- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1093-1094

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ofördelaktig fred (298). Under hans sonson Sjapur II
den stores
(310–379) ungdomstid försiggick i romerska
riket den stora omhvälfning, som gjorde kristendomen
till statsreligion, till följd hvaraf de många kristne
i Orienten började lita sig till de romerske kejsarna
såsom till sina naturliga skyddsherrar. Detta gaf
sedan den unge perserkonungen anledning till blodiga
förföljelser mot de kristne (339–346), och redan
förut eller samma år som Konstantin den store dog
(337) hade han börjat det krig mot romarna, som med
omväxlande lycka och längre eller kortare afbrott
fördes i 25 år med Mesopotamien och Armenien till
valplats. År 363 framträngde kejsar Julianus ända
till Ktesifon, men föll i en slagtning samma år;
och hans oduglige efterträdare Jovianus tvangs att
afträda hela Mesopotamien, hvarefter äfven en stor del
af det sjelfständiga Armenien eröfrades. Men Sjapurs
son eller sonson Bahram IV (388–399), som var
de kristne mer bevågen än hans företrädare,
afslöt med romarna ett fördrag (390), hvarigenom
Armenien delades så, att den mindre delen bildade
en romersk och den större en persisk vasallstat
(det s. k. Persarmenien). Äfven Jesdedjerd I
(399–420), en son eller sonson ät Sjapur II, gynnade de
kristne, tillät dem att hålla en offentlig synod
i Ktesifon (410) och afslöt ett vänskapsfördrag
med förmyndareregeringen för kejsar Theodosius II
(408). Men derför var han också afskydd af adels-
och prestpartiet och straffades af Ormusd genom
en plötslig död i Hyrkanien. Presterna satte då en
aflägsen slägting till Jesdedjerd, Chosrau, på tronen,
men denne undanträngdes af Jesdedjerds son Bahram
V
(420–439), som regerade efter presternas sinne,
förföljde de kristne och stridde med växlande framgång
mot bysantinerna. Vid fredens afslutande (422)
tillförsäkrades de kristne i P. och zoroastrierna i
romerska riket fri religionsöfning. Under Bahram
började mot de nu i Baktrien och angränsande
land herskande »hvita hunnerna» (hephthalitai, se
d. o.) strid, som räckte i mer än ett århundrade. Hans
son Jesdedjerd II (439–457) förfölj de både kristne
och judar och kämpade utan synnerlig framgång eller
förlust mot bysantiner, armener och hunner. Hans
yngre son Perôs (458–484), ehuru fiende till de
kristne, gynnade, af politiska skäl, nestorianernas
ur romerska riket bannlysta lära. På en offentlig
synod i Bet-Lapat (nu Djundai-Sabûr) vid Chusistans
nordvestra gräns antogs högtidligen denna lära af
den gamla persisk-kristna kyrkan, som dermed för
alltid skilde sig från det kristna vesterlandets
öfverherskap. Sedan Peros fallit i ett slag mot
hunnerna, följde en tid af inbördes strider, hvarunder
dessa öfversvämmade landet. Peros’ broder Balâsj
(484–489) blef afsatt och bländad. Hans efterträdare,
Peros’ son Kavâd I (489–531), som gynnade svärmaren
Masdaks’ religiöst-socialistiska läror om egendoms-
och qvinnogemenskap, måste för en tid (496–498)
vika för sin af presterna på tronen uppsatte broder
Djamasp. Kavad förföljde de kristne, synnerligen
manichaeerna, och förde med de
bysantiske kejsarna Anastatius och Justinus I långvariga
strider (502–527). Hans tredje son, Chosrau l. Kosru
(Chosroes) I Anosjarvân (531–579), inbröt, i trots
af den med bysantinerna (532) afslutade »eviga
freden», i Syrien (540), eröfrade dess hufvudstad
Antiochia och följande år Laristan vid Svarta hafvet,
hvarefter kejsar Justinianus måste med en betydande
tribut köpa sig stillestånd (546–562). Under denna
tid uppträdde turkarna under sin »chakan» Sendsjibu
för första gången i historien, och i förbund med
dem eröfrade och delade Chosrau de hvite hunnernas
land (omkr. 560). På anhållan af en furste i Jemen
skickade Chosrau en här sjövägen till detta land,
fördref de kristne abessinerna och gjorde landet till
en nominel vasallstat under Persien (570). Året
derpå uppflammade ett krig med bysantinerna,
som fortfor med afgjord framgång för perserna
ända till Chosraus död (579). Under denne utmärkte
regent ordnades den inre förvaltningen samt här- och
skatteväsendet på ett förträffligt sätt. Kristna af
alla bekännelser åtnjöto full religionsfrihet (blott
de socialistiske masdakiterna utrotades); vägar,
kanaler och dammar anlades, och flere praktfulla
byggnader uppfördes. Äfven med det mäktiga prest-
och adelspartiet stod Chosrau på bästa fot, och
i senare sånger och sägner är Anosjarvân (»den
salige») det persiska idealet för en konung. Hans
son Hormisd IV (579–590), hvars hela regeringstid
upptogs af krig mot bysantinerna, var en upplyst och
tolerant furste, men emedan han var hatad af adeln
och presterna, blef han afsatt och dödad. Hans son
Chosrau II Parvês (»segraren»), en feg och girig,
men af krigslyckan gynnad despot (590–628), bekämpade
först med bysantinernas hjelp några allvarsamma
uppror af en fältherre Bahram och sin farbror Bistam,
hvilka bägge antogo konungatitel och slogo mynt,
men vände sig derefter mot sina bundsförvandter
(604). Gynnade af kejsar Fokas’ oduglighet, härjade
och plundrade perserna under 20 års tid vidt och bredt
i Mindre Asien, Syrien och Palestina, der Jerusalem
intogs och »Kristi kors» bortfördes af de otrogna
(det återtogs dock 628 af Heraklius). En vändning
i kriget inträdde, först då Fokas’ efterträdare
Heraklius sjelf grep till offensiven (Mars 622) och
bekämpade perserna med framgång, ehuru utan afgörande
resultat. Sedan derunder både Chosrau II, hans son
Kavad II och dennes sjuåriga son Ardasjîr III (629),
blifvit efter hvarandra af adelspartiet afsatta och
dödade, följde en tid af fullkomlig inre upplösning,
hvarunder Chosraus döttrar Borân och Asarmîducht en
tid (630–631) sutto som nominella regenter. Då Chosrau
II:s sonson Jesdedjerd III regerade (633–641),
inföllo de till islam omvända arabiska beduinstammarna
under Châlids ledning i Babylonien (634), och följande
år slog kalifen Omar sjelf perserna vid Buwaib nära
Eufrat. Sedan äfven bysantinerna under Heraklius
blifvit slagna vid floden Jarmuk i Palestina (636),
vände sig muhammedanernas hela styrka mot perserna,
hvilka å sin sida

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0553.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free