbund
med Filip II af Macedonien. Sedan Artaxerxes III
blifvit mördad af fältherren Bagoas, och äfven hans
yngste son, Arses (338–335), jämte alla sina barn
undanröjts, uppsatte Bagoas ett barnbarnsbarn af
Darius II under namn af Darius III Codomannus på
tronen. (336–330). Men denne föga kraftige konung
kunde på intet sätt försvara sig mot Alexander
den store, hvilken efter de lysande segrarna vid
Granikos (334), Issos (333) och Gaugamela (331)
eröfrade hela persiska riket. Darius flydde undan
till Medien, men blef uppfångad och dödad (330)
af satrapen Bessos i Baktrien. Denne lät sjelf
förklara sig för konung under namn af Artaxerxes
IV, men blef kort derefter tillfångatagen och
afrattad. – III. P. under Alexander den store,
selevkiderna och partiska väldet (331 f. Kr.–224
e. Kr.). Alexander (331–323) var en klok och upplyst
regent, som icke gjorde några onödiga rubbningar
i sitt nya orientaliska rikes inre förhållanden
och strängt bestraffade hvarje öfvergrepp af
egenmäktiga satraper. Men efter hans död utbröto
genast våldsamma oroligheter. Under Perdikkas’,
Antipatros’ och Polysperchons riksföreståndareskap
för de i Macedonien rivaliserande, men rent nominella
konungarna Filip (323–317) och Alexander II (323–311)
uppträdde de mäktige satraperna i Orienten såsom
sjelfständiga furstar och sökte utvidga sina områden
på grannarnas bekostnad. Efter fleråriga strider
dem emellan var slutligen (315) Antigonos Kyklops
ensam herskare öfver hela den af Alexander eröfrade
Orienten, med undantag af Syrien och Egypten. Men hans
besegrade rivaler Lysimachos i Tracien, Ptolemaios
i Egypten och Selevkos i Babylonien lemnade honom
ingen ro, och snart lyckades det den sistnämnde att
åter eröfra Babylonien (312) och derefter (312–306)
alla de s. k. »öfre satrapierna», d. v. s. hela Iran
bort till Jaxartes och Indus. Selevkos I Nikator
(312–280) residerade först i det af honom grundlagda
Selevkeia vid Tigris; men sedan han efter Antigonos’
fall i slaget vid Ipsos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
