- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1101-1102

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien - Persienne, spjäl-jalusi till skydd mot solen - Persifiera, göra narr af, håna, begabba - Persigny, Jean Gilbert Victor Fialin, hertig de P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mäktige Asaf-ed-dáula, som ock mot den mer religiösa
uppresningen af babi-sekten (se d. o.). Mot slutet
af sin regering afslöt han en handelstraktat med
England och dog d. 4 Sept. 1848, 42 år gammal. Hans
son Nasr-ed-dîn (»religionens seger»), den nu
(1888) regerande sjahen af P., understöddes
vid sin tronbestigning kraftigt af England och
Ryssland mot flere andra tronpretendenter, men
hade redan från början af sin regering emot sig
ett allmänt missnöje i landet. Då de utlofvade
reformerna – väganläggningar, skattelindringar och
tillfredsställande af statens in- och utländska
borgenärer – uteblefvo, och tvärtom skatterna ökades,
alla offentliga byggnader och anläggningar fingo
förfalla och väl utländska, men icke inhemska
borgenärer erhöllo betalning, utbröt uppror i de
flesta af rikets provinser. Farligast var det
i Korasan, der Asaf-ed-dáulas son, Salâr, länge
försvarade sig i Mesjhed, till dess denna stad
efter en 18 månaders belägring intogs genom förräderi
(Aug. 1850). Äfven babi-sektens upproriska anhängare,
i synnerhet talrika i nordvestra P., kunde blott
genom blodiga förföljelser kufvas. Genom medverkan
af sjahens utsväfvande moder lyckades det dock
de upproriske att få den allmänt, men oförskyldt
hatade emîr-nisâm (»generalbefälhafvaren») Mirsa Taki
afsatt och dödad, men hans efterträdare Mirsa Aga
lät allt förblifva vid det gamla. Snart uppstodo nya
förvecklingar med Afganistan eller rättare sagdt med
England i Afganistan. Inkallade af Herats beherskare,
Saîd Muhammed, som (1851) efterträdt sin fader,
Yâr Muhammed, besatte perserna Herat (1852), men
måste kort derefter aftåga till följd af Englands
protester. Under de följande åren blef förhållandet
till England alltmera spändt; och då perserna ånyo
inryckte i Afganistan (1855), denna gång på kallelse
från Kandahar, der man sökte hjelp mot den mäktige
Emiren Dôst Muhammed i Kabul, och underhandlingarna
i Konstantinopel ej ledde till något resultat,
förklarade England krig (1856). En engelsk flotta
eröfrade ön Karah och hamnstaden Busjir, en persisk
här blef slagen af general Outram vid Muhámra (nära
Sjatt-el-arabs utlopp), och genom fransk inverkan
förmåddes Nasr-ed-dîn till freden i Paris (1858). Det
af perserna (1856) besatta Herat utrymdes och togs i
besittning af Dôst-Muhammeds brorson och måg, Sultan
Djân. Gränsen mellan P. och Afganistan fastställdes
genom en engelsk-persisk kommission, hvarvid
P. erhöll den fruktbaraste delen af den omtvistade
provinsen Siktan. Under de följande åren kämpade
Nasr-ed-dîn mot turkmenerna, hvilka ständigt gjorde
plundringståg i grannprovinserna. Serachs eröfrades
(1860), men måste åter uppgifvas, och vid Merv ledo
perserna ett grundligt nederlag (1876). Under åren
1873 och 1878 gjorde Nasr-ed-dîn resor till Europa,
men de dervid fästa förhoppningarna om reformer i
P. i modern riktning hafva icke förverkligats. Flere
handelsfördrag hafva afslutits med europeiska makter,
men genom saknaden af ordnade kommunikationer hafva
de icke kunnat bidraga till
landets uppblomstring. I politiskt hänseende intager
P. genom Englands och Rysslands rivalitet i Asien
fortfarande en vigtig ställning, men hålles också
derigenom i ett slags osjelfständig neutralitet. För
sina gamla fiender, turkmenerna, har P. erhållit
ett dyrköpt lugn, sedan hela den turkmenska steppen
från Kaspiska hafvet ända ned till linien
Serachs–Anchoi genom successiva annexioner (1873, 1881,
1884) lagts under Rysslands välde. – Literatur:
Malcolm, »History of Persia» (1828); Watson,
»History of Persia from the beginning of the 19:th
century» (1866); Spiegel, »Eranische altertümer»
(1871–78); Nöldeke, »Aufsätze zur pers. gesch.»
(Achaemenidernas och sasanidernas historia; 1887);
Gutschmid, »Geschichte. Irans ... von Alexander
d. Gr. bis zum untergang der arsaciden» (1888). H. A.

Persienne (-ä’nn; Fr., »persisk»), spjäl-jalusi till
skydd mot solen, fönsterskärm, som består af parallelt
sittande och rörliga träribbor, infogade i en ram.

Persiflera (Fr. persifler), göra narr af, håna,
begabba, ironisera, förlöjliga. – Persiflage [-flasj],
gyckel, spe, drift.

Persigny [-sinji’], Jean Gilbert Victor
Fialin,
hertig de P., fransk statsman, f. 1808,
blef 1828 underofficer vid ett husarregemente,
men afskedades på grund af sin agitation för de
ultraliberala åsigterna. Han blef då 1831 medarbetare
i oppositionstidningen »Le Temps», och utbytte
sitt fäderneärfda namn Fialin mot titeln vicomte
de Persigny, som hans slägt 200 år förut innehaft,
men upphört att begagna. Efter att hafva öfvergått
till bonapartismen blef han bekant med ex-konungen
Josef Bonaparte, som gaf honom introduktionsbref
till prins Louis Napoléon, hvilken då residerade på
Arenenberg i Schweiz. P. blef snart en af prinsens
förtrognaste vänner. Det var på P:s råd och med hans
biträde, som Louis Napoléon gjorde revolutionsförsöken
i Strassburg 1836 och i Boulogne 1840. Tillfångatagen
vid sistnämnda uppror sförsök, dömdes P. till 20 års
fängelse. Under sin fängelsetid utgaf han en bok om
»Nyttan af Egyptens pyramider». 1848 års revolution
återgaf P. friheten. Han verkade nu med framgång för
prins Louis Napoléons val till franska republikens
president. Till belöning gjorde Louis Napoléon honom
till sin adjutant och sände honom sedermera i en
hemlig mission till Berlin och Wien. P. var en af
de förnämste anstiftarna och ledarna af statskuppen
d. 2 Dec. 1851. Den 22 Jan. 1852 utnämndes han till
inrikesminister efter Morny och upphöjdes samma år
till senator och grefve samt fick af Napoleon III
500,000 francs i bröllopsgåfva, då han gifte sig med
prinsens af Moskva dotter, en sondotter till marskalk
Ney. P. nedlade posten som inrikesminister 1854,
var Maj 1855–början af 1858 och Maj 1859–Nov. 1860
ambassadör i London samt utnämndes derefter å nyo
till inrikesminister, men måste afgå till följd
af oppositionens framgång vid de allmänna valen
1863. Efter 1863, då han upphöjdes till hertig,
förlorade han alltmer sitt förra politiska inflytande,
men förblef ända till sin död en af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free