- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1095-1096

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppbjödo hela återstoden af sin kraft. Genom de blodiga
slagen vid Kadesia nära Eufrat (636) och Nehavend
s. om Hamadan (641) krossades i grunden sasanidernas
makt. Jesdedjerd irrade ännu länge flyktig omkring
i de östra delarna af sitt forna rike, till dess
han fann sin död i Merv (651). – En lemning af
sasanidiska riket höll sig ännu under dynastien
Karen i nära ett århundrade oberoende i Tabaristan
(nu Masenderan) med egna mynt, egen tidräkning
(från Jesdedjerds död) och zoroastrisk religion. –
V. P. under kalifatet i Bagdad, smärre inhemska
dynastier, seldsjukerna och kovaresm-sjaherna

(641–1220). Långsamt, men säkert rotfästes islam i
P., och omkr. 100 år efter sasanidernas fall voro de
fleste af dess innevånare omvända från Zoroasters
lära till den »rätta tron». I politiskt hänseende
delade P. i allmänhet det arabiska kalifatets öden
(se Kalif), men under de sista fyra århundradena var
oftast kalifens myndighet i större delen af P. rent
nominel, i det att såväl inhemska som turkmenska
furstar ryckte till sig särskilda delar af landet
och bildade sjelfständiga dynastier, för längre
eller kortare tid. De vigtigaste af dessa dynastier,
hvilkas medlemmar vanligtvis buro titeln sultan
eller emir, voro följande. Tahiriderna (820–872)
i Korasan herskade tidtals äfven öfver stora delar
af Irak Adjmi (Medien), Herat, Kovaresmien och
Tabaristan, men störtades af saffariderna under
Jakub ibn Leit (d. 879), hvilken såsom kalifens
ståthållare i Sedjestan (nu Sistan) eröfrade
Kirman och Korasan, Fars och Chusistan. Hans sonson
bibehöll sig i Sedjestan (till 912), men det öfriga
hade redan 901 intagits af samanidernas dynasti
(892–999), hvilkens egentlige grundläggare var Ismail
(892–907), kalifens ståthållare i Mavara-en-nahr
(nuv. Bokhara och Samarkand), och hvilkens välde
störtades af ghasnaviden Mahmud den store. Bujidernas
l. deilemidernas (930–1030, 1060) dynasti, från
Deilem (nuv. Gilan), ursprungligen ståthållare i
Fars, grundlades af Buja, hvilken sedan 930 herskade
äfven i Kirman och Chusistan. Hans äldste son,
Ali, eröfrade Irak Adjmi (960), och dennes broder
Muiss-ed-dáula öfvertog med värdighet af emir-el-úmara
i Bagdad kalifens hela verldsliga makt (945). Emellan
bujiderna i Bagdad och i Fars herskade sedermera
stridigheter, tills den siste bujiden i Fars 1030
störtades af den ofvannämnde ghasnavidsultanen Mahmud
den store. Emir-el-úmara-värdigheten öfvergick 1060
till seldsjuken Togrul Beg. Ghasnaviderna (975–1160),
från Ghasna i Afganistan, herskade förnämligast i
Afganistan och Belutsjistan samt delar af vestra
Indien och lyckades först under den ofvannämnde Mahmud
den store (998–1031) utsträcka sitt välde öfver
hela Iran. Ghasnavidernas område i Persien intogs
1160 fullständigt af seldsjukerna. Ghuriderna
(1102–1215) voro ifrån början inskränkta till det
lilla området Ghur (s. om Herat), men inkräktade efter
hand ghasnavidernas besittningar i Afganistan och
Belutsjistan samt seldsjukriket Kirman (1194). Under
åren 1208–15 fördrefvos de af kovaresm-sjahen
Muhammed den store. Seldsjukerna, som under ghasnaviden
Masud I 1039 fingo fast fot i Korasan, bildade 2
iranska dynastier, den ena, mindre betydande, i Kirman
(1041–1194), den andra (1039–1194) grundlagd af Togrul
Beg, i Korasan, hvilken senare efter hand undanträngde
såväl ghasnaviderna från deras besittningar i Fars,
Irak Adjmi och Aserbejdjan (1055) som ock bujiderna
från emiratet i Bagdad (1062). Under Togrul Begs
(d. 1063) efterträdare Alp Arslans son Malek (Melih)
sjah (1072–92) förenades ännu en gång största
delen af kalifatet i en enda verklig herskares
hand. Men vid hans död delades riket emellan hans
tre söner, af hvilka den äldste fick största parten
jämte emiratet. Herskarna i denna del inskränktes
snart till Irak Adjmi, under det landen österut
(1157) intogos af ghuriderna, och 1194 eröfrade
kovaresmierna Irak Adjmi, hvarvid den iranska
seldsjukdynastien utslocknade. Kovaresm-sjaherna
(1097–1220), ursprungligen seldsjukiska ståthållare i
Kovaresmien, gjorde sig oberoende 1097 och utvidgade
småningom riket, i synnerhet Muhammed II den store
(1200–20). Flere andra, mindre, men sjelfständiga
furstehus funnos under denna tidrymd i enskilda
delar af P., såsom atabegerna af Aserbejdjan
(1135–1215), Fars (från 1148) och Luristan samt
assassinerna m. fl., hvilka alla bortsopades af den
mongoliska öfversvämningen under 1200-talet. Under
de sex århundraden, som förflöto mellan sasanidernas
fall och mongoliska invasionen, hade P. undergått en
fullständig omdaning. Zoroasters gamla lära var på
obetydliga rester när utrotad; språk och literatur
hade fullständigt kommit under arabiskt inflytande,
och folket sjelf genom de ständiga krigstågen af
främmande, arabiska och turkmenska, stammar till
stor del blifvit ett blandfolk. Men oaktadt de
nästan oupphörliga krigen åtnjöt dock tidtals än den
ena än den andra delen af Iran ett visst välstånd,
liksom ock vetenskap och konst understöddes af flere
herskare. – VI. P. under mongoliska och turkmenska
väldet
(1220–1499). Sedan Djingis kan eröfrat hela
persiska riket och undanträngt seldsjukerna från
emiratet i Bagdad (1220–25), tillföll P. vid delningen
af Djingis kans välde efter hans död (1227) hans son
Tulei (d. 1232). Hans yngste son, Hulaku (1232–64),
blef stiftare af il-kânernas berömda dynasti, som
herskade öfver hela landet från Sind och Oxus i
ö. till och med Armenien, Kurdistan, El-djesira
(Mesopotamien) och Irak Arabi (Babylonien) i
v. (1258–1387), och gjorde sultanatet Rum i mindre
Asien under seldsjukernas sista tid (1242–1308) till
en tributpligtig lydstat. Utom Hulaku och hans son
Abaka-kan (1264–84; se Mongolerna sp. 242) må
nämnas den störste af il-kanerna, Ghasan kan, den till
islam omvände konst- och vetenskapsälskande, tolerante
Mahmud (1296–1304), som afslöt ett förbund med påfven
Bonifacius VIII, och hans broder Chuda-bende, kallad
sultan Old-sjaitu (1304–16), som flyttade residenset
från Maraga (s. om Tebris) till det af honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0554.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free