- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1099-1100

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af P. – VIII. P. under Nâdir Sjâh och den kurdiska
senddynastien
(1736–95). Nâdir Sjâh (1736–47)
hade redan som regent sökt af turkarna återvinna
Georgien och Armenien, men efter flere i det hela
olyckliga fälttåg måste han nöja sig med att i
traktaten 1736 få gränserna fastställda så som under
Sjah Safi I:s tid (se ofvan). Lyckligare var han i
sina eröfringsplaner åt ö. Sedan hans son Risa Kûli
eröfrat hela Afganistan och Balch, inträngde han sjelf
härjande i Indien, eröfrade Kabul, Lahor och Dehli och
tvang den svage stormogul Muhammed Sjah att afträda
hela Sind-området. Derefter drog han norrut och tvang
kanen af Kiva (Kovaresmien) att erkänna Amu-Darja
(Oxus) som P:s gräns åt n. Sedan började han åter krig
mot turkarna (1743), men vid freden (1746) förblef
allt vid det gamla. Sista åren af hans regering
voro fulla af inre oroligheter. Hans grymheter och
utpressningar, men ännu mer den omständigheten att
han gynnade sunniterna (afganer och turkmener) samt
till och med sökte utrota sjiiternas lära framkallade
ständiga uppror, och slutligen blef Nadir mördad
vid 60 års ålder (1747). Men oaktadt detta prisa
perserna ännu hans minne och anse honom som en af
sina största konungar. Efter Nadirs död följde en tid
af långvariga inre oroligheter, hvarunder persiska
riket inskränktes till sitt nuvarande omfång. Georgien
befriades af Heraklius II för alltid från P:s välde,
och i Afganistan grundlade Ahmed Abdali ett
sjelfständigt rike med Kandahar till hufvudstad. I Korasan,
till hvars hufvudstad Mesjhed Nadir flyttat residenset
från Ispahan, tillvällade sig Ali, en brorson till
Nadir, högsta makten under titel af Adil Sjah, men
undanröjdes snart af sin broder Ibrahim, hvilken
i sin ordning störtades af ett parti, som uppsatte
Nadirs sonson och safiden Huseins dotterson
Sjâh Ruch på tronen. Under denne olycklige furstes
regering var landet splittradt af strider mellan
rikets stormän, hvarvid han sjelf blef afsatt, bländad
och åter insatt i sin skenbara makt. I Aserbejdjan
herskade en af Nadirs härförare, Asad Kan, och i
Fârs höfdingen för Bachtiari-stammen, Ali Mardan,
hvilken eröfrade Ispahan (1747) och satte Ismail,
en systerson af safiden Husein, på tronen (1749). I
landen kring Kaspiska hafvets södra kust, Gilan,
Masenderan och Asterabad, hade Muhammed Hasan Kan,
höfding för den s. ö. om nyssnämnda haf nomadiserande
turkmenska stammen Kadjar, gjort sig till enväldig
regent. Ali Mardan, som nöjt sig med titeln vesir
och tagit till medregent en kurder af stammen Send
vid namn Karim, blef snart af denne röjd ur vägen
(1753). Efter mångåriga strider lyckades det slutligen
Karim att besegra sina rivaler Asad och Muhammed
Kan, och från 1760 var han herskare öfver hela det
nuv. P. med undantag af Korasan, der den blinde Sjah
Kuch uppehölls af afganerna. Stiftaren af den kurdiska
senddynastien, Karîm (1760–79), förde en vis och mild
regering i Sjiras, dit han förlagt sitt residens,
och var en af de ädlaste furstar P. egt. Vid hans
död utbröto nya strider om tronen
inom hans slägt. Slutligen befann sig den ädle och
tappre sextonårige Lutf Ali Kan ensam herskare
af P. (1785–95), men hans regering blef en enda
oafbruten strid mot kadjarhöfdingen Aga Muhammed,
son till Muhammed Hasan. Sedan Lutf Alis sista fäste,
Kirman, fallit (1794), och han sjelf tillfångatagits
och dödats, var P:s öde afgjordt. Icke en enda
medlem af Karims slägt undgick den nye herskarens
djuriska grymhet. – IX. Kadjardynastien (1795– till
närvarande tid). Aga Muhammed (1795–97), en af de
mest blodtörstige tyranner Orienten haft att uppvisa,
var nu erkänd herskare öfver hela P. med undantag
af Korasan, hvilket han också genast angrep. Sedan
Mesjhed eröfrats samt Sjah Kuch och hans söner
aflifvats (1796), återvände Aga Muhammed till sin
nya hufvudstad, Teheran, men blef sjelf der mördad
(1797). Hans brorson Feth Ali Sjâh (1797–1834)
hade först att bekämpa en mängd uppror och gjorde
sedan ett försök att återvinna Georgien (1800). Detta
ledde till krig med Ryssland, der Heraklius II:s son
Georg sökt hjelp. Med omvexlande lycka och smärre
afbrott fortfor kriget ända till 1813, då P. genom
freden i Tiflis (Sept. 1814) formligen afträdde hela
Georgien jämte Dagestan, Sjirvan och Talisj utmed
Kaspiska hafvet. Under denna tid hade P. trädt i
närmare beröring med Frankrike och England samt med
dessa makter afslutat vänskapliga traktater. Efter
kejsar Alexander I:s död (1825) gåfvo gränstvister
anledning till ett nytt krig med Ryssland, och genom
freden i Turkmantsjai, s. v. om Tebris (1828),
förlorade P. distrikten Ervian och Nachitsjevan,
och gränsen fastställdes i det närmaste så som den
sedan förnyades 1884. Dessutom måste P. betala 20
mill. rubel i krigsomkostnader och förbjöds att hafva
krigsfartyg i Kaspiska hafvet. Redan samma år hotade
ett nytt krig med Ryssland att utbryta, då ryske
ambassadören Gribojedov mördats vid ett upplopp i
Teheran, men det förekoms genom en särskild persisk
beskickning till Petersburg. Likartade gränstvister
framkallade äfven krig med Turkiet (1821). Feth Alis
son Abbas Mirsa slog turkarna i grund vid Ersirum
(1822), men freden i Ersirum (1825) medförde ingen
nämnvärd territorial förändring. Äfven mot afganerna
förde Feth Ali krig. Korasan återförenades definitivt
med P. (1830), men försöken att eröfra Herat (1822
och 1833) misslyckades. I Okt. 1834 dog Feth Ali,
68 år gammal. Oafsedt enskilda drag af girighet,
grymhet och fåfänga, var han en klok och kraftfull
regent, som förträffligt förstod att reda sig med de
då börjande ryska och engelska intrigerna vid hans
hof. Dessa fortforo äfven under hans efterträdare,
den 1833 aflidne Abbas Mirsas son, Muhammed Sjâh
(1834–48). Ett på rysk inrådan företaget angrepp på
Herat (1837) misslyckades dels genom afganernas
tappra motstånd under en tio månaders belägring,
dels genom det bestämda uppträdandet af Englands
sändebud Stoddart, understödt af en engelsk flotta
i Persiska viken. Dessutom hade Muhammed att kämpa
såväl mot flere uppror, bl. a. ett tillstäldt af hans
egen morbror, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0556.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free