- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1097-1098

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundlagda Sultanije (n. om Hamadan). Mot hans son, den
siste il-kanen, Abu-Said (1316–35) reste sig sju
tronpretendenter, och efter ett långvarigt inbördes
krig kom en af desse, Hásan, på tronen (1356–75). Men
sedan hans son, den ädle Djelâl-ed-dîn, undanröjts af
sin broder, den grymme Ahmed (1375–87), utbröt mot
denne ett häftigt uppror, hvarunder landet blef ett
lätt byte för mongolerna under Timur. Persiska riket
utgjorde sålunda en del af det af honom grundlagda nya
mongoliska verldsväldet och förblef under timuridernas
ätt (se Mongolerna, sp. 243) med samma omfattning
och vidd som under il-kanernas tid till 1468, då det
eröfrades af turkmenerna under höfdingen »af hvita
hammeln», Usun Hásan (1468–77). Denne kraftige och
vise furste, som var gift med en dotter af kejsar Kalo
Johannes i Trapezunt af Komnenernas ätt, stod i liflig
förbindelse med republiken Venezia och förmåddes
af denaa till krig mot turkarna, men blef af sultan
Muhammed II slagen. Efter hans son Jakûbs
(1477–85) död blef P. under 20 år en valplats för inbördes
strider mellan olika tronpretendenter. Derunder
regerade en ättling af Timur, sultan Huséin,
i Herat 1487–1506, och samlade omkring sig ett
lysande hof af skalder och lärda (historieskrifvarna
Mirchând och Chândemîr, diktarna Dsjâmi och Hâtifi
m. fl.). Först med Ismail Safi, hvilken vid 14
års ålder började striden mot turkmenerna (1494),
kom P. åter under en inhemsk konungaätt (1499).

Nyare tiden. VII. Safiderna l. safaviderna
(1499–1736). Ismaîl I (1499–1524) ledde väl sitt
ursprung från den 7:de imamen (se d. o.), men
härstammade närmast från det berömda helgonet »sjeich
Safi» i Ardebil (se d. o.). Han gynnade den sjiitiska
riktningen inom islam, hvilken derför alltsedan
hans tid varit den herskande i P. Efter
turkmenska dynastiens fall fortsatte Ismail sina krigståg,
eröfrade Bagdad och Mosul (1503) och Korasan (1508),
blef visserligen slagen af osmanerna under Selim
I vid Choi n. v. om Urmiasjön (1514), men eröfrade
efter Selims död Georgien (1519). Hans äldste son
Tahmâsp I (1524–76) förde ständiga strider dels mot
usbekerna, dels mot sultan Sulejmân I, hvilken efter
hand eröfrade Armenien, Kurdistan, El-Djesira och
Irak Arabi. En beskickning från drottning Elisabet
i England med förslag till handelstraktat (1561)
afvisades kallt. Under Tahmâsps odugliga söner, den
yngre Ismaîl II (1576–77) och den äldre Muhammed
(1577–86), fördes regeringen af vesirer under ständig
strid mot inre och yttre fiender. Kiptsjaker och
turkmener i ö. höllos i styr af Muhammeds yngste son,
Abbâs, men i v. eröfrades Georgien af turkarna,
hvilka äfven inträngde i Aserbejdjan och intogo
Tebris. Muhammed efterträddes af sin son, Abbâs I den
store
(1586–1628). I början af hans regering eröfrade
usbekerna under Abdu-l-múmin Korasan och plundrade
dess heliga hufvudstad Mesjhed. Med fienderna i v.,
turkarna, måste Abbâs köpa sig fred mot afträdande
af hela Georgien med området Telisj vid Kaspiska
hafvet samt Aserbejdjan (1590). Men 1597 började han
striden å nyo och eröfrade Korasan och Balch, under
det att han med en annan här intog området Bahrein
i Arabien utmed Persiska viken. Derefter vände
han sina vapen åter mot turkarna (1601), eröfrade
efter långvariga strider Aserbejdjan och Georgien
(1613) samt intog Bagdad (1621). I förbund med
engelsk-ostindiska kompaniet fördref han portugiserna
från ön Ormusd i Persiska viken (1622). Med stor kraft
och klokhet ordnade han rikets inre förvaltning,
anlade förträffliga vägar och karavanserajer,
understödde åkerbruk och handel samt gynnade konst och
vetenskap. Han stod i liflig diplomatisk förbindelse
med England, Ryssland, Spanien och Holland och
flyttade sitt residens från Kasvin till Ispahan
(1625). Ehuru sjelf ifrig muhammedan, beskyddade
han alla trosbekännelser. Hans sonson Sjâh Safi I
(1628–41) förde med omvexlande lycka ett fyraårigt
krig mot turkarna. Bagdad eröfrades af sultan Murad IV
(Dec. 1638) och stannade sedan för alltid i Turkiets
våld. Den i Sept. 1639 afslutade freden är derigenom
af stor vigt, att då fastställdes gränserna mellan
P. och Turkiet så som de för närvarande äro, i
det att de senare fördragen af 1736 och 1823 blott
upprepa bestämmelserna af år 1639. Under Sjâh Safis
minderårige son Abbâs II (1641–68) och sonson Sjâh
Safi II,
äfven kallad Sjâh Suleimân (1668–94), hvilka
bägge voro odugliga och utsväfvande regenter, fördes
ständiga strider med usbekerna om Korasan och med
Stormogul i Dehli om Kandahar och Afganistan. Under
Suleimans son, den svage och vidskeplige Sjâh Huséin
(1694–1725), hvilken helt och hållet leddes af sitt
harem, hade landet fred i nära tjugu år, men derefter
utbröt ett häftigt uppror i Afganistan, som i sina
följder medförde safidernas fall. Sedan den ena af
de båda mäktigaste stammarna i Afganistan, gilsâi,
hade gjort sig oberoende i Kandahar (1715) och den
andra, sadusâi, i Herat (1717), angrep gilsaifursten
Mahmud P. (1721), eröfrade Kirman, slog perserna vid
Ispahan, intog och plundrade denna praktfulla stad,
som då räknade 600,000 innev., samt tvang Huséin att
sjelf kröna honom till sjâh af P. (1722). Under tiden
eröfrade turkarna Tebris och Hamadan, och Peter den
store, hos hvilken P:s legitime sjah, Huseins son
Tahmâsp II (1722–32), sökte hjelp, bemäktigade sig
Dagestan och Sjirvan vid Kaspiska hafvet. Mahmud
mördades (1727), och hans kusin, Asjraf, en tapper
och klok furste, slöt fred med turkarna (1727),
men blef sjelf slagen af Tahmasps härförare, en
f. d. röfvarehöfding Nâdir Kûli i Korasan (1729),
förjagades från Ispahan, der Tahmasp återinsattes
till sjah (1730), och blef sedan mördad i Belutsjistân
s. å. Under afganernas korta välde hade flere af P:s
provinser blifvit härjade, och många af dem förstörda
städer ligga ännu i ruiner. Den svage Tahmasp blef
efter två års regering afsatt och dödad af Nadir,
hvilken derefter upphöjde hans späde son Abbâs III
på tronen (1732), men vid hans död (1736) lät Nadir,
som i sex år varit den verklige regenten, utropa sig
till sjah

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free